Spaning!

Spaning! Obs! Folk har börjat avsluta sina mail och brev med intressanta, nya avslutningsfraser! Obs! Autentiska exempel!

“Bästa”
“Kramkalas!”
“Med hopp om fortsatt succé!”
“Vi ses – alltid!”
“MBVH”
“Bästaste hälsningar”
“Allt det bästa”
“Hoppas på fortsatt nöjdhet”
“Hälsningar om framtidens samarbete”

Verklighetens kranka blekhet

Åkte ut till Värmdö för att hälsa på fåret igen. Eller om han är ett lamm. Men han var borta.
Saknad:
Såg framför mig hur en mystisk bil kommit dit, till hagen, hur mitt lamm glatt gått fram för att hälsa. Sen föstes han in i bakluckan tillsammans med sina jämngamla lammkompisar och så bar det iväg till bondgården, ångesten och dödsskriken. Det var bara kanske en fjärdedel av alla lamm kvar i hagen idag, mot för en månad sen. Jag busade och gosade med dem men saknade min vän. Hade med mig sallad, persilja och två små basilikablad åt honom. Jag vet inte alls vad lamm äter men läste på nätet att se tuggar gräs så jag tänkte att det kanske kunde smaka med lite örter men lammen var tyvärr ointresserade av det jag trodde skulle uppfattas som delikatesser.

Tog bussen hem. Sällskap av en fantastisk gubbröv i för stora, bekväma blåbyxor. Blev rörd även av detta.

Saknad!

Få saker lämnar ett så stort hål av saknad som när en älskad tv-serie går i graven. Det är så definitivt, så absolut. Kände kanske Tolkien-fansen så här när delämnade biografen efter att ha sett “Kungen”? När orch-utstyrseln gjort sitt och får hängas in i garderoben igen? När ens enda hopp fick sättas till någon version av The Hobbit?
Nej, det går inte att jämföra. Plus att jag omöjligen kan veta vad ett Tolkien-fans känner, eller hur ett sådant ens fungerar. En tv-karaktär följer man så länge, man ser den växa upp och utvecklas. Man lär känna dess sidor, både bra och dåliga. Man lär sig förstå valen som görs. Man lär sig älska och förlåta.

Och jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som kan skapa ett så svårt beroende som att fastna i en tv-serie. Man blir hungrig, vill ha mer, känner sig aldrig helt komplett. Jag varken röker eller dricker men jag missbrukar tv-serier, och i synnerhet 24. Min tyngsta drog heter Jack Bauer. Jag injicerar. Jag får abstinens. Och nu ska jag lära mig att leva ett liv utan honom, Chloe och en kittlande insyn i något jag tror är verkligheten.
24 gav mig en fix varje gång. Inte bara för att det var så bra, men också för att den gav mig en adrenalinkick. Tempot och formatet. Den tickande klockan. Jacks allt tröttare ögon. Kom igen! Så nära målet!

Jag saknar Jack, saknar hans trygghet. Saknar att sätta mig in i hans frustrerande liv och dela de svåra beslut han tvingas fatta, le igenkännande åt catch phrases och höja på ögonbrynen åt återkommande karaktärer. Ett parallellt universum är vad det är.

Jag medverkar i en bok som heter 00-tal. Mitt kapitel handlar om 00-talets tv. Jag utnämner Jack Bauer till 00-talets störste tv-hjälte. Jag har skrivit spaltmetrar om 24. Och jag har ännu kvar saker att säga.

Men mest av allt känner jag saknad. Jack, var är du nu?

Tankar om Ralph Lauren

I Beverly Hills finns en Ralph Lauren-butik, stor som ett nöjesfält. Inrett med mörkt trä, bladväxter i kruka och Chesterfieldfåtöljer. Första gången jag gick in där (och gick vilse, stället är en djungel!) var också första gången jag fattade Ralph Lauren.

Eller, det stämmer inte. Första gången jag fattade Ralph Lauren var när jag såg Gwyneth Palthrow ta emot en Oscar i en rosa RL- klänning. Hon är det perfekta valet, tänkte jag. En sval skönhet som känns brittisk men är amerikansk. Varför känns hon brittisk? För att hon känns sofistikerad och lite humorlös. Men hon känns amerikansk för att hon är sådär preppy, polerad, obekymrad och ledigt elegant ut. Jag menar rosa och äppelkindad?

Men jag avundades henne.

Och då fattade jag Ralph Lauren. Han är för amerikaner som är så amerikanska att de känns brittiska. Eller för européer som vill fortsätta vara européer men innerst inne vill vara amerikaner. Där sinnes- och idealbilden är den av en naturligt välklädd, artig rugbyspelare som heter något brittiskt/europeiskt (Lauren själv bytte namn från ett klart judiskt-klingande efternamn), som gör ett år på ett företag i Europa, som lägger sig till med europeiskt tilltal, följer engelsk ligafotboll och plötsligt inte har någonting gemensamt med gemene amerikan egentligen.

Det är Ralph Lauren. Jag fattade det. Charlotte i SATC och Rachel i Vänner. Båda gillar Ralph Lauren. Båda är östkust och säkert mode och förutsägbara svarta klänningar men åh så vackert hår och vilka fantastiska leenden. Jag älskar dem båda två.

Sen gick jag in i affären, och då fattade jag ännu mer. Att Ralph Lauren inte bara gör kläder, solglasögon, lakan och parfymer till exempel. Han gör ramar, ljusstakar och soffor också. Till exempel. Han gör allt. Snart gör han säkert vin och en egen tomatsås. För att man ska kunna ha ett Ralph Lauren-liv. Jag känner redan nu hur ett sånt luktar. Som nytvättad, egyptisk bomull, och kanske lite krispig äppelblom. Och jag fattar det, men jag vill ha det ändå.

Nu har han gjort fyra olika parfymer för en yngre målgrupp. Kanske barnen, i synnerhet sönerna, till de rugbyspelande utbytesstudenter som ville in på Harvard men hamnade på Yale och gick med i roddteamet och föredrar engelsk öl framför blaskig amerikansk. Nu ska de, sönerna, också bli Ralph Lauren. Men de kräver mer övertalning, de kräver större hästar på pikétröjorna och fler dofter att välja på. “Pappa”, säger de. “Det finns ju andra märken”. De vill ha valfrihet, säger de. Jag måste få vara jag. Så de får större hästar och fyra olika dofter. Big Pony Collection.

Man väljer en färg, en doft och får en Ralph Lauren-personlighet. Eller så gå man från andra hållet. Kanske är man äventyrlig, kanske är man romantisk? Lite som DATE-parfymerna på 80-talet, fast för killar med mer självförtroende och smak. Killar av idag vill gärna bli mer definierade. Roddklubb, förvisso. Men vilken roddklubb? Och med vilka roddare? Och var exakt? Och det ska inte vara en liten polospelare på pikétröjan, det ska vara en stor en, så att man ser!

Och dofterna luktar självklart omklädningsrum på internatskola, “jag hämtar dig klockan sju”, terminsavgift, solsken och något obekymrat men kommersiellt.
Man skulle kunna klaga på det, ironisera hela dagen. Men dofterna får mig att sakna LA, sakna butiken på parallellgatan till Rodeo Drive. De får mig att sakna känslan av att vilja vara en europé som är en amerikan, som jag känner mig när jag är i LA. De får mig att sakna ett hem jag inte har, bara till låns och i drömmen.

Jag fattar Ralph Lauren. Gud, som jag fattar Ralph Lauren.

Det gömda skämtet

Filar på min ståupp-debut. Alltså någonstans här finns ett skämt begravet. Något om att man får dobbelhaka av att sitta med halvöppen mun och glo på monitorer som visar travet, hela dagarna. Dobbelhaka. Spel och dobbel.
Alltså någonstans här finns det ett kvalitetsskämt. Jag är övertygad.

Rockens död etc etc

Jag skulle aldrig göra något så vulgärt som att besöka en rockfestival. Hultsfred har länge varit lite min föreställning om helvetet, faktiskt, jag har ryst många gånger bara av tanken på att den finns.

Alltså fatta!

Tälta…
i lera…
bland kopulerande och fulla ungdomar…
med skräning musik man inte kommer ifrån!

Nej, jag kan inte tänka mig något så värst mycket vulgärare.

Men visst, den infantila delen av världens musikuppskattare måste väl få sitt lystmäte någonstans. Och det är väl bra att det sker långt bort från civilisationen. På det viset är det tråkigt att Hultsfred lägger ned, för då kanske man tvingas uppleva Vattenfestivalen all over again fast utan bonnfamiljerna och mjukglassen utan istället leran och kopulerande berusad ungdom. Fy.

En annan grej om Eclipse (inga spoilers)

Är förresten inte the Cullens en ganska ful skara vampyrer, speciellt med tanke på att de i boken är så undersköna att man som människa får andnöd av att se på dem?
Som skönhetsredaktör motsätter jag mig förstås tjejernas smink. Alice, som är den som potentiellt är vackrast av dem alla, är alldeles för hårdsminkad och får dessutom bära infantila kläder och smycken som helt går emot hennes modeintresse. En choker i sammet med en liten berlock på? Men nej.
Rosalie som ska vara den vackraste i hela klanen är om möjligt den fulaste, något som enkelt hade kunnat lösas med löshår, lösögonfransar mindre spackel och en banning av ljusrosa läppglans med nyans av 90-tal.
Och vad är grejen med Carlisle? Han ska ju vara en nobel, ädel herre vars odiskutabla skönhet fått både män och kvinnor av buga i beundran, under århundraden. Kan man vara en nobel och ädel herre med hemmablekt hår i oj-det-blev-för-ljust-och-orange-nyans? Sluta nu.
Emmet (en sk “släpp kylskåpet”) har i alla fall kroppen boken antyder att han har, men Jasper ser, tyvärr, alldeles för störd ut för att tas på allvar. Och med störd menar jag att han har massmördarblick, uppspärrade ögon och tillbakadraget ansikte, som om han försökte ge sig själv dubbelhaka för att han tycker att det är fräscht.
Som skönhetsredaktör motsätter jag mig allt detta. Och tycker att det är en skam att man inte castat några modeller (hallå, det är ju inte skådespeleriet vi ser filmerna för, i första hand) eller i alla fall anlitat några proffsigare makeupartister.

Outrage.

Slagsmålsklubben

Det ska naturligtvis sägas direkt att jag inte är en expert på krigsföringsteknik. Jag är inte ens kunnig inom området. Jag vet egentligen inte mer om strategier och uppställning inför anfall än Nisse i Bagarmossen, men jag tycker mig ändå med säkerhet kunna säga att krigsföringen i Eclipse är under all kritik.

Två led med vampyrer ställer upp sig på rad, som vore det amerikanska inbördeskriget. På någon slags signal rusar de mot varandra och klashar någonstans på mitten, uppe i luften.

Det verkar inte bara ineffektivt, det verkar dessutom ganska dåligt, rent strategiskt. Det är som en dansk skalle – det kostar liksom lite för mycket för givaren, för att det ska vara värt det. Borde man inte organisera sig, bilda formationer och spara på energin istället? Jasper som är krigsveteranen i vampyrklanen har inte bara militär bakgrund, han var dessutom något av ett militärt geni då det begav sig (inbördeskriget). Man tycker att någon med militär bakgrund och – förmodat – intresse borde plockat upp ett och annat på alla dessa år och inte anse att det bästa försvaret – och anfallet – är att springa rakt på. Redan på Bravehearts tid insåg man väl hur bedrövligt denna teknik är?
Men nej. Vägen till frihet går genom att brösta sig mot sin fiende och skrika högt.
Tydligen.

Glädjespridaren

Såg en så fin mansröv idag. Så perfekt i sitt uttryck. Var på Fjällgatan. Röven och dess ägare lutade sig mot stängslet och kollade på några glada, ryska matroser som klättrat upp jättehögt i masten på ett skepp med gigantiska master. Där stod de och vinkade, och där stod röven och blickade ut.

Den var iklädd ett par McGordons “regular fit”. En rutig skjorta nedstoppad. Röven lagom sliten, lagom bekymrad. En röv som suttit många timmar bakom ett skrivbord, kanske på en plaststol i en anonym personalmatsal? Den skänkte mig glädje. En röv man kan lita på. Tack anonyma mansröv!

Ladies