Problemet med Spotify

Michael Bublé, säger du herr Spotify?
Tja, varför inte, hur dåligt kan det vara?
Men för i…!
ARGH! Varför satte jag på det här?
Gud! Tryck på stop, stäng ned!
Nej, stäng inte ned hela programmet, bara den där satans Bublé!
Sluta sjung! Gud, bort.
Nu är jag på dåligt humör.
Den här dagen blev genast sämre och gråare. Och den var rätt otrevlig till att börja med.

Rysk coaching

Gillar min nitiska, ryska danslärarinna. Idag var hon förkyld, satt på en pall och klappade takten, koreograferade oss därifrån. Hökögonen svepte över salen. Varje gång hon reste sig var jag livrädd att hon skulle komma fram till mig och smälla mig på fingrarna. Eller i alla fall rätta till min hållning.

Hon skyler aldrig sitt missnöje heller utan låter oss få veta att vi inte gör rätt. När vi inte håller armarna absolut raksträckta får vi banningar.

Jag gillar det. Inser alldeles för sent att det är tough love som är det rätta, att det är de stränga lärarna som man i slutändan gillar bäst. Inte Döda poeters sällskap-lärarna som försöker tala kidsens språk och dunka i ryggen.

Vad jag behöver nu är alltså en rysk, stenhård livscoach som kan slå mig på fingrarna varje gång jag nedvärderar mig själv, slackar med ryggen och tjurar för att jag inte bor i LA. Ett käppslag ska jag ha. Eller fem.
Det ryska missnöjet ska skölja över mig när jag börjar med en artikel alldeles för sent, eller när jag äter filmjölk till middag.

Tala ur skägget!

Det här med mumblecore, jag vet inte jag. Det känns för mycket hipster, det vill säga krystad och tillrättalagd avslappning.
Jag vill se flotta, bombastiska, påkostade filmer, gärna med imponerande kostym och scenografi. En film som är som ett fotoreportage i Vogue. Jag vill se Marie Antoinette, eller, för all del, Somewhere. Är trött på mumblecore och posörindie.

Ja, det är filmfestivaltider nu. Jag längtar efter en tjock, röd matta.

Hur tänker man…

…med de här öppettiderna?

Realityshow-filosofi

Är det någonsin möjligt att säga “Jag har bra humor”? Eller “Jag är rolig”.
På samma sätt som det egentligen borde vara omöjligt att säga “Jag är spontan och oförutsägbar”?

“Man måste komma ihåg att det här är en tävling”.

Nu ska jag skriva en essä på detta ämne för WS. Det är min plan för dagen. Samt göra, för att sedan bocka av, saker på min lista av karriärsteg. Jag måste ta mig i kragen nu, sluta vara anonym, spretig och medelmåttig. Kristin och jag (mest Kristin) har gjort en lista på hur jag ska lansera Caroline 4.0

De tidigare versionerna var okej, men inte topp. Caroline 2.0 fick sparken, skrev “fräcka” saker och försökte skratta bort saker. Caroline 3.0 var flottare, men 4.0 kommer att bli en revolution i smartness och design.

Skum grej

Tappade en femtiolapp, hittade en hundralapp. Det går bra nu.

Hata inte spelaren, hata spelet

Jag får en fråga om att testa raggningstekniker från en raggningsbok för tjejer. En slags “The Game” för den kvinnliga befolkningen.
Alltså det här med spel.
Jag spelar, han spelar. Som upplagt för en roman. En keff sådan. Jag döper den till Hjärtats spel.
Han spelar på, enligt reglerna från The Game. Diss hit, diss dit och så en stor sombrero på skallen, för att “jag” ska fråga vad han är för crazy kille som har en sombrero på sig ute på “innekrogen” för.

Jag har läst The Rules, som ska vara tjejernas raggningsbibel. Eller, ändå inte, den går mest ut på att bli gift. Man ska inte ringa killen, i stort sett någonsin. Man ska tacka nej till två dejter innan man går med på den tredje.

Och nu tjejernas The Game-variant.

Där står vi sen. Han med sina The Game-manéer, jag med The Rules-ignorans. Han dissar, jag dissar. Let’s call the whole thing off.
Ensamma går vi hem genom stan.
Eller inte. Och så upptäcker vi livet. Och att man måste vara sig själv. Det är det viktigaste!
Jag kallar boken för “Spelare och förlorare”.
Jag vill att Claire Danes spelar mig i filmversionen.

Jag är så trött idag. På spel och skit. Mest skit.

LURAD av MARKNADEN!

Höstkappan har hängt på en galge, prydligt på min tamburmajor (tamburmajor!) och väntat på att få användas. Det är för varmt fortfarande, har jag tänkt. Inte riktigt än.
Och idag fick vinterjackan komma fram. Tja höstkappa. Fuck höstkappa, det är ett plagg som inte existerar, ett försäljningsknep. Det finns sommarjacka och vinterjacka, that’s it.

Trashbingo!

Wow! Senaste Kungarna… levererade verkligen! James “Maskinen” säger till Erica “Lady Lapdance” att han “inte har nåt emot dig som person med festmässigt är du jävligt tråkig”.

Alla reality-markörer/catchphrases i en och samma mening. Bingo!

"Tvångla"

Säga vad man vill om Kungarna av Tylösand, men den ger ju en inblick i en annars främmande värld. Jag har lärt mig ordet “tvångla” tack vare serien. Älskar också när “Maskinen” förklarar varför tjejer inte ska ligga med killar i samma utsträckning som killar får ligga med tjejer. Det är rent biologiskt, enligt honom, och väldigt enkelt. Det manliga könsorganet blir ju liksom inte mindre varje gång det används, men det kvinnliga urholkas ju och blir större. Ju.
En höjdpunkt i programmet.

Jag älskar och beundrar alla som med en absolut självklarhet levererar sanningar, som de ser dem. Som ungdomsledaren som förbjöd “knarktröjor” med Bob Marley eftersom det uppmanar till haschande. Höjer ögonbrynen och snörper med munnen. “Det vet väl varenda männska“.
Som en klasskompis som i vuxen ålder sa “Varför röstar du inte på Moderaterna, vill du inte bli rik eller?” medan hon blåste ut röken från sina Gula Blend.