Bara för att det är gratis betyder det väl inte att man inte kan få ställa krav?

Ska man verkligen få ha ett Facebook-konto om man konsekvent skriver tråkiga status updates?

Jag vet inte.

Jag förordar också ett maximum antal statusändringar om dagen. Jag har “vänner” som skriver nya statusuppdateringar varje halvtimme. Inte heller okej. När skriver någon första vett- och etikettboken för Facebookanvändare? För inte hamnar det väl på mitt bord?

Funderar på att författa ett brev till Facebookcheferna men befarar att någon då startar en protestgrupp på Facebook, “Vi som hatar de nya reglerna på Facebook”, värvar femtio tusen medlemmar och så är vi tillbaka i “X ser fram emot helg!” och “Y har ätit grötfrukost”.

Kan jag hjälpa att jag vill se lite ordning och reda här i världen? Nej.

Vet den här sköna mannen hur man njuter av vårsolen, eller vad?

Apropå Moz eller Eugenes ensamma krig

Socionomen och mediamogulen Eugene Fougler har som vanligt en egen “take” på saker och ting. Denna gång Morrissey, apropå nedanstående inlägg.

“Kroppshållningen, brylcremegesten, fläsket, det stora infantila självförtroendet som också ger en air av tafatthet, av klumpeduns. Guldkedjan och den blytunga klockan. Vattentät ner till 100 meter.
Ser ni vem han är lik, mannen i mitten, han med ögonen som kisar som snåla knivar?
Tony Soprano, naturligtvis.”

Eugene Fougler, mina vänner!

Some dreams are bigger than others eller Mozdreamers of the World unite eller Moz's Bones eller…

Man drömmer intressanta saker när man har feber.

Jag drömde att jag lät mig förföras av, och sedan idkade samlag med Morrissey. Han var mycket hårig, men i övrigt ganska benig. “Här!” sa han, “känn på min beniga rumpa!”. Det gjorde jag. Boy, var den benig.

Han oroade sig mest för att jag skulle pressa honom på pengar, kanske komma dragandes med en bastard. Han var riktigt nojig. Han bjöd på en dyr chokladbakelse. Hans manager kom förbi. Morrissey talade då nedsättande om mig. Han trodde kanske inte att jag hörde.

Sen vaknade jag.

Tråkigt slut på det hela. Men ett steg upp från bergsåsnan Tony, i alla fall.

(Note to self: Något mitt undermedvetna anser att jag bör diskutera med min bättre hälft?)

En annan grej: berättar detta för Fredrik som då påpekar att han ofta drömmer om Moz. Är dessa drömmar vanliga, tänker jag då. Är de vår generations “jag drömmer att jag flyger”? I Fredriks drömmar umgås de bara mest. De “snackar, tittar på kläder eller spelar brädspel“. Både fascinerande och rörande tycker jag. Därför:

Efterlysning: Har du drömt om Morrissey? Dela med dig. Världen behöver få veta.

Tankar i feberdimman…

Eftersom jag är sjuk idag – helt däckad – så får det bli ett kort inlägg.

Här är en bild på en låda tomater från Kanarieöarna. Enligt lådan har tomaterna “smak” . Jag blev fascinerad av lådan. Jag tog kort på den.

Det får räcka.

Nu: tillbaka in i dvalan.

Orientalism

Jag har ju en soft spot någonstans för orientalism och kolonialromantik. Jag skriver om vårens skönhetstrender för Bon och roas.

När jag läste socialantropologi gillade jag att läsa om den gamla skolans antropologer som klädde sig i khakihatt och levde med naturfolket och i sin entusiasm och fascination ansåg sig bli en av dem.

Lite som “Common People“. Man slummar och lever bohemliv men behöver aldrig oroa sig för att dö av misär. Det finns alltid en utväg, om den dagen skulle komma och det gör den ju ganska snart när man tröttnat.

Jag gillar också bilden av naturkvinnan som eldig och passionerad. Eftersom hon inte blivit tam av civilisationens strama hand ännu. Det roar mig därför något oerhört att läsa pressreleaser från Chanel, som hyllar “den förföriska zigenerskan” som har “rytmen och sensualismen i blodet” i sin nya sminkkollektion. Får man skriva så 2009 utan att någon reagerar? Allvarligt.

Spaning: när det gäller pressreleaser från sminkföretag är det som om tiden stått stilla. Kvinnor är förföriska och lockande och män är riktiga män. Senaste supermanliga doften från YSL (La Nuit de L’Homme) marknadsförs med en av världens manligaste män, Vincent Cassel, i en liten film av en av världens manligaste regissörer, Gaspar Noé, beskrivs så här:

“A darkly handsome man whose irresistible charm and seduction sweep away everything in their path. A night full of promises…”

Helt modernt känns det inte. Även om doften är underbar.

Jag vill leva i förnekelse

Jag är sjuk. Men det låtsas jag inte om. Jag väljer att leva i total förnekelse istället.

Det var visst inte 24-baksmälla, det var en annalkande förkylning. Något rasslande till i kroppen i natt, efter tre dagars diskret huvudvärk, och nu rinner näsan som om min kropp enbart bestod av sekret.
Det kanske den gör förresten? Det känns onekligen så.
Någon eller något har rejv i mitt huvud. Utan min tillåtelse.

Jag kollar den här länken som jag fått från min fashion-kompis Roni. Den räddar situationen. Ett Karl Lagerfeld-citat om dagen har en läkande verkan.

Nu: jobbmöte.
Sen: hemgång och sova. Dricka juice. Beklaga mig.

Men inte för att jag är sjuk. Bara för att mina ögon håller på att sprängas.

Undersökning

Dagens modefråga på den här sidan om klädvård lyder:

Sista svennesucken

Nu är det över. Sista sucken igår på ett fullsatt O’Leary’s.

Publiken gav en liten fingervisning om hur det skulle gå. Hälften jublade, hälften buade åt Sarah Dawn, denna outhärdliga kvinna i fantasykläder.

Det är möjligt att jag startade buropen.

“Man får intrycket att de har en gaffeltruck på scenen” var FilmfestivalsMattias analys av hennes nummer. På pricken, tycker jag.
(DN-Mattias, hör du mig?)

Jag startade jublet för Måns. Jag vet inte var det kom från men plötsligt blev jag våldsamt förälskad i ynglingen. Hur kan jag ha missat hans nummer? Star Pilots stod i vägen, antagligen. De är ju flera dessutom.

Nå. Störst jubel rev operapopen ned på O’Leary’s och där, i den sekunden, borde man ju sprungit till närmaste ATG-ombud och satsat en hundring. Då hade man varit 2000 kronor rikare idag.

Karaoke på det, i vanlig ordning. Det var kö framme vid scenen. Samma högstadielärargäng var där som förra veckan. De körde samma reportoar också, lite Thåström, lite Bowie. En av dem, Arne, kom fram och hälsade med ett “Är ni ofta här och sjunger?”.

Highlights:

1. Fox-Linnéa sjunger dansbandslåt och folk börjar spontanbugga.

2. Närsynt, medelålders dam med kutrygg och Gudrun Sjödén-kläder sjunger  Proud Mary. Hon ser dock inte texten och tycks inte höra sången heller. Kompenserar genom att rulla höfter och Tina Turner-dansa, något som urartar i en stillastående form av träningsformen “idioten”.

3. Överförfriskad, ung herre i kostym sjunger Angels fast påpekar att han “inte kan låten så bra, så ni kan väl sjunga med”. Han ljuger inte. I instrumentalpartiet talar han försöriskt till publiken “Ja, det är en jävligt fin låt det här…” Han har lokalens samtliga tjejer med sig på sin sida.

4. Snubbe i hästsvans, batiktröja nedstoppad i jeans med hög midja sjunger Eloise och vevar skönt med armarna. Grymt drag trots att han missar ingången på varje vers. Avslutar numret med en knuten näve i luften. Snyggt!

Jag och mitt rena inre

En kväll hamnade jag på en liten taverna i Rom med en framstående kollega på DN (=underbar mening, inte sant?). Av naturliga skäl framkom att jag inte dricker alkohol. Eller röker. Har aldrig någonsin gjort något av dem. Jag har heller inte druckit kaffe. Han spontana reaktion på detta var: “Du måste ha ett så rent inre!”

Jag gillar tanken.

Idag önskar jag dock att mitt inre var mer på den orena sidan, i alla fall att det var mer tåligt. Två timmars 24 och lite för lite sömn och jag är däckad. Ont i huvudet och ryckig gång. Seg i tanken och sluddrig i tal.

Jag kallar det för en 24-baksmälla. För det är vad det är.