Truckin’

Hej där civilisation, hur mår du? Själv har jag ju varit utan dig i ett par dagar nu och därmed också utan wifi. Istället har jag sett vägar, vägar och asfalt. Ett par gånger har vi stannat i vad som knappt kan kallas städer. Små områden kanske något större än en fotbollsplan, med någon mack på, kanske någon form av matställe.

På vägen får vi då och då sällskap av antingen ett ensamt kors. Ofta i trä. Lite som en slags påminnelse om att Gud ser oss även när vi är helt ensamma mitt på en väg utan en endaste stad i närheten. Ibland står det tre på rad. Linnéa tycker de ser hotfulla ut. Men oftare dyker “reklamskyltar” upp för “adult entertainment”, “24h lingerie” (fattar ärligt talat inte vad det betyder) eller bara ganska rättframt “naked ladies”.

I kombination med ett kors blir det lite av en insyn i den gemene lastbilsförarens vardag, tänker jag. Motellen skyltar med “clean rooms”, “new beds” och mackarna med “clean restrooms”.

Life on the road.

New Orleans

Några snabba turistgrejor, som att besöka kyrkogårdar (Maria Laveaus grav är det stora dragplåstret) och sedan off. Har aldrig känt mig mer Easy Rider än i hasch- och alkoholdimman i New Orleans. Och så passande då att den äckligaste av scener i just den filmen spelades in på kyrkogården St. Louis No 1. Där gick jag alltså i mina 36 timmar gamla kläder. How fitting, tänkte jag. How fitting.

Bild på Marie Laveaus voodoo-grav.

Men okej, om man ska säga något snällt om New Orleans, och det ska man väl, så kan man påpeka att det är ytterst charmigt med de nästan kulissartat vackra viktorianska husen som ser ut att vara tagna direkt ur en teateruppsättning av Linje Lusta. Otroligt vackra, de här balkongerna med prunkande, hängande växter och lummiga lyktor. Det är Interview with a Vampire över hela stan. Och faktum är att just kring och på hotellet vi bodde på spelade de in Vampire Diaries just när vi var där.

Det är också supercharmigt att gatunamnen står på franska (“Rue de Toulouse“) och självklart finns det southern hospitality överallt. Alla är trevliga och hjälpsamma. Till och med hobosen. Jag fick klappa deras åsnor. En var albino och den andra “part zebra”. Nu i efterhand undrar jag över sanningshalten i detta påstående men sak samma.

Och – bonus – på den fantastiskt pampiga kyrkogården (en av många) så fanns den här sköna graven:

Prövningen

Ska jag ens bemöda mig om att berätta om den skabbigt jobbiga starten? Att planet från Stockholm var försenat vilket resulterade i att jag missade Houston-planet i Frankfurt, fick stå i en tre timmar lång kö (!) för att omboka vilket betydde en resa från Frankfurt till Amsterdam och en svindyr hotellnatt i den nederländska huvudstaden och sedan vidare till Houston och från Houston till New Orleans utan att bagaget följde med?

Nä, men orka gå igenom det där en gång till. Summan är väl att jag fick ha exakt samma kläder på mig i 36 timmar och när jag sedan stapplade ut i New Orleans så kändes det i och för sig helt naturligt eftersom staden i sig är skabbig och rätt äcklig. Dessutom är det springbreak här vilket innebär ett dis av fylla överallt. I en stad som redan är ganska indränkt i alkohol och sämsta formen av turism.

Såg i och för sig två hobos med varsin åsna i New Orleans vilket gladde mig. Traditionella hobos, inga moderna luffare. Jag uppskattar det.

Kæft!

Har sett så mycket Borgen nu att jag börjat tala “danska” med mig själv. Fördelen är att man blir högljuddare, självsäkrare, gemytligare och får fler saker gjorda.
Nackdelen är att man blir högljuddare, självsäkrare och tror att man kan prata danska.

Plus att man låter djurlik.

King of the Road

Tyvärr handlar några av de vårigaste, nöjdaste och liksom bara allmänt gladaste låtar jag vet om San Francisco. Som den här, San Franciscan Nights med The Animals. Och nu den här, signerad Foxygen.
Jag säger tyvärr eftersom jag föredrar Los Angeles till San Francisco som i mångt och mycket känns som en SoFo-koloni. Poserande och självgod. Mot Los Angeles fantastiska spännvidd mellan plastavgudan och Big Lebowski-hippie. Mycket coolare och intressantare tycker jag. Men blir å andra sidan glad när “folk” tenderar att inte hålla med. Bra, tänker jag då. Asbra. Då får jag behålla Los Angeles för mig själv.

Jo, för precis så logisk kan man vara ibland. Eller, gång på gång.

Lyckligtvis finns en låt som beskriver precis detta. I alla fall för mig. Ventura Highway är låten som smakar mer LA än någon annan låt om LA. Så här känns det att vara där, och gå längs 3rd mellan Farmer’s och Beverly Center, varför man nu ska dit. Jo men det ska man för att det är en trevlig promenad, man går förbi en massa trevliga affärer som LA-versionen av Magnolia Bakery, en skön affär som säljer typ apskulpturer i teak och flera sköna delis. Sen tar man bussen någon annanstans från Beverly Center.

Nå. Så här smakar det.

Och på onsdag reser jag till USA igen. För kanske, jag vet inte, trettionde gången? Fyrtionde? Ingen aning. Men den här gången blir det tillbaka till södern, med smak av paj, BBQ-glaze och fuktig, tryckande värme. Jag blir Alice i Underlandet varje gång. Och det är därför jag åker tillbaka igen och igen. Utan att för en sekund allvarligt överväga en flytt.

MissU BB!

Två uttryck som försvann med Big Brother:
!. Att gilla någon “som människa”.
2. Suffixet “-mässigt”. Exempel: “Bra rent humormässigt”.

Saknar dem ändå båda lite grann. Men jag är ju “inte här för att skaffa mig vänner”. Som bekant.

Going against the stream

Som utlovat, här är en liten preview av min medverkan i Tv-cirkeln där jag ser trött ut.

Mot strömmen!

Denna vecka har jag försvarat Helena Bergström och nästa vecka kommer jag att uttala mig aningen kritiskt om Girls.
Huruvida detta är två bra moves för varumärket C. Hainer får tiden utvisa. Nu funderar jag på vilka avvikande åsikter jag ska visa upp härnäst. Vilka allmänt vedertaget älskade kulturfenomen hatar jag och vilka kollektivt underkända kan jag hylla snarast?

Snart…

31 mars.

Ruby Tuesday

Ytlig uppdatering: Känner mig så jävla färglös “nu för tiden”. Är det våren som gör det? Lite solsken och plötsligt ser man blekheten man inte lagt märke till innan?
I garderoben hänger “ingenting man kan ha på sig” och allt i sminkväg ger clowneffekt. Håret är i sånt trist mellanläge att jag gett upp, kör hästsvans och undviker speglar.

Men så träffar man en god vän, Emily som ändå lyckas fånga någonting i den där färglösheten. Ett enkelt iPhone-foto. Visst, här finns ett Instagramfilter som slätar ut och till men det viktigaste filtret är ändå Emilys. Alltså, ibland är det nödvändigt att se sig själv genom någon annans filter. Se sig själv som andra ser en. Att se sig så som någon som tycker om en ser en.

Så idag, när jag stod framför garderoben och tjurade och undrade VAD VAD VAD jag skulle ha på mig under TV-INTERVJUN och svaret verkade vara “inget som hänger i den här garderoben i alla fall” så tänkte jag, som jag faktiskt till slut förr eller senare gör, att det spelar faktiskt ingen jävla roll och man ska ha det man trivs i och det största misstaget man kan göra här är att klä upp sig. Så jag tog på mig precis samma saker som jag har på mig på Emilys foto. En jeansskjorta (alltså kom igen, jag äger typ tio jeansskjortor så UPPENBARLIGEN känner jag mig bekväm i detta plagg) och en cardigan. Den senare dock optional.

Åkte till tv-huset, gjorde intervjun som sänds om fyra, fem veckor. Blev satt framför en kamera och ombedd att stirra in i den i tjugo sekunder och försöka slappna av. “Jag ser att du är fotogenisk” sa kamerafarbrorn och genast blev jag det. “Tänk på något vackert” sa han sen så jag tänkte på beau.

Sen intervjuades jag i trettio minuter och det kändes som tio ungefär. Jag använder händerna, jag gör gester. Om man skulle parodiera mig skulle man flaxa med händer och armar. Det skiter jag i. För jag kom på att så ser jag ut för andra. I andras filter. Och i det filtret är jag någon.