Såg förresten en bra film idag som har premiär på fredag. “Bedragaren” heter den, en dokumentär om en karl som åkte jorden runt, skaffade nya identiteter, och lurade av folk pengar. De gillade honom. Han var trevlig. Han var rolig. Ibland var han en romersk-katolsk präst. Ibland en rabbi. En gång tränare för ungerska OS-landslaget i simning. De vann. Då drog tränaren, som för övrigt inte kunde simma, med pengarna.
Intervju med gamla klasskompisar. De var fortfarande lite sura på honom. Han snodde klasskassan så det blev tji klassresa.
Men ändå var det förvånandsvärt få som var riktigt, riktigt arga på honom. De flesta var arga på sig själva.

Studiosnack

I morgon är jag med i Styrelsen i P3 igen. Runt kvart över elva. Calle Schulman är min parhäst. Igen. Vi har varken setts före eller efter senaste Styrelsemötet så det blir ett kärt återseende. Dock märkligt.

Biodlingen

Jag är mer besviken än jag vill erkänna över att Johan Wirfält på Rodeo inte är biodlare. Han skrev det i en ledare för ett bra tag sedan, appropå någon slags rådande gubbestetik bland unga män (Anders Rydell, jag talar till dig).
Han droppade i förbigående att hans hobby var biodling och jag ville så gärna tro honom. Det är roligt på så många sätt. Skriver han det ironiskt, tänkte jag, så är det en skön fingret-i-luften-droppning. Vad är gubbigare än biodling, undrar jag.
Skriver han det på allvar är det ännu roligare, det betyder antagligen att han lagt till sig med den konstigaste hobby man kan ha, för att kanske stå ut. Eller för att han alltid gillat biodling och inte hör hemma alls på en slags modeanalyserande tidskrift, utan egentligen bara kört på sin mannen-i-fluga-klädsel för att det är så alla biodlarvännerna därhemma i Halmstad (tror jag att det är) klär sig.
Allt var roligt med biodling.
Men så sprang jag på honom på gatan och kastade ur mig, det första jag gjorde (jag sa knappt hej) “En gång för alla nu, är du biodlare eller inte?” och han svarade förvirrat “Va? Nej, skulle jag vara det?”
Illusionerna krossades. Jag sökte en biodlare och fann en man. Jag är besviken.
Jag vädjade faktiskt till honom och sa att han hade haft chansen att låta mig fortsätta tro. “Ja, men du fångade mig ju off guard” sa han.
Förvisso.
Men en riktigt skarp skribent är väl alltid redo?

Dagen efter-bloggning

Jag kom hem, bitter och karg, ungefär klockan åtta i morse. Tolv timmar efter att planet från Venedig var tänkt att lyfta.
Ovanligt och oväntat få passagerare blev arga när tavlan med tider växlade från “estimated time” 20:15 till 02:25. Någon medelålders gubbe som såg ut att hela Lasse suckade och sa att det var ju tråkigt. Hans fru, som troligtvis hette Lillian eller Marianne, sa att det var typiskt och så suckade de lite. Alla satt liksom tysta och förvirrade kvar i gaten som om vi alla hoppades att det skulle hoppa till igen på rutan och stå 20:15 igen.
Då släcktes lysrören en efter en och så satt vi i halvmörker.
Jaha, suckade någon och reste sig. Vi andra följde efter.

Jag satte mig i “stora hallen” och hamnade mitt emot den här chilla mannen som “gjorde det bekvämt för sig”.

Men om vi spolar tillbaka lite så hade jag en trevlig vistelse i Venedig. I år igen. Kortare än förra året.
En observation: killarna som säljer fejk-märkesväskor är färre i år och har sämre utbud. Kan lågkonjunkturen slagit till även där?

Nå. Det blev en snabb sväng till Lido och festivalyran. Jag kunde inte låta bli att flina när jag gick längs med röda mattan och högtalarna basunerade ut “It had to be You“. Kände mig som huvudrollen i en romcom.

Intervju med bröderna Coen. De är ju bedårande. En liten och en stor. Krulligt hår. Filmens The Proclaimers, kanske?
Där satt de och fnittrade och pratade stilla och sådär mitt emellan smart och ironiskt och uppriktigt. Jag gillade dem båda. Bad Joel om en autograf eftersom jag kände det venetianska högmodet infinna sig.
Jag gottade mig i otroligt goda croissants och färskt frukt på den femstjärniga hotellet. Jag behöll kristallglaset, på fot, som jag drack juice i, när jag gick ut. Jag kom på det ungefär vid toaletterna men då fortsatte jag bara att gå. Plötsligt var jag ute. “Så lätt var det” tänkte jag förvånat och stoppade det i väskan. Diskade det i morse. “Så där, ett fint kristallglas från Hotel Excelsior i Venedig”.

När jag gick förbi Hotel Des Bains tänkte jag på att jag, för ett år sedan, gjorde 2007 års bästa Venedig-intervju där med Heath Ledger. Jag blev uppriktigt sorgsen.

Sedan blev det RyanAir-knas och jag drabbades, som ofta, av sån där akut ensamhet. Min terapeut säger att det är ett eko av sorgen (och chocken!) från min pappas hemska och plötsliga död och jag tror henne. Det händer sällan, i stort sett aldrig, att jag blir arg. Inte så ofta upprörd. Min spontana impuls i situationer där liksom hot, jobbigheter och extrema förändringar inträffar är istället något som kan kallas “akut ensamhet”. Jag kröp ihop till en boll vid en krukväxt och tog jackan som kudde. Höll hårt i mobilen och skickade ensamhets-sms som jag kanske eventuellt skäms för lite idag. En natt på en flygplats är skitjobbigt, men inte…skrämmande. Borde inte vara i alla fall.
Nå.
In the words of Robbie Williams: No regrets, they don’t work.

Och här är en bild på den lokala specialitén svart pasta (“seppia”).

Fast i varldens ande

Ryan Air har en slogan som lyder “RyanAir – the on-time flight!”.
Jag sag det innan jag checkade in. Detta var en timme innan mitt redan ganska sena plan (20.15) stalldes in, och nu inte kommer att ga forran on…sex timmar. Jag har fast i mitten av absolut ingenstans. Venedigs flygplats. Det finns inte ens mat har och Internet kostar fucking en spann i timmen. Allt ar vedervardigt och till raga pa allt gar inte flyget forran 2.25 i natt.
Men det slutar ju inte dar eftersom flyget anlander till Nykoping sa det ar buss som galler vid…eh…femtiden pa morgonen?
Jag hatar nar saker fuckas upp utan min inblandning. Jag som redan var lite so-so med utsikterna att komma hem runt ett pa natten.

Ah! Varfor behovde det sluta sa har…vi som hade det sa bra. Tva fina dagar har vi spenderat tillsammans, Venedig och jag. Sa gor hon sa har mot mig.

Vikten av att umgås med arbetare

A börjar jobba idag igen efter fyra veckors semester. Uppe med tuppen och på kontoret klockan nio med andra ord.

Det är bra att omge sig med nio-till-fem-människor, man blir påmind om sina alternativ.

Så här är det nämligen, jag har försökt att jobba på kontor och det funkar bara inte. Känner mig som en pundare som fösöker leva “ett drägligt liv” men halkar dit igen, gång på gång.
“Halka dit” i mitt fall betyder tacka ja till frilansgrejor (mitt metadon) och resor (mitt tjack).
Jag kan inte för mitt liv stiga upp tidigt, jag blir en zombie. Jag skriver inte så bra om jag inte får sitta själv hemma, uppkrupen i soffan.
Jag känner mig ibland som en icke-fungerande social varelse, givetvis. En som – till synes – väljer ensamheten framför kollegornas glada skratt.
En som väljer det sociala missfostrets osäkra inkomster framför en stadig lön med julbonus.
En som tillbringar sitt liv att skriva om andra men som aldrig träffar någon, ungefär.

Då ringer jag min frilanskollega Mattias D och så pratar vi en stund om folk som har jobb. Folk som A, som har ett kontor att sitta på.
Folk som inte kan skjutsa oss till Värmdö eftersom de “har jobb”.
“Just det, han jobbar ju…” kan man ibland spontant konstatera.
Kanske bestämmer vi en lunch, eller en liten fika. Kanske pratar vi om någon filmfestival som man borde åka på i världen (Toronto nämns oftast) och tillsammans lugnar vi oss och konstaterar att vi kanske är ganska bra arbetare ändå, på vårt eget vis.

Att resa eller inte resa

Ett pikant problem har infunnit sig: hur länge ska jag stanna i Venedig under filmfestivalen?
Ack, ack.
Det är tunnare i år än förra året med intervjuer. Hittills har jag bara lyckats roffa åt mig tre stycken. Tre! förra året stod de som spön i backen och när jag kom hem efter en veckas festivalfrossande hade jag med mig uppåt tjugo, tjugofem stycken i bakfickan.

Det är förresten Wes Anderson och Jason Swartzman till vänster. Bill Murray lurar längre bak till höger i bild.
Att förra årets festival var en personlig dundersuccé bekräftas härmed.

Men i år är det många filmbolag som av okänd anledning “inte har med” någon film på festivalen.
Crazy.
Så frågan är, ska jag åka ned i två dagar bara och plocka tre intervjuer, eller ska jag hänga lite längre och hoppas på det bästa?
Dags att ta på sig arbetsglasögonen (jag har ett par) och surfa flygbiljetter antar jag. Ingen vila, ingen ro för Der Freilanser.

Tyskens känsla för stil

Tillbaka från Berlin. En resa full av upptäckter. Inte visste jag att tysken var så bra på bröd och glass! Jag är imponerad. Om något gör mig vänligt inställd (detta gäller restauranger, länder och små gummor i hucklen alike) så är det gott bröd.

När jag upptäcker gott bröd infaller sig tre reaktioner:

1. Glädje. Nybakat bröd är underbart, så mättande och rörande gott.
2. Besvikelse. Varför har vi bara så uselt fabriksbröd till ockerpriser i Sverige?
3. Vrede. Mjöl, jäst och ugn. Hur svårt kan det vara att få fram lite trevliga bagerier i Sverige? På kontinenter klara man det ju. Vad har de som inte vi har i sin mentalitet?

Köpte med mig ett runt bröd som väger ungefär ett kilo, och tre bagels. Tysken kan det där med kompakta, mättande bröd och jag beundrar honom för det.
Jag ska frysa in dem och äta dem med vördnad. Sedan ska jag börja skriva insändare i först lokaltidningen och sedan dagspressen och “ryta till”. Det får vara slut på dyr Skogaholmslimpa nu, och det duger inte med sextiokronorsbröd från Kajsa Warg, det är hutlöst. Var finns den svenska brödtraditionen?

Intervju med Daniel Åberg som intervjuat Will Ferrell två gånger

Hur många gånger har du intervjuat Will Ferrell?

Intervju med Mattias Dahlström som intervjuat Will Ferrell

Okej, berätta för Jazzhands läsare vad du gjort idag…
– Jag träffade Will Ferrell och hans kompis, regissör och medmanusförfattare Adam McKay!

Var det en stort händelse i ditt liv?
– Det var väldigt stort, jag har följt Will länge och gillat honom länge. Så det var stort.

Blev du besviken på något sätt med ditt möte?
– Inte alls. Det är det som varit fint, alla gånger som jag träffat mina idoler har de varit exakt som jag velat att de ska vara. Woody Allen var neutotisk och hypokondrisk och Will Ferrell var stor, krullhårig och skrattade hela tiden.

Är han ledsen på insidan, tror du?
– Tears of a clown-grejen? Njae…nej, det tycker jag nog ändå inte. Nej.

Hur många i rummet poängterade hans svenska koppling?
– Inte en enda faktiskt! Men vi hade blivit tillsagda innan att inte ställa så många frågor om det. Av säkerhetsskäl.

Säkerhetsskäl?
– Alltså, inte fråga om var i Sverige han håller hus och så, han vill vara i fred. Mer så än att det föreligger någon hotbild mot honom.

Fick han dig att skratta under intervjun?
– Ja, absolut. Flera gånger om. Han berättade en väligt bra historia om hur han kastade en baseboll i huvudet på sin bror och spräckte hans hjälm. Det skrattade jag åt. Sån är jag.

Tänkte du på något efteråt som du hade velat fråga?
– Det finns miljoner Saturday Night Live-relaterade frågor man hade velat ta upp…

Du var på den nivån?
– Det är jag alltid.

Vad hade Will på sig?
– Det var nästan det roligaste av allt: en fotbollströja från Chelsea (!), sen ett par gröna mjukisbyxor med gula revärer, eller Adidas-ränder på. Till det svarta gympadojor med orangea detaljer. Väldigt färgglad och avslappnad i stilen.

Var hans hy och hår i gott skick?
– Ja, det tycker jag, framför allt håret var tät, krullig, pjäs.

Fick du lust att dra fingrarna genom det?
– Ja, fast jag tror jag skulle fastna. Mer ett hår man klappar på, mer än drar fingrarna igenom.

Så pass?
– Ja, det är otroligt tätt!