För mycket fritid? (Ett högst onödigt inlägg)

Kollar en gammal reklamfilm med John McEnroe (“Bic – The Shave that Saves!”) på YouTube och inser att unge BigMac är skrämmande lik storebrodern Wayne (Jason Hervey) i En härlig tid.

Detta, i sin tur, får mig att undra vad Hervey gör idag.

Här är svaret:  Efter En underbar tid gifte sig Hervey med en porrstjärna, och gjorde lite voice acting. Hans skådespelarinsatser har på senare år varit små men han “made a brief appearace in the 1993 adventure game Return to Zork as the troll king.”
Han har producerat reality-shower, bland annat I Want to Be a Hilton and Scott Baio Is 45…and Single. Sen blev han  PR-människa för mystiska firman HealthSouth Corporation i Birmingham, Alabama, som avslöjades med pengafiffel. Hervey fick sparken trots att han aldrig anklagades för nåt.

Tomhet.

PS: Hur skriver man “reality show” på svenska? Experimenterade med “reality-show” men det ser kefft ut.

Jag är ett konstverk. På riktigt, alltså.

Här är jag!

Eller, den målade noirversionen av mig som numera finns på en tavla hemma hos mig, efter att konstnärinnan och den överlag charmanta Frida Farm lagt sista handen vid det.

Man “ser att det är jag” som mamma uttryckte det. Jag ser att det är jag, en elegant, överdramatisk version av mig i alla fall. Den versionen som får vredesutbrott, kör med överspel och skriver under på att more is more.

Jag är förtjust. Mycket förtjust.

Enda problemet är att hitta en värdig plats för detta konstverk – detta masterpiece i olja – någonstans i min överbelamrade lägenhet.

Annars unnar jag alla den härliga känslan av att se sin ungdom och skönhet förevigad på duk. För alltid.

Mitt arv till barnbarnen är kirrat.

"…och så tar vi det lugnt med ångesten, okej?"

Läkarbesök idag, förresten. Efter att ha missat tre tider i rad (!) var jag galet mån om att inte missa denna. Ny doktor förresten.

En leende herre med välkammat hår. Jag fick säga vad jag behövde i medicinväg. “Du vet vad som funkar för dig”.

Fyra mediciner på recept varav två “kan vara bra att ha hemma”.

Sedan klämde han på mina halsmandlar och uppmanade mig att inte bara lita till tabletter utan också till människor i min omgivning, vänners goda välvilja och kärleken. Okej Caroline?

Jag tar hans uträckta hand när jag går. Då kramar han mig. Docktorn ger mig en varm kram och ber mig ta det lite lugnt. “Då blir det bra, ska du se”, säger han och klappar mig på ryggen.

Och jag får, återigen, ökat förtroende för landstinget.

En sån där utmaning

Ha!

En sån där utmaning!

Denna gång från Manny-ken, som är söt, rar och fashion i allt hon gör. Till skillnad från mig. Jag vet att det finns två olika historier om hur det verkligen gick till MEN min klädstil har kallats ointressant och obegåvad (tror jag att det var?) och kanske till och med slarvig vid minst ett tillfälle.

Det är helt okej med mig. Kläder och modern konst är två grejer jag inte förstår mig på. Trots mitt intresse för smink och mitt engagemang i fashionabla Bon.

Anyhoo…utmaningen.

5 accessoarer
“Glatt humör”.
Nytvättat hår.
En blomsterbukett kanske, eller ett djur av något slag?
Casio digitalklocka (som jag ännu inte lyckats ställa om till sommartid. Hjälp?).
Nagellack av bra kvalitet (Make Up Store, till exempel).

5 plagg
Skämt-t-shirt. Typ “Gangsta rap made me do it“.
Långskjorta, gärna från Acne. Dubblar som klänning om det kniper.
Jeans. Märke spelar ingen roll, bara de sitter bra. (Eller ärligt talat, Lindex och Kapp-Ahl går bort.)
Dyra lyxunderkläder som gör jobbet. Nuf said. Nu vet ni för mycket redan.
Färgglada sockor!

5 skor
Svarta Stan Smith.
Gamla hederliga Adidas Campus, kanske mörkblå?
Smäckra kängor från Marc Jacobs. Som jag älskar dem!
Stövletter av okänt märke, halva priset i Högdalens skoaffär. Mina mest använda stövlar någonsin? Love ’em.
Mörkblå gummistövlar från Marc Jacobs. Inhandlade för tjugo dollar i NYC. Ka-ching!

5 skönhetsprodukter

(Här är min time to shine då, äntligen)

Eyeliner! (pensel och kakeyeliner, aldrig vulgoalternativet penna)
Ögonfransböjare (alla funkar mer eller mindre, men Shu Uemura har en extra lyxig touch).
Pincett från Tweezerman.
Skumbad. Hemma. Med någon man gillar.
Sömn.

Jag och kollegan Calle förminskar oss

Asså…det är inte hel optimalt med låga, nedsuttna soffor i kombination med högt bord. Jag har inget emot dvärgar per se men skulle hellre tas för fullvuxen människa.

Foto: Axel Björklund aka chef’n. Calles min sammanfattar allt.

"You talkin' 'bout me?"

Två snabba tevereflektioner, bara.

1. Var på födelsedagsfest i lördags. Clara kom fram till mig och sa att jag hade skrivit något på Facebook som hon antog hade med avsnitt 18 av 24 att göra. (Detta är sant, jag hade skrivit “Tony, no!” i min statusrad)
Hon sa “så får man inte göra” och “det är inte okej”. Jag påpekade att “Tony, no” kan betyda vad som helst. Hon sa att “om en rollfigur dör så får man inte avslöja det!”. Detta är helt och hållet sant, förstås. Men huruvida mitt “Tony, no” refererar till hans eventuella död eller inte kunde jag ju varken dementera eller bekräfta för då skulle jag ju avslöja ännu mer.

Status Quo.

2. Såg Nip/Tuck igår. Innan avsnittet varnar Pekka Heino för en “våldsam attack i slutet”. Hur mycket giveaway är inte det? Särskilt när man vet att det finns minst två crazy ladies med just nu (Eden och Colleen) med störda hämndbegär. Och mycket riktigt…

Precis som jag alltid misstänkt

Råkade höra en redaktör säga att de ger vissa skribenter en tidigare deadline än nödvändigt ibland eftersom de vet att de har för vana att sega till och bli sena.

Fy vad bra, tänker jag. Jag hoppas jag är med på den listan!

Förr om åren gjorde jag mig lite av ett namn på att vara Den pålitliga skribenten. Lämnade alltid i tid, mailade dagen efter och frågade om allt var okej, mottaget och så.

Sen kom famgångarna och ni vet ju vad som händer när framgångarna kommer? Precis. Man börjar slacka. Sola sig i glansen och uppträda divigt. Ni vet.

Jag har skaffat mig ovanor på grund av detta. Den allra tydligaste är att vara sen med material. Det är oförlåtligt egentligen och totalt oproffsigt. Men jag kan hoppas på att mina kära redaktörer (ja, de är mig kära allihop faktiskt) sett igenom detta och tänker “Men jaja, hon lämnar ju i alla fall” och “Om vi ger henne en tidigare deadline…hehe…”

Skitbra. Det är win-win, ju. En piska på min rygg och ett slugt leende på redaktörernas läppar. I love it.

Välkommen till den verkliga världen som min släkting sa till mig förra veckan.

Öppet brev till Tony Almeida

Kära Tony!

Du var alltid min favorit. Det är du fortfarande.

Tony, jag är din vän.

Jag förstår att du är bitter på regeringen och anklagar dem för Michelles död. Jag förstår att du gör det du tror är rätt.

Jag förstår dig så väl. Dina handlingar baserade sig alltid på förnuft men ditt stora hjärta ställde sig i vägen ibland.

Men kära Tony, jag saknar dig. Jag saknar den du en gång var. Jag saknar din gorillaliknande gång när du skyndade dig igenom CTUs korridorer. Ditt rara sätt att säga “yeah” på en utandning. Är du verkligen helt förlorad, Tony? Jag vägrar tro det.

Någonstans finns ditt stora hjärta kvar. Jag är inte redo att ge upp ännu, Tony. Jag tror på dig. Fortfarande.

Din
Caroline

Annars då?

Just another day at the office:

1. Telefonsamtal från Petters (ja, han, rapparen) fotograf som läst min grej med Bingo Rimér som har ett inramat porträtt hängandes på Amida kolgrill. Roligt samtal.

2. Björn Ranelid ringer på mitt nummer men söker egentligen Jenny, min kollega. Vi börjar snacka och plötsligt har det gått trettio minuter. Jag fick inte många sylar i vädret men det är sak samma för Ranelid är alltid underbar att lyssna på.

3. Jenny får tag i Ranelid. Han hälsar till mig. Jag är en “fantastisk kvinna”, säger han. Jag vill ha det präntat på en medalj, eller minst en t-shirt, med avsändarens namn på.

4. Smygtitt på min hittills största På stan-grej.

Annars då?

Den förlorade antikhandlarsonen

Anders Rydell, journalistskråets kanske mest begåvade åttiotalist, är alldeles för lik en antikhandlare för att det bara ska vara en slump. Är antikhandlarlooken nyckeln till hans framgångar? Eller är det bara så att nygubbemodet är “grejen” just nu?

På Antikmässan slogs jag av att antikhandlarstilen är väldigt lik din (och Klas Ekmans) klädstil. Chinos, skjorta och kavaj. Finskor. Kanske glasögon. Långa, smala händer. Försynt blick. Leende. Jag undrar om du är medveten om detta?
– Ja, det är jag nog. I slutet av tonåren samlade jag på böcker och antog bokhandlarstilen, men senare uppdaterade jag mig till antikhandlarstilen. Det har väl blommat ut mycket på sistone, inte minst sedan jag flyttade in på ett kontor i Gamla Stan. Där är antikhandlare lika vanliga som pandor på Söder. Folk tittar konstigt på dig om du bär sneakers. Jag skulle dock säga att Klas stil är ganska annorlunda, ingen antikhandlare med självrespekt bär Red Wings. Det är alldeles för modernt.

Skulle man kunna kalla din klädstil för en antikhandlarstil?
– Tja, jag är nog snarare en skicklig förfalskning.

Hur är ditt förhållande till Antikrundan?
– Jag gillar Antikrundan, men föredrar det lite mer hardcore Antikmagasinet där det blir riktigt intressant. Djupdykningar i konjunkturkurvorna för kinesiskt porslin och skånska 1700-tals-smeder.

Hur tycker du att din stil skiljer sig från den gemene antikhandlarens, om den gör det?
– Den skiljer sig, jag blandar mer, Burberry med Acne, Ralph Lauren med Hope. Jag har även ett tydligare tantigt drag.

Är antikhandlare en yrkesgrupp som får alldeles för lite uppmärksamhet för sin klädsel, tycker du?
– Ja, när man åker utanför Malmarna så inser man att antikhandlarna borde få mer makt i det här samhället. Jag ser fortfarande många människor som bär gympaskor, och de springer inte ens. T-shirts och shorts är ju vanliga också. Det är som att sandpappra Hauptbyrå. Varför vill människor vara så fula?

Anders Rydell har skrivit boken Byt namn! tillsammans med nygubben Klas Ekman. Anders har också skrivit Piraterna tillsammans med Sam Sundberg. Anders är redaktör för Konstnären som är en tidning om modern konst. Anders är mycket väl medveten om vad jag anser om den tidningen.