Jetlag

Vaknar helt normalt på onsdags morgon. Klockan åtta.
Vaknar vid sextiden på torsdagsmorgonen, tänker “I got this” om jetlagen. Ställer inte ens klockan när jag går och lägger mig på kvällen. Jag är drottningen av jetlag, har gjort det här så många gånger nu att jag är Sveriges största pro.
Vaknar 12.22 på fredagen. Hade sovit längre om inte nya grannarnas småbarn tjurat.
På telefonen syns missade samtal och sms. Jag skulle träffat redaktörerna för Icon kl. 12. Lunchmöte. De undrar var jag är. Jag ringer upp och skriker i luren att jag precis vaknat och fattar inte vad som hände.
“Okej, ta en kopp kaffe nu”, säger de.

Svassar runt i lägenheten, förvirrad och tjock i huvudet. Träffar Linnéa, träffar Marie, träffar Josefin. I den ordningen. Av en lycklig slump dyker Erika upp också. Och medan dagen och kvällen fortlöper blir jag lugnare, gladare.
Vänner är det bästa som finns. Människor som vill dela saker med en. Tankar, erfarenheter och upplevelser. Man reser iväg, man pausar den ena livet och trycker igång de andra. Och ändå finns de kvar här när man är tillbaka.

Jag är lyckligt lottad över att ha flera “happy place” i mitt liv. Några rent fysiska, konkreta. Som Farmer’s market i Los Angeles och vid mitt köksbord. Jag kom hem igår morse, mamma hämtade vid flygplatsen. Hon hade röda slingor i luggen.
Idag har jag ägnat dagen åt att skriva To Do-listor, fylla på förråden och ta ned vinterjackan från vinden. Men viktigast av allt: åter igen insett att jag är oerhört glad, tillfreds och i stort sett lycklig när jag får sortera julpynt och lyssna på julmusik. Det finns en optimism i julmusik, en längtan och ett hopp. Trots att julen ytterst sällan blir lyckad eller ens vad man drömmer om (jag drömmer om att rosta kastanjer över en öppen spis, det lär inte hända i år heller). Men julmusik är hopp, oavsett religiösa undertoner eller inte.

Och jag är hoppfull. Nej, inte heller i år kommer “hela familjen vara samlad” och så vidare. Men det finns ändå saker att se fram emot. Jag fyller 40 år och har inga rynkor än. Jo, några streck vid ögonen men det har jag nog haft sedan 20-årsåldern.
Jag har ett potentiellt roligt jobb några månader framöver (skrivgrej) och det är snö ute men inte särskilt kallt. Har jag blivit galen som finner glädje i sånt här? Tror inte det, bara äldre.

Ju äldre man blir desto mindre bryr man sig verkligen. Jag sorterar julpyntet och håller i slitna men vackra figurer som hör barndomens julgran till. Den man handlade i centrum av någon farbror man såg en gång om året. Granar på rad, massor av snö. Välja en med vackra grenar man kan hänga saker på. Bära hem med Peter och mamma. Ett oändligt barrande. Kantstötta kartonger från garderoben med prydnadssaker och kulor i.

Nu bor de flesta av dem hos mig och jag tar upp dem och tänker att det ska bli fint att se dem komma till användning någon gång i framtiden igen, på någon gran. Var då, tänker jag sedan? Vaddå framtiden? Varje år tänker jag samma sak och gläds. Men jag är ju 40 nu, det finns inget att vänta på. Jag lägger kulor på en bricka och låter den stå framme. I brist på gran men med juloptimismen intakt.

Sista rycket på hotellet

Hej då till brorsan och svägerskan. Ett lugnt vemod blandat med lätt resestress, men mest för att jag glömde telefonladdaren på deras båt och bara har 34% kvar.

Annars är jag en oas av lugn, vilket är helt fantastiskt med tanke på min tidigare historia. Men så är det ju också så att saker kan ändras. Och med “saker” menar jag känslor och attityd. Att känslan av övergivenhet, i synnerhet i samband med resa, inte skaver så där så att jag faktiskt uppriktigt önskar att flygresan ställdes in. Sådär som jag gjorde förr. Sådär så att jag förr om pren kunde omboka en resa fem gånger, av den anledningen, gråta hysteriskt på flygplatstoaletten och skicka sms till alla i telefonboken bara för att få svar.

Inget sånt nu. Det gör mig så glad, och stolt. Och hoppfull – det betyder ju att annat också kan ändras.

Och nu är det då dags för mig att byta miljö. Från ett äventyr till ett annat.

Dimmiga dagar

Besöker brorsan och svägerska på deras båt i hamnen i Alameda, utanför San Francisco. Det är compact living utan like. Men det är fascinerande och se vilka smarta lösningar på saker och ting man kan komma på om man verkligen måste, exakt allt på båten dubblar som förvaringsställe.

Det var nog tio år sedan jag var här senast. Och med “här” menar jag SF och the bay area. Min ståndpunkt att jag föredrar LA kvarstår, om man nu måste jämföra. Men SF är gulligt på sina håll, det måste man medge. På ett sätt som LA naturligtvis inte kan vara. Söta hus, rara små kvarter proppfulla av små butiker, små caféer och restauranger. Som alltid hoppas jag möta Chris Isaak på någon gata men vi verkar inte röra oss i samma kretsar.

Chocken efter presidentvalet verkar lägga sig mer nu och resultera i antingen uppgivenhet (“nu skiter jag i allt”) eller en slags mobilisering. Temporär eller inte. “Jag ska skänka pengar till Planned Parenthood” osv. Hur kan man förresten vara emot planned parenthood? För mig helt obegripligt. Och då har jag ändå amerikanska vänner som har “blandade känslor”. För vad? Ett ställe där man kan få sexualrådgivning och preventivmedel? Herregud.

Ja, ibland glömmer man att världen är stor. Det är en känsla som både tröstar och oroar.

Efterskalv

Man gör ju ofta misstaget att tro att “folk” i allmänhet tänker och känner som en själv. Jag gjorde samma misstag de senaste valen, kollade i FB-flöden och Twitter och tänkte “Ja, men människor är väl rätt vettiga ändå”.

Det är ganska egocentriskt och inte särskilt vidsynt. Det blev man ju smärtsamt påmind om igår. Och idag. Alla bor inte i Kalifornien (blå stat, dvs demokrat), alla är inte storstadsbor som känner att miljö, striktare vapenlagar och rättvisa skatter är deras prio.

Jag blir också medveten om hur komplexa politiska ämnen och ord är, hur det finns en så stark önskan att simplifiera. Som efter 9/11 då man mest talade om att “bomba dem tillbaka till stenåldern”. Vilka dem?

Igår kollade vi valvakan. Först följde jag med till röstbåset och det finns väl inget tvivel om vem som skulle vinna, tänkte jag. Utifrån min position, bakgrund och närvaro. Vallokalen var lika så där trist och officiell som i Sverige. Proceduren i stort sett samma förutom formatet (fylla i rutor, rösta på olika lagförslag).

Vi åt lunch, hade inte en tanke på att vi skulle kunna vakna i ett väldigt splittrad land i morgon. Började strökolla valvakan och trodde verkligen inte mina ögon. Eller öron. Och kände så mycket på en gång. Lurad, för att jag mest sett till min egen omgivning, lyssnat på “eget förnuft”. Som säkert alla gjort. Såklart.
Ledsen, för Hillarys skull, som hon fått utstå. Som hon fått bita ihop. I alla valdebatterna har hon blivit hånad, avbruten, retad och hon har hållit huvudet högt och inte snäst tillbaka. Säkert en strategi. Men gud vad det måste kännas nu.
Ledsen för feminismen och för Amerikas kvinnor. Hillary hade såklart inte vänt jämställdheten i en handvändning men det hade varit ett så grymt härligt steg framåt. Detta, och det förstår jag, är inte någonting många män över 35 kan relatera till. A kan det till exempel inte.

Jag känner mig helt enkelt lurad. Och det är ingen rolig känsla.

Luffarliv

Känner mig som en luffare som packar, stuvar om, packar om, packar ned, packar upp. Snart drar man ut på vägarna igen då, som A brukar skämta.

Men det är en speciell känsla det där. Inte för att jag är en dagdrivare utan hem (även om jag drömmer att jag är hemlös oproportionellt ofta), inte för att jag “lever ur en kappsäck”, men känslan av att vara lite svävande är ofta med mig. Att inte höra hemma. Men samtidigt älskar jag verkligen min lilla lägenhet på söder och skulle inte vilja byta bort den mot någonting annat. Men jag älskar ju Kalifornien också?

Hur som. I övermorgon reser jag norrut, för att hälsa på brorsan. Kolla deras båt, klappa deras hamster. Sedan hemåt.

Han säger att jag kan “lämna vad jag vill” hos honom, tills jag kommer tillbaka. Dessa ord! Det är så vackert. Samtidigt spär det på min splittrade känsla av att flyta runt, inte en fast och fixerad punkt. men jag vet vad lösningen är. Det är att tänka att man är flexibel istället. Man är fri, öppen och en sådan som kan tacka ja till saker. Allt som föreslås, som kommer i ens väg.

Det har jag gjort.

Hundar och socker

Vi besökte en kennel. Först träffade vi jyckarna en och en. Trots att alla är samma ras kunde man ju klart och tydligt se skillnader i personlighet. Nån var mer framåt och nyfiken, en annan pratade i ett. Sedan träffade vi alla sex på en gång, de skällde på oss men lugnade ned sig. Tror vi stannade en timme och bara gullade med dem.

Jag tror väl egentligen inte att vi faktiskt kommer att skaffa hund. Resandet, avståndet, åtagandet. Men att han ändå är så pass öppen för idén är värmande. Kanske är det jag som tvekar mest? Jag tror det och det är ju ovanligt. Så det är så här det känns att stå på andra sidan stängslet?

Vi åkte till kitschhotellet och delade på en tårtbit. De har en helt galen sort med vit choklad (fast den är rosa), champagne och vanilj. Den är så obeskrivligt god, själva tårtbottnarna är luftiga som sockrade moln. Efter tårtan blev jag akuttrött, vi åkte hem och jag sov i två timmar. Nu är det tredje gången något sånt händer – när jag åt en och en halv munk somnade jag, och det upprepade sig en andra gång. Kollade därför upp sockertröttma på nätet och hittade info om att det är en grej, speciellt om man inte ätit eller äter protein i samband med sockerintaget. Då kan det för vissa helt slå över och bli till motsatsen till sockerstinn. Sockerkoma, fast man faktiskt blir så sömnig att man somnar av sockret. Kanske borde jag byta ut sömntabletterna mot munkar?

Vi hade storslagna middagsplaner, hade bokat bord och allt. Men jag sov så vi avbokade vilket var bra för det betyder att vi äter middag ute idag istället. Bonus!

Beslut och bekräftelse

Nu har jag flera nätter i rad drömt att jag är tillsammans med min fd sambo, en kärlek som tog slut. Långsamt, som vatten från en pump. Några sista droppar sedan var det helt torrt.
Drömmer att jag är med honom och tänker “men jag är inte alls säker på att jag vill det här! Sa jag inte här om dagen att jag kände att jag ville idag, i morgon och säkert ett år framåt?”.

Och i drömmen blir jag besviken över att jag känt något (härligt och positivt) med säkerhet och nu är den känslan borta.

Sedan vaknar jag, ser hans korpsvarta rufs och tänker “Ja…men vänta…just det, det är så det ligger till.”

Blonde on blonde

Så här blond blir man efter några månader i Kalifornien. Och så här lite bryr man sig om smink och annat världsligt. Istället går man runt i det lagom soliga vädret som idag är aningen för hett för mig (26C) och tänker på hur man saknar det redan och samtidigt tänker man på att man kommer tillbaka snart.

Andra saker jag tänker på är kärlekslösa förhållanden och tid. Hur en gammal dejt dyker upp på mitt Instagram, till min stora irritation, och jag går självklart in på hans konto och scrollar. Mest av ren trots, för att än en gång kunna konstatera att här var det dött. Och samtidigt irritera och reta mig själv för att ha slösat tid. Varför gör man det?
Man tror att det är bästa möjliga, ur den giv man har. Man tror att okej är detsamma som bra, eller i alla fall acceptabelt. man tycker alternativet (singel) är sämre. Eller, som i mitt fall, är man rädd och oförmögen att bryta. Slöseri med tid såklart, såhär i efterhand.

Pam och Andy har varit gifta i 55 år. Hur funkar det? Andy var i Vietnam, han berättar att han var övertygad när han åkte över. Han var rätt pepp på att skjuta fiender, på att strida för land och frihet. Han och de andra soldatkompisarna var ivriga och övertygade. Jag frågade honom när han ändrade sig. Han sa att det tog lite tid men någonstans där i träsken och skyttegravarna ändrade han sig men är fortfarande på arméns och soldaternas sida, han tycker att alla ska göra värnplikt. Oavsett.

“Du hade tre döttrar och en fru hemma som väntade på dig också”, fyller Pam i. “Ja, just det”, säger Andy men jag får känslan av att det inte var det direkt avgörande för honom.

55 år. Jag kollar deras bröllopsfoto, minns att Pam för elva år sedan var ytterst skeptisk till att låta mig och dåvarande sambo sova i samma rum när vi hälsade på. Ytterst, ytterst motvilligt gick hon med på detta. Idag är hon feminist och hennes frånskilda mellandotter har hon gett rådet att ta det lugnt, inte behöver hon gifta sig en andra gång inte. Dottern har en ny pojkvän, han är ingenjör precis som hon. Läspar, bär keps och kommer bra överens med tonårssonen. “Ni behöver inte gifta er”, har Pam förklarat och dottern är förvånad.

Tiden. 55 år. Eller ens elva år i Pams fall. Saker och perspektiv förändras. Ett helvete att det ska ta sådan tid bara.

Sötebrödsdagar

En visit i Fresno över helgen, den konstiga utspridda staden i centrala Kalifornien, omringad av grödor, fält, olivträd, vindruvsodlingar och berg.
Jag sover i en bäddsoffa den här gången, de har gjort om hemma. Barnbarnen är så pass stora nu att lekrummet blivit ett gästrum. Pam stiger upp någon gång mellan 5-6.30 på morgonen och stökar i köket. Jag stressar upp mig redan kvällen innan för att jag kommer vakna så tidigt, jag vrider och vänder på mig i bäddsoffan och kan inte somna. Typiskt. Tar dubbla mängden receptfria sömnpiller från drugstoren men det hjälper föga.

Vi äter, massor och hela tiden. Pam älskar att laga mat, men mest att baka. Det betyder bröd som kommer ut ur ugnar, frysar tillsammans med hemmagjorda sylter, marmelader, röror. Och sedan kakor, tårtor och gud vet vad. Jag går runt och försöker undvika mat, som i ett tv-spel.

Jag har lite tid över mellan de sociala engagemangen (som också innehåller ett besök i kyrkan, och påföljande mottagning eftersom ett barnbarn konfirmeras) och frågar om jag kan dra till ett litet köpcenter i närheten? Jag kommer med, säger rara Pam och jag känner mig oerhört obekväm när jag tar med henne in i butikerna med hög musik och hipsterplagg. Pam kontrar med att ta med mig till kedjorna som säljer typ affärkläder för den moderna kontorskvinnan. “Den här blusen har en liknande färg som den du gillade i den första affären?”.

Jag tyckte de var gamla redan för tjugo år sedan. Det är med sorg i hjärtat jag inser att de faktiskt är gamla nu.