Bling/blink på chihuahuan

Jag ser den där chihuahuan med hjul istället för framben minst någon gång i veckan nu, den verkar bo nära mig.  Jag vet att det är en tjej för ägaren sa “good girl!” till henne när hon rullade över gatan en gång.

Igår såg jag den igen. Hon hade fått nya hjul, som blinkar. Ja, de lyser och blinkar när hon rullar fram. “good girl” sa ägaren igen när de rullade över en tröskel och in i en skönhetssalong.

Vad heter drugstore på svenska?

Drugstore. Jag står i kassan. Framför mig står en polerad och Brentwood-elegant tjej i trettioårsåldern.
– Jag skulle vilja lämna tillbaka några mascaror.

Så tar hon upp en plastpåse och häller ut kanske tio stycken. Inga problem säger killen bakom disken. Har du kvitto?
Tror det, säger tjejen och tar fram en knippe med skrynkliga papper och börjar gå igenom dem ett efter ett.

Ånej, Sandy!

Jag tänker på Sandra Bullock.

Kanske har hon haft sina aningar, kanske har något inte känts helt okej i äktenskapet, sånt vet man inte. Men att bli brädad offentligt av en kroppstatuerad LA Ink-reject kan inte vara kul. Det måste vara förödande.

Eller, förresten, skit i att fresterskan var en kroppstatuerad LA Ink-reject, det som stör är ju den till synes helt uppriktiga kärleksförklaring Sandy gett Jesse James (!) offentligt gång efter annan (som på GG Awards och Oscars), och som han har tagit emot med tårfyllda ögon.

Sandy, med de snälla ögonen och de konstiga rollvalen, som gick från det ena hoppfulla förhllandet efter det andra med huvudet högt. Hon var till och med förlovad med “han i Melrose Place”, om ni minns? Och hade ihop det “på allvar” med Matthew McConaughey. Men ack, allt sprack. I offentlighetens ljus dessutom. Och så fick hennes mamma cancer och dog.

Men sen kom lyckan. Trots långdragna och jobbiga domstolsbråk över Jesses unge verkade paret stabilt. Jättestabilt. Och Sandy vann priser och skulle aldrig mer behöva spela Miss Congeniality.
Och hon pekade på Jesse i publiken, med priset i hand, och sa att han där var skälet till hennes lycka, han var hennes allt, och se så hot han är (hon sa så) och jag är så lycklig över att ha det där (peka på Jesse) i mitt liv.

Jesse log och hade tårar i ögonen.

Tänkte han på Sandy, tro? På hur denna vackra, snälla kvinna med långt, fint hår stod där uppe och tackade honom för sin lycka.  Inte priset i sin hand utan sin lycka.
Eller tänkte han där står min kvinna, med världens ögon på sig och hon ser bara mig. Varför räcker det inte för mig? Oh Sandy. Varför räcker du inte till för mig.

Jag tänker mycket på Sandra Bullock faktiskt, och tycker att hon förtjänar allt gott. Och jag vet att DN-Mattias håller med mig i detta.

Dagens kändis

 Såg Lauren Graham, tossiga mamman Lorelei i Gilmore Girls, shoppa i Marc Jacobs-butiken på Melrose.

Tyvärr såg jag inte vad hon köpte, men hon såg glad och nöjd ut och jag är glad att kunna säga att hon såg bättre ut i veckligheten än på tv. Faktiskt. En riktigt normalt kurvig kropp, och vackert hår.

Heja.

Publikens jubel

Vaknar innan klockan ens slagit nio av publikjubel och My-my-my-myyy Sharona. Det är något maraton på gång i LA och de springer tydligen en del av sträckan strax utanför mitt hus. Nu har de jublat nästan konsant i över en timme. Hur många vinnare har ett maraton, i genomsnitt?

Nu spelas Clocks med Coldplay och publiken skriker som galna. Skulle jag, mot förmodan, springa ett lopp av något slag (kommer aldrig hända) skulle jag nog vilja rusa i mål till något riktigt svulstigt, kanske Queen eller Elton John eller nåt. Inte Coldplay.

Det jag tycker om

Varmt som satan om dagarna numera. Kisa med ögonen fast man har solglasögon-varmt. Då tar man cykeln till Le Pain Quotidien och äter frukost. Man beställer en “brödkorg” och får in olika knasbröd som nötbröd och surdeg, och så får man deras pålägg på köpet som består av olika marmelader och deras egna nötkräm. Ja, hemmagjord nötkräm. Vaddå, det är protein ju!

Och så räknar man hur många aspirerande skådespelare man ser just denna förmiddag, som övar repliker över en latte. Förra söndagen såg jag fyra. Man tror först att de pratar i telefon, handsfree, men sen inser man att de dels inte har en handsfree och dels pratar de inte, de liksom bara mimar saker ut i luften. Då tror man instinktivt att de är galna men sen ser man manuset de håller i, med vissa repliker markerade med highlighterpenna. Och då blir man glad och känner att man är i LA och allt är som det ska.

Mäklarhumor

En kompis körde för länge sedan en obegriplig lek som hette “Mäklare är…” som, så vitt jag förstod, gick ut på att man skulle säga så många saker som möjligt som stämmer in på mäklare tills man inte kom på några fler och då förlorade man. Kan ha missförstått reglerna men något sånt.

En sak är i alla fall helt säker beträffande amerikanska mäklare – de har en skön humor. De gillar att annonsera på bussar och på bänkar vid busstationer. Jag har samlat några favoriter:

x takes the worry out of condo buying
We know where you live
Everything I touch turns to sold
I have “lots” to sell!
Say hello to a good buy!
Keeping it REALestate
Spouses selling houses!
All work and no play makes Jack a great realtor

När når trenden Sverige?

"Det vanliga, tack"

Åh, nu har jag varit på 50’s Diner så mycket så att de inte bara hälsar igenkännande (“Trevligt att se dig igen!”)  utan också vet att jag kommer dit för att dricka milkshakes för 3.29 dollar! Jag skulle kunna säga “en milkshake, som vanligt” om jag ville. Fast jag tar ju olika smaker varje gång, som sig bör.

Varför finns inget sånt ställe i Stockholm, där jag kan bli stammis och slinka in för att dricka en alldeles för stor glassdrink efter en hård jobbdag (ironi)? Där glada snubbar med guldtand och fina leenden hälsar glatt och ger en ett extra körsbär på toppen av skapelsen. Åh, det är ju precis en sån grej man drömt om ända sedan jag såg Skål! på tv. Eller Beverly Hills 90210 för den delen. Eller Seinfeld.
Alla borde ha en sån plats. Men det kan ju bara inte bli Hard Rock Café. Det funkar inte.

Ska vi…

…gå vidare nu och prata om det absurda tv-programmet Marriage Ref eller kanske en skön antikaffär jag hittade som säljer vintage buktalardockor? Jag tycker på något sätt att det är intressantare än mina knubbiga ben och svenska accent.

Men för all del, vi kan fortsätta prata om mina knubbiga ben också. Jag är okej med det, eller dem.

Caroline

To foreign readers, and "Junket police"

So, let me get this straight.  You sit in roundtables, never open your mouth, which is why I guess you can criticize other people’s accents because no one has ever heard you speak.  Do you understand the term ‘foreign press’ i.e.  EVERYONE has an accent?  So, then you go home  (on the bus, no less!)  and write disparaging (look It up) comments about people while hiding behind your own funny little obscure language no one can understand?   I’m sure your countrymen must be very proud of you perpetuating the image of the timid little mouse who in reality is a vitriolic snake like some of your other Swedish colleagues in LA pretending to be’legitimate’ journalists.  I hope you have a Plan B concerning your income – publicists will be thrilled to see how you utilize these junkets.  And very brave of you to comment on other people’s appearance when we can see pictures of what you look like.  Obviously, you have a good sense of humor!  You’ll need it!
I’m sure you’ll be very popular when you enter the next hospitality suite – your blog is being circulated as a warning to other journalists who have the misfortune to sit with you on roundtables, so that they will be aware that, in fact, they are the subject of your next story.

Junket Police

Dear “Junket police”,

Thank you for your comment.
I seem to have upset you somehow and for this I wish to apologize.
I love being a junket journalist. I love everything that surrounds it, from hospitality suites to meeting people from different countries (some of which have become my friends!). And yes, naturally I have an accent too, when I speak. I am a foreigner.
I love junkets, I truly do. But I find those roundtable situations bizarre, most of the time. It is not because of the individual people but the situation. Everyone is there with a different agenda or editor, wanting different angles for their story. The questions being thrown at the talent sometimes differ so much from one interviewer to another, that the interview becomes absurdly strange.
This I find funny, yes, and I have reflected on it on many occasions in this blog. This is not, however, the same as using my blog as a personal outlet for mockery. That should be evident, I have had this blog for a long time (three years) and most of my press contacts know of it, as far as I know.
I have also, on various occasions, reflected upon my own part in the roundtable interviews in this blog. Here for example.
I am unfortunately, as you have noticed, sometimes quite shy at these occasions. It all depends on the mood of the room, I guess, but in general I am not the most prominent speaker in the room. You are right about that and as you can see in previous entries, quite aware of that too. It is a problem of mine nontheless.

I am not sure why the particular entry that you commented on (“Journalistskvaller”) upset you so much. One of the journalists at the table (you, perhaps?) talked about the Oscars and how the voting sometimes works. I thought it was very interesting (and I am jealous of anyone with such insight. As a shy foreigner I will never gain that) and wrote about it.
I also made comments on the accent of one of the other participants and this is, perhaps, unecessary even though the post is in Swedish (an obscure language, indeed). I believe it was more of an observation than a vicious insult but since you seem to have taken offense to it it will be removed.

Again – if I have upset you I hope you can accept my apology. I would love to talk to you next time we meet, if we do. Maybe you misunderstood some adjective I used?

Kind and respectful regards,
Caroline