Myten om den glade luffaren

Appropå tiggare så rapporterar Metro idag att polisen misstänker att det ligger kriminella ligor bakom vissa av stadens tiggare. Men det verkar främst handla om lapp-i-tunnelbanan-gängen. Är jag naiv som hävdar att bönetiggarna och haru-en-femma-snubbarna vid Slussen omöjligt kan ha med saken att göra? Jag har tidigare argumenterat för att just DE omöjligtvis kan ha en pimp. Jag behöver tala med någon insatt. Förvirring. Tomhet.

Stora känslor och yviga gester = förvirring

Har aldrig förstått franska chansons. Har aldrig förstått Rickard Wolffs fäbless för att översätta sådana, och talsjunga fram dessa överdramatiska (eller bara konstiga) små berättelser om gatuflickor, män som ligger för döden, soldater eller vad det nu kan vara. Och jag har gjort ett hyggligt försök. Jag ägde till exempel under en kort period hans chansons-skiva, jag lyssnar på Scott Walker och jag var i Paris förra helgen.
Men inget. De rien. Jag har förblivit oupplyst.
Tills idag då jag möjligen börjat närma mig chansonens gåta. Hemligheten är denna: det är inte alls överdramatiskt, det är på riktigt.
Liksom Carrie blir helt perplex när “ryssen” börjar läsa dikter för henne, och fylla lägenheten med rosor, så blir jag också helt förvirrad när någon sjunger “Gjädjeflickan i gränden står, hon hör en melodi som är hennes egen”. What?
Men idag såg jag La Vie en Rose (La Môme på original), historien om Edith Piaf. Kvinnan var galen, fullständigt loco, men, som hon skriker i tid och otid under något av sina raserianfall, “Je suis en artiste!!!”. Exakt. Kvinnan lever som hon lär. Och sjunger som hon lever. Tår i ögat på slutet? You bet. Recension i City på fredag.

Ett menlöst inlägg om sköldpaddor

Galapremiär (?) av Teenage Mutant Ninja Turtles igår. Fullt av barn och C-kändisar. Jag blev glad för att jag lyckades pricka in Ankie Bagger. Inte glad över att få se en film i hennes närvaro, nödvändigtvis, men att jag lyckades komma ihåg vem hon en gång var. Det betyder att man har levt.
Runar kom. Fast utan son! Det tycker jag var kul. Han kom för filmen, helt enkelt.
De där kulturmänniskorna från Agenda kom. Eller vad det där jobbiga debattprogrammet nu heter. Mosaik?
Ja, frågan man ställer sig är ju varför. De som har barn kan man kanske eventuellt förstå. Fast ändå inte. Hade de väntat fem dagar hade de kunna gå med kidsen och se filmen på bio utan att barnen fått skvallertidningsblixtar i ansiktet.
Filmen? Ja, recension kommer i City på fredag. Kan i alla fall avslöja att jag på nåt sätt uppskattade att sköldpaddorna kallar varandra dude hela tiden. På svenska alltså, den var dubbad. Jag är ju, som bekant, svag för fåniga anglocismer.

Räcker du mig saltet, tack?

Huh! Där ser man! Gick och såg Illusionisten med lägsta möjliga förväntningar, med tanke på
a) den dåliga kritiken i amerikansk press
b) att The Prestige var så bra
c) Edward Norton, denna ärkenolla. Snacka om kejsarens nya kläder. Varför tycker “alla” att han är så bra för? Mystery. Att kisa med ögonen är inte detsamma som att se hård/dramatisk/tuff ut. Om man inte är Alec Baldwin.
Men, hör och häpna, inte nog med att den var bra, total loser Edward Norton var också mycket fin som 1800-talsmystiker! Jag blev till och med lite, lite tagen. Har därför bestämt mig för att tillfälligt sluta fred med honom, till och med acceptera att fördomarna låg helt och hållet hos mig denna gång.

I kommande blogg: folk som ska ha creds men inte får det. Jag kan vara trevlig och positiv också.

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 8

När Kennets trubadurdröm närmar sig verklighet kommer också allvaret. Efter den åttonde gitarrlektionen är Kennet mer eftertänksam än tidigare.

Du har bara två gånger kvar på din ABF-kurs. Har det varit som du förväntade dig?
– Ja, till stor del. Det enda som har inte har stämt med förväntningarna var att det var en mindre lokal än vad jag trodde. Jag hade sett framför mig att vi skulle sitta på varsinn stol i en rund ring. Det gör vi inte.

Vad har hänt sedan sist?
– Jag skulle vilja dementera en grej från förra intervjun. Jag vet inte om jag är riktigt nöjd med reporterns sätt att vinkla det hela. Vissa saker är tagna ur sin helhet. Jag har inte hatat eller velat mobba tanten. Jag var lite sur på henne när hon var bättre än mig men det har inte varit fråga om att velat mobba henne eller skratta åt henne, som det framställdes i texten där jag framstod som en mobbare. Jag vill påpeka att vi har härlig stämning i gruppen och att jag aldrig velat trycka ned kärringen. Det vinklades lite hårt förra gången.

Vad händer på kursen?
– Nu ska lära oss C. Problemet är att jag åker till London och inte kommer hinna öva. Har även börjat använda en kramboll för att bli starkare i händerna. Janne hade spelat på en PRO-fest. Han hade kört lite Elvis bland annat. Jag blev förvånad över att han hade kört så mycket engelskt, och att det hade gått hem hos panchona. Men panchona idag tillhör väl den generationen som faktiskt lyssnade på sånt.
Håller på att funderar ut ett namn till min gitarr också. Jag tycker det känns rätt. Funderar på Dolly. Funderar också på att piffa till den. Jag var väldigt imponerad av att Dollys gitarr var glittrig så jag funderar på att göra nåt sånt. Kanske rosa med silverstjärnor. Det vore coolt om man hade turistklistermärken på den från städer i Europa där man varit och spelat också, typ Tyrolen och Bayern. Sköna trubadurstäder.

Hur har dina tankar kring trubaduryrket utvecklats?
– Har funderat kring det och inser att jag kanske flög iväg lite med ekononi och sånt förra gången. Det är ju faktiskt inte pengarna som är det viktiga. Cornelis gick omkring med sin lön i en systemkasse, till exempel. Stålarna är egentligen inte viktiga för fem öre (haha!). När det började snackas om det här med manager och sånt så föll jag ur balans. Framgångarna steg mig åt huvudet, tillfälligt, men nu har jag landat.

Vad är det som är viktigt då, om inte pengarna?
– Det viktiga är känslan. Gemenskapen. Härligheten. Musiken påverkar allla väldigt starkt. Tidigare fick man lyssna på nån annan musikant eller sätta på en kassett men nu har jag magin i egna händer, nästan som en trollkarl, och kan själv ta fram musik. Som du använder pennan använder jag gitarren.

Ska musik byggas utav glädje?
– Ja. Men även av sorg. Hela känsloregistret. Det kanske framstår som gläjde men det finns ofta en djupare tanke bakom. Just nu håller jag till exempel på att försöka ta fram en låt av Fred Åkerström som heter Kapitalismen. Den är trallvänlig och alla kan sjunga med, men den har också ett djupare budskap. Eller ta I natt jag drömde, till exempel. Smaka på texten. Då inser du att det som först verkar glatt egentligen är sogligt.Det är det som är det fantastiska med trubadurlåtar. Som Vem kan segla förutan vind, Fredrik Åkare och Cecilia Lind, 34:an och Tom Dooley. De är ju härliga att sjunga med i, det har ju till och med du gjort. Men tänk på texterna.

Vad är viktigast för dig just nu?
– Att utvecklas som trubadur. Jag har ju haft olika upplevelser längs resan. Första gången var fantastiskt roligt, sedan kom motgångarna, sedan vände det och jag fick uppleva ruset när framgången kom och nu har eftertänksamheten kommit. Jag känner igen det mönstret lite nu, vår intervjuserie påminner mycket om den med Göran Persson. Jag känner igen mig mycket i samarbetet mellan honom och Erik Fichtelius. Man får se olika sidor som kommer fram. Alla har en bild av en trubadur. Men det finns mycket bakom ytan, han är mångfacetterad.

När blir man en trubadur?
– Jag tror att man är trubadur från första början. Man pratar om konstnärssjäl. Man har väl en konstnärssjäl även innan man börjar måla? På samma sätt är det med trubadurer. Att bli en är en livslång process. Även Janne är inte en fullt utvcklad trubadur ännu. Det är väl därför man kan vara en trubadur en hel livstid också.

Worldwide hobos

Okej, inte tiggare per se utan hemlösa munkar. I Japan tigger de genom att pinga lite med en liten klocka. Stilfult, tycker jag. Något att ta efter bland Stockholms “Haru en femma?”-luffare?

Att stå i klunga

Man ska aldrig gå med på att stå i klunga, som en vis man en gång sa.

Igår pressfotades vi (=jag, programledaren Fia och de två teknikkillarna Stealing Shots) för Popfakta. Fotografen hade keps. Hon sa åt oss att stå “tätt ihop”, så vi bildade en slags klunga.
Sedan sa hon att vi skulle le men det var det bara jag som gjorde. Så resultatet blev en nervös klunga folk varav en flinar jättemycket. Den typiska obs-klass-bilden med andra ord.

Visa mig en klunga och jag ska visa dig en skitdålig pressbild.

Tiggarcoaching

Jag tycker att den mest effektiva tiggarstilen är den som anspelar på det dåliga samvetet, utan de religiösa/underkastande implikationerna som bönestilen kör med. När jag såg en bönetiggare utanför Sacre Coeur tänkte jag bara “Come on“. Fattade tanken, men hon tänkte helt fel. Det fattas lite PR-strategier i den undre världen. Skulle jag coacha/vara säljledare för ett team med luffare skulle jag peka på de här tre gyllene reglerna istället:

1. Djur Tiggare med hundar eller andra former av sällskapsdjur som signalerar övergivenhet och ruffighet får mynt av mig. En lapp med “Behöver hundmat” skulle kunna generera i en skänkt tjugolapp till och med. Lägg dit ett hjärta eller ett illa ritat hundansikte och jag får en tår i ögonvrån.
2. Ledsen uppsyn Vinner alltid i längden, men endast då den samspelar med personens övriga kemi. Ledsen uppsyn och fina kläder till exempel, fungerar inte alls lika bra som ledsen uppsyn och lappade skor. Ledsen uppsyn och ledsna kläder får mina mynt.
3. Tandlöshet Höjdare inom tiggeriet. Tyder på genuinitet.

Till Paris på en gris

Snabb lägesrapport från Paris (kom precis hem): den “nya” bönestilen bland Stockholms tiggare verkar ha sitt ursprung från kontinenten. Kan den letat sig upp hit från söder? I Paris var det nämligen uteslutande den som gällde bland luffarna. Jag kommer nu att besöka Italien för att forska närmare i frågan och väntar fortfarande med spänning på rapport från Malmö.

NYTT DATUM: 26 april!

Nytt datum för Ztv-programmet: 26 april. Det är spikat nu. Programmet heter fortfarande Popfakta. Nej, Bubble Boy har inget med saken att göra. Men bilden är fin.