Finns det något värre än att bli besviken?
Eller jo, det finns det väl. Död, sjukdom och sånt. Men det är ju också en form av besvikelser, även om det inte är den tyngsta känslan.

Jag minns flera besvikelser. Jag minns den växande besvikelsen under sommarlovet när telefonens signal gick fram utan att någon svarade. Alla var bortresta. Alla. Det var en långsam, sömnig sommar.

Jag minns besvikelsen då jag tillbringade de sömnigaste av den tidigare höstens dagar hos ett slött och tyst pensionärspar i LA, vid sjutton års ålder. Det var ett förortsområde som ser ut som alla andra i Californien. Rader av tegelhus med trevliga buskar och gräsmattor. Lugnt, tyst. Känns alltid som söndag. Jag cyklade runt, hittade inget att göra fast jag försökte. En dag skulle pensionärsdamen ta med mig till “ett köpcenter” och jag blev entusiastisk. Hon tog timmar på sig att göra sig i ordning. Jag väntade otåligt i vardagsrummet hela tiden, som en hund som väntar på mat, studerade henne när hon passerade förbi. Var hon klar nu? Skulle vi åka nu? Lyssnade när hon talade i telefon. Var hon klar nu? Skulle vi åka nu?
Till slut, när klockan var tre, och flera timmar hade gått, sa hon att vi inte skulle åka. Var det okej att ta det någon annan dag, det blev ju så sent nu?

Och så besvikelsen när man själv gör något man inte vill, säger något man hör låter fel.
Plötsligt är den man inte vill vara.

Blundar gör man kanske först. Försöker.
Men den är där, som den där sömniga, ljumma känslan från Sommarlovet Ingen Var Hemma.

• Postad 2010-10-09
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None