Expand your mind, square!

Här hatar jag lite på beatniks. Det är vad jag gör om dagarna. Hatar på beatniks och tjurar för att jag inte skriver om film eller teve någonstans för tillfället. Förutom på Weird Science då, när jag får feeling. Äter kolhydrater. Drömmer om burritos. Bedriver en övertalningskampanj för att få min mamma att skaffa en Scottish Fold-katt med muppiga/söta öron.

Annars inte mycket att rapportera. Tja, förutom att mina författarfoton är tagna (bonus för att jag fick ha skinnpajen på mig på några) och urval har gjorts etc samt att omslaget till boken är på g. Har fått se förslag och det är ju såklart helt overkligt men största delen av mig tänker ändå att men vem, förutom min mamma, kommer att bry sig om att jag skrivit en bok. Och mamma är ju dessutom förbjuden att läsa den (fast hon har varken accepterat eller bekräftat detta förbud, ska tilläggas). Finns det inte för många böcker i världen redan?

Men å andra sidan: förord av Malena Ivarsson. Alltså, det är stort. Först var det tal om efterord men det kändes som om jag var avliden, förord låter mer positivt. Sen kommer en till mig närstående person och säger att förord skriver man väl bara i typ nyutgåvor av klassiker och verk som varit betydande för litteraturhistorien och då känner jag mig som vår tids Tolstoy eller en samtidens uttolkare och då känns det ändå fint med boken och jag kan kosta på mig att vara stöddig och hata på beatniks och kalla dem posörer och töntar.

Factoids

Möttes sent igår kväll av informationen att korridoren uppfanns på 1600-talet. Innan dess fanns inte korridorer. Någon människa, gissar en man, “uppfann” alltså korridoren.
Jag har en ny uppfinning, det är ett mellanrum mellan ett rum och ett annat. Jag ska kalla denna uppfinning korridor.

Detta apropå medeltiden.
Detta apropå Sjätte tunnan.
På medeltiden fanns inte korridorer, man gick bara mellan olika rum oavsett om det var en toalett, ett kungligt sovrum, ett mötesrum….
Om detta är sant så överensstämmer inte Game of Thrones med historiska fakta.

Vidare var Sjätte tunnan en upplevelse av det särkklädda slaget. Inte så mycket GoT-stämning tyvärr (?), mer studentikos. Såg en flöjt men hörde den aldrig spelas på. Tomhet.

Förändringens tid, Winds of change…

Kommer mitt liv att förändras i kväll? Det är möjligt. Det är mycket möjligt. Ikväll ska jag till medeltidskrogen Sjätte tunnan för första gången.

Många frågar mig varför.
Jag svarar att nu när Game of Thrones är slut för säsongen måste jag söka andra substitut för min riddartid-fix. Kanske kan en källarkrog i Gamla stan med gycklarspel som underhållning vara ett slags plåster på såren i väntan på mer Jon Snow?

Troligtvis inte men hey, vem är jag att tacka ja till dryck som serveras i krus?

Nå. Sjätte tunnan ikväll. Tydligen är det någon viktig (?) match som spelas ikväll dessutom så det lär vara folktomt nog för att jag och sällskapet ska kunna prata ostört om incest och fördelen med bordeller. Riddartidsämnen med andra ord, as is evident genom Game of T.

När också en dröm om att bära mantel. Hoppar gärna skinnbyxorna med snörning, med det var det väl ändå bara män som bar “förr i tiden”. Av rustning, skinnbyxa och mantel väljer jag mantel.

Dagens aktivitet

Författarfotografering “i hemmet” inför “Inte helt hundra“.

Helgen

Helgen har i korta drag gått ut på att sova, nysa och att smärtsamt inse att The Breakfast Club inte är femstjärnig som jag alltid trott. En smärtsam helg. Uppvaknanden. Vilka fler filmer ska jag behöva se om med besvikelse? Vilka fler filmer håller måttet? Oklart, listan ändrar sig varje dag. Vågar jag ens öppna 24-boxen som finns i min ägo och som jag värderar högt men aldrig ens vågat ta av plasten på?

Rädslan att bli besviken är den kanske starkaste vi har inom oss. Vi undviker  att prata om viktiga saker och undviker till och med att ingå i förhållanden av rädslan att rasera vår inre bild. Men vi måste våga radera den då och då, för att bygga upp den med nytt. Som Game of Thrones. Min bild av riddare och fantasy är helt förvirrad nu. Jag som trodde att jag hatade “magiska varelser” och “övernaturliga krafter”. Det visar sig att det är precis tvärtom. Jag vågade stirra min rädsla i ögonen och säga “Nej, det är fel. Jag har verkligen inget emot eldsprutande drakar”.

Men skulle jag våga tänka på vad mitt, till exempel, 40-åriga jag anser om den saken så skulle jag kanske inte vågat ta chansen. Precis som mitt 35-åriga jag inte är lika förtjust i The Breakfast Club som mitt 25-åriga jag.

Hur som helst har jag snittat på ungefär tio timmars sömn per natt under den här helgen och har vaknat både lördag och söndag med en lidelsefull längtan efter perfekt rostad toast, dränkt i smör och med marmelad på. Vad är drömmar om inte längtan som bör tillgodoses, så två dagar i rad har jag ätit mina drömmars toast. Vilket också betyder att min hälsa är på väg tillbaka med stormsteg. Det här med speedförkylning är lite “min grej” tycks det. Tre snabba, nere-för-räkning-dagar och sen en lika snabb comeback. Ungefär som min karriär. Livet i stort etc.

Så därför. Hence. Snabb återhämtning av hälsan, snabb återkoppling med min ungdoms film och så den enorma tröttheten som kommer efter en insjukning och påföljande tillfriskning. Men, alltigenom fin helg ändå eftersom jag varken är ensam eller särskilt besviken. Det finns alldeles för mycket nytt att upptäcka för att vara besviken på gammalt.

Fluss på er

Passar en hund. Hon är mycket söt men värsta cry-babyn.
Deklarerar.
Försöker ignorera grinolle som ylar vid dörren efter Kristin.
Svarar på mail som ignorerats i feberdimman.
Läser om filmquizlagmedlemmen Björn Olsson i dagens DN. Bara en tidsfråga nu innan han får en egen reality-show. Mellan honom och typ Nalle Knutsson är valet ganska klart. Björns show framför Nalles show. Mindre glamour kanske men mer cigarrer och livsinsikter. Som den här: “Jag älskar kombon fetma, alkoholism och kärlek”. Den sa han igår, Björn.

Fast mest av allt vill jag ju prata om Kärlek i Gambia och när gammelmor droppar “överraskningen” för 29-åriga Baba att han inte alls ska få följa med hem till Sverige utan hon ska istället – tada! – flytta till honom och Gambia.

Mental frånvaro, sjuklig närvaro

Jazztystnad. Denna beror på två till synes orelaterade saker: bokdeadline och något som enligt sjukvårdsupplysningen mycket väl kan vara halsfluss.

Jag säger att den gemensamma nämnaren är Dålig Tajming. Plus att jag visste att jag skulle få betala något slags pris för att jag satt bredvid en brittisk Gudrun Sjödén-tant som hostade hela resan över Atlanten.

Men dålig tajming är det. Jag har inte ens varit hemma en vecka och ligger således efter med allt, inklusive att träffa loved ones. Var och hälsade på mamma på sjukhuset första gången igår, mitt under utbrytande halsfluss. En halvbra, egentligen ganska dålig, idé. Men ont i halsen har ju alla lite då och då tänkte jag. Under de typ tre timmarna som följde på den naiva tanken hann min hals fördubblas ungefär, i alla fall kändes det så och idag har den en mental NFL-spelarstorlek.

Confessions of a F-skattare

Kvittona på golvet skriker efter min uppmärksamhet. Räkna oss! Bokför oss! Jag har något dygn på mig innan mitt uppskov från Skatteverket går ut och jag måste rapportera in mina intäkter.

Men samtidigt finns ju ett nytt avsnitt av Game of Thrones att beskåda och jag har dessutom ett högre kall, a little something called författarskap att ägna mig åt.

What do to, what do to. Ogillar för många val. Well, det gamla Hainer-mottot lyder: När valen för många är, håll dig till tv-serien du har kär.

“Hellre än bra”

Long time no jazz! Ja, så går det när man flyger hem från LA och har en mellanlandning på Heathrow i fem timmar. Sen kollar på det här klippet fyra gånger på raken för att man inte kan sluta tänka på hur uppenbart det är vem av bröderna Herrey som fortfarande längtar efter rampljuset och vilka av de andra två bröderna som mer “gör så gott de kan” alternativt “ser det som en kul grej” att damma av ett gammalt örhänge med en så tydligt tidsmarkerad titel som “Sommarparty”. Observera Pers danssteg och hur de så perfekt illustrerar uttrycket “hellre än bra”.

Okej, Herreys i Sommarkrysset och mellanlandning på Heathrow har knappast med varandra att göra? Jo, mer än man tror. Båda företeelserna tänjer på tålamodet och förståndet och kan vara bra som utmaningar, för att se hur mycket livsglädje man har kvar egentligen.

Ganska mycket visar det sig, i alla fall i mitt fall. Gick därför till Landet igår vid halv tio och kom inte hem förrän strax innan tre, svettig och inte så lite trött. Tänkte, innan jag somnade, att jag måste förnya gymkort, ändra mina matvanor och hitta en ny hobby. Löpning räknas inte, det har ju blivit så mainstream numera.

Lögn, förbannad lögn och livslögn

Vi kan ju också snacka lite om att boken nästan är helt klar. Filar på slutet, filar på några “bryggor”, typ utfyllnadskapitel. Annars typ klar.

Den är ute och snurrar på en lektörsvända i detta nu, i alla fall boken som den såg ut senast jag skickade den till redaktören. Väntar på vågen med feedback och sen är det slutrace. Pitstop just nu, känns det som. Fyller på tanken med chai tea latte från Starbuck’s.

Försökte köra den fetaste livslögnerna av dem alla som är “jag kan alltid jobba ikapp lite på flyget” men inte ens min hjärna går på den grejen längre. Bluff och båg. Händer aldrig.

Korsade övergångsstället vid Wilshire idag och tänkte fy satan vad nöjd jag är med min boktitel. Den är perfekt, hade inte kunnat heta någonting annat.