Lunch

…i Garnisonen är ett gissel. Runt elva börjar både jag och den andra researchern Sofia att leta. Vi ringer restauranger och frågar om dagens och får alltid det dystra svaret “Vi har sommarstängt” eller “Det är kokt torsk med äggsås”. Båda lika nedslående.

Har inte ätit så sorglig och nedstämd mat som den jag ätit i Garnosonen-området de senaste två veckorna. Min mage sörjer.

Det oskrivna bladet

Vissa tror att jag läser mycket. Andra tror att jag läser lite. Vad är sanningen, undrar ni. Hur ligger det till egentligen?

Kommer man hem till mig så ser man att min bokhylla är ytterst sparsamt fylld. Två hyllor med böcker bara. Ska man tolka detta som att jag aldrig läser en bok?

Nej, man ska tolka det som att jag inte ser något värde i att spara varenda bok jag läser. Man läser ju oftast inte om dem, liksom. Och jag tycker att överfyllda bokhyllor ekar koketteri av nåt slag. Jag sparar inte särskilt många DVDs heller, för den delen.

Har vi inte vandrat ned för den här stigen förut?

Nå. De senaste veckorna har jag läst Easter Parade av Richard Yates och Presidentens fru av Curtis Sittenfeld. Nu har jag ändrat titel på min roman som växer med en snigels hastighet. Den heter Junket Memories.

På engelska?
Ja, på engelska. Jag ska suga på ordet “Junketminnen” ett tag innan ja bestämmer mig.

Der analys

Mina två vanligaste drömmar är

a) om min far, där jag vaknar och för någon sekund tänker att han fortfarande lever.
b) att jag är tillbaka i gymnasiet, och alla andra klasskompisar gått ut för länge sen men jag bommar på prov på prov och får gå om igen.

Den första drömmen kräver ingen djupare analys, det är en ren och rak bearbetningsdröm som mitt undermedvetna kör. Men den andra, vanligt förekommande dröm, vad har vi för teorier om den? Hit me, jag kan ta sanningen.

En helg full av humor!

Gick på Big Bens ståupp igår. Det bästa man kan hoppas på när man går dit är att det ska vara genomuselt. Det tråkigaste är när det är mediokert, vilket det oftast är. Folk som skämtar (“skämtar”) om sina etniska ursprung, om hur de jobbar som förskollärare och tittar på barn och så vidare. Publiken är alltid väldigt trevlig, glad och förlåtande. Garv hela tiden. Men ibland något mindre garv, och då lägger de ofta till ett “Okej, det kanske var lite väl magstarkt för er…”.

En kille presenterades som “Här kommer en kille med väldigt udda humor” och en annan körde trubadurhumor, alltså tog fram en gitarr och sjöng “humoristiska visor”. Om man, som jag, undrat vad det blir av de där killarna som var med i HUMF på Universitetet och som såg uppträdandena i Gula Villan som en språngbräda i karriären, som bodde på Lappis och som varvade 20 p Praktisk filosofi med Statsvetenskap så stod svaret klart igår kväll.

Innan pausen sa MCn “Vi tar tjugo minuters paus så att ni kan köpa mer öl…när ni kommer tillbaka sen kommer det att bli helt cepeee!”

Ironi

Det finns alltså en chans att jag är glutenallergiker. Äter en fralla, får ont i magen inom fem.
Men alltså, jag vägrar.
Våga vägra glutenallergi.
Jag går inte under några omständigheter med på detta.

…eller att någon som fortfarande har glutendebatten på DN På Stan i färskt minne kommer med ett “vad var det jag sa”.

Relief/Relief

Minns plötsligt och spontant gumman och gubben som pratade förbi varandra på tuben för länge sedan.

“Minns du hur god den var, svampstuvningen som jag brukade göra i Berlin”
“Vasa?”
“Berlin”
“Jaså Berlin, ja”
“Den var så god”
“Berlin. Berlin, ja”
“De berättade igår förresten att de renoverat köket så fint, ser du”
“Vasa?”
“Köket”
“Jaså köket”
“Ja, de hade en relief”
“I köket, ja”
“I köket. En relief, alltså med reliefbokstäver. Det stod Carpe Diem”
“Vasa?”
“Reliefer”
“Jaså relieffer!”

Osv osv i all oändlighet.
Det är egentligen allt jag har att säga om mänskliga relationer. Allt finns där.

Att nära en liten svenne banan vid sin barm

…har aldrig varit lättare än nu. Äntligen är den här – tacosmaten för barn!!!

Jag älskar att mina bloggläsare som bevakar ämnen såsom taco åt mig och sedan tipsar. Bloggläsarnas kärlek min belöning.

En konversation på restaurangen igår

Medelålders man med pikétröja. Sitter bredbent. Armbågarna på bordet, händerna i kors.
Medelålders kvinna i vit blus. Rosa läppstift, mun med nedåtgående mungipor.

Han: “Jag säger dig att om tio år är det inte en jävel som tatuerar sig”
Hon (förstrött): “Tror du inte?”
“Nej. Det är en fluga det där. Tokerier. Om tio år är det helt förbi, och då sitter de där med sina märken”
“Jag såg att man börjat sälja på interNETT, såna där kit så att man kan tatuera sig själv”
“Vansinne”
“På interNETT hade de det”
“Vansinne”

Servitrisen kommer in med två enorma portioner schnitzel. Det blir en diskussion om maten, där kvinnan hävdar att hon beställt fisk och inte schnitzel. Det slutar med att servitris två kommer ut och pratar och säger att hon bara uppfattat en beställning på två schnitzlar men ber om ursäkt, tar ut maten och ber att få komma med fisk. Hon försvinner.

Han: “Tja…”
Hon: “Det blir ju alltid såhär..”
Han: “Man ju räkna med sånt”
Hon: “Ja…man ska inte gå ut och äta egentligen”
“Nja…”
“Kanske en gång om året”
“Nja..”
“En gång om året, så blir man inte så besviken”
“Du har en poäng i det, det har du”
“En gång om året ska man gå. Högst. Inte mer”
“Jo, en gång om året är bra. På sommaren kanske?”
“Ja”
“Ja”

Tystnad.

Den stora nedräkningen

Jag intervjuade en fotograf nyligen, för Plaza, som fotar “stora, abstrakta stadslandskap”. Han sa att “livet är för kort för att bara levas i Stockholm” och trots att det låter ganska douchigt så håller jag med honom. Det är väl ingenting alla kan leva efter (Nisse i Bagarmossen etc) eller ens vill, men jag håller med. Plus en på den.

Funderar på en kurs i fotografi för att kunna sälja in sköna reserep och bredda min försörjning. Fick en mäktig proffskamera av min proffsbror när han var här. Femton kilo tillbehör fördelade på blixtar, stativ och objektiv. Det borde kunna gå.

Jag vill inte tillbaka till junketträsket, jag har tagit mig ur det där nu. Filar fortfarande på den stora junketboken, älskar miljöerna och folket, är glad att ha varit en del av cirkusen men den tiden är över. Nu är det mer dags för Paolo Coelho-doftande filosofiska betraktelser från Korsika, typ snarare än uppstyltade citat-jakter i storstäderna. Längtar efter öar, vill till Shetland, Färöarna och Gibraltar. Gärna Sandwichöarna och Påskön också.

Fotokurs it is.

Teve = luffare

Att jobba med teve har gjort mig till mer av en vagabond. En luffare, om man så vill. Men mest vagabond. En som, så fort det är möjligt (= efter jobbtid) drar stora andetag av frihet och ansvarslöshetens sötma. Jag har inte duschat lika frekvent som jag brukar och igår åt jag stora slevar av kantarellsås. Jag vet inte hur det här ska sluta. När mitt vikariat går ut är jag antagligen redo att göra mig av med alla mina världsliga ägodelar och ge mig av ut på vägarna igen. Mina tänder är vid det laget gula och fallfärdiga, mitt hår är tovigt men jag kommer att känna att jag lever. Jag lever!

Hälsa gärna, när jag visslandes och barfota går förbi ert hus, på väg mot livet.