Tillbaka till allt

Nu har det dykt upp lite jobb dessutom. Så nu är det vardag upphöjt till två. Inte den där vardagen som ändå är ganska soft utan nu är det skrivbord (eller matbord snarare) och deadlines som gäller. Ändå härligt när saker tuffar på, återgår till det normala, hittar takten igen…Ska skriva om K-beauty, recensera lite film och prata om Office Christmas Party i radio på fredag (med anledning av denna recension).

Det största knepet jag kommit på för långdistansförhållanden är, förutom att höras varje dag för annars faller det liksom bort, att boka upp en resa så snart det går. Ett konkret datum när man kommer att ses igen. Något att gemensamt planera för, något att gemensamt aspirera till. Som i “vi är båda med på att detta kommer att vara aktuellt även x veckor framåt”.

Så det har jag gjort. Det blir februari månad på kusten.

Och nej, det var inte särskilt betungande eller tårfyllt att säga hej då på flygplatsen. Jag är fortfarande helt i beundran av mig själv. Känns fortfarande som om det är en annan person jag ser, utifrån. En som kan hantera avsked, se rationellt på sådana saker och tänka framåt utan större tvivel när inga skäl för tvivel egentligen finns.

Fortfarande är detta nytt för mig. Men verkligt. Helt och hållet verkligt.

Tillbaka

Ett rookie-misstag man (och med “man” menar jag mig själv) ofta gör är att gå för mycket när man är på resa. Alltså, man går till ett ställe, ett mål, men när man väl kommer dit är man trött och då ska man knalla runt ännu mer.
72 timmar i Köpenhamn och jag är helt slut. Då har vi ju ändå sovit ok på ett hotell med visserligen lövtunna väggar (sänk teven, grannar!) men bomullsmjuka madrasser. Ätit för mycket kolhydrater och i synnerhet socker (pga wienerbröd) men haft det bra. En otippad highlight var Tivoli som vi inte ens hade planerat besöka. Men det duggregnade, allt var lite grått och vi var lite för opeppade och trötta för att utforska en massa delar av stan till fots. Tivoli var fantastiskt, skulle kunna bosätta mig där mitt i juldekorationerna som lyckades vara massiva och over the top men samtidigt söta och 100% smakfulla. Köpenhamnarna är banne mig chicare än oss Stockholmare. Glada, härliga, snygga. Upplevde blandade känslor i detta.
Nu är vi tillbaka hemma, det känns faktiskt fint. Ser fram emot att sova djupt och ordentligt, att gå på Skansen, äta sill, dricka glögg (hans nya favoritgrej) och känna att det var en liten trip men nu är vi där vi bor, när vi inte bor i Kalifornien.

En snabb uppdatering

Måste minnas detta, måste minnas känslan. Att möta min egen Kalifornien-man vid Arland Express en halvtimme innan festen började (sommarjacka, skjorta under, inga vantar eller ens halsduk), att komma till festlokalen och se den alltid så pålitliga och varma Linnéa ha styrt upp i min frånvaro med pyntet på plats och den kalla ölen på rad.
När gästerna började komma, doften av blommor och en plötsligt växande hög med presenter på ett bord.
Måste minnas detta.
Värme, 100% värme bara. Komma för min skull, kramar och fina meddelanden på kort. Tack för att vi är vänner, så fint att du finns och jag saknar våra samtal. Middag är bokad till ett datum i januari. Alla de korten.
Jag vill också minnas känslan av att vakna på söndagen. Ännu oöppnade paket kvar och att få duka upp frukost med rejäl svensk limpa till Kalifornien som dricker juice med lätt jetlagad men glad blick.
Igår rundade vi av allting med att gå på hundmässan och prata/fantisera om vår hund som vi vill ha. I en fantasi men i en tänkbar men inte helt realistisk verklighet. Det gör mig ingenting, fantasin är lika viktig för mig i just det här fallet. En hund är ett annat åtagande än, säg, en resa. Och vår nya favorit är affenpinschern som i vår gemensamma fantasi redan bor hos oss i Kalifornien och heter Buckets. Vilken present. Så underbart att vara 40.

2 dec 2016

Bara en rad så här i pausen. En rätt stillsam födelsedag än så länge. Köpte ballonger till mig själv, killen som fyllde dem med helium sa “Är de till din mamma eller?”. Jag skrattade.

En dålig komedi till frukost (jag såg den för utlovade pengar), en härlig lunch på NK där business förenades med pleasure. Skulle säga 20% business, resten ren pleasure. Bad om “en bakelse, kanske med maräng?” till efterrätt och fick den mest utsökta lilla komposition med hallon under ett vackert täcke. Åh, tänkte jag. Så härligt det känns att vara medelålders och ha klass och känna att man bara kan ta något utan att fråga om pris. Jag lajvade och jag gillade det! Som en del av presenten, en del av dagen och upplevelsen. En dag då man gör som man vill.

Nu är cheesecaken klar, har tagit den ur ugnen och ska sätta på mig skorna och möta A. Vi ska äta middag, hans födelsedagspresent till mig. Enkelt men samtidigt användbart. Vad mer behöver jag? Vad saknas i mitt hem, i mitt liv? Absolut ingenting.

Inte en recension men nästan

Såg förresten Nocturnal Animals för över en vecka sedan. Jag tänker fortfarande på den. Tom Fords andra film alltså. Estetisk även den (med makeup och markerande glasögonbågar i bärande biroller) men mycket mörkare, mycket djupare.

Nu är “djup” ett ganska fånigt ord men den här filmen har ett sådant. Jag hamnade i en tråd på FB, någon som inte alls tyckte att filmen höll. Att själva hämndmotivet (detta är en sådan film) inte alls motsvarade hämnden som följde.

Men så kan det vara ibland. Om man känner sig sviken, förödmjukad eller någonting annat som sårar ens själva vara. Alltså, något som krossar ens självuppfattning, så kan det uppstå extrema känslor. Tänker jag.

Okej, handlingen kretsar kring en uttråkad och nedstämd gallerist (Amy Adams) i Los Angeles. Både klädstilen och makeupen signalerar vilsenhet. Som göms bakom den fasad som liksom är väntad, klanderfri men samtidigt så icke-levande. Som ett lager puder som fullkomligt begraver det personliga och mänskliga i ett ansikte. Som en rak, tjock snedbena som tämjer ett hår med egen vilja och samtidigt döljer halva ansiktet.

Galleristen får ett bokmanus skickat till sig från en man hon inte hört från på tjugo år. En, ska det visa sig, person hon haft en relation med (Jake Gyllenhaal). Hon läser manuset som spelas upp för oss i publiken i form av en film. Jake spelar huvudrollen i boken, fiktion blandas med verklighet och av känslorna att döma är det rivigt, utan startsträcka, mörkt och inte så lite våldsamt. Fiktionens Jakes rödhåriga fru spelas av Isla Fischer vilket är en fantastisk casting eftersom hon och Amy Adams till och med gjort en grej av att folk alltid blandar ihop dem.

Jag skrev en gång om våldets roll i Inception, att jag som inte ens kan med att se våld i en film och måste tacka nej till att recensera filmer där jag riskerar detta, såg våldets poäng. Det gjorde jag även här. Eller, jag snarare kände det. In i märgen. Jag kände vreden, frustrationen och den sorgliga känslan av att slåss fast man vet att man kommer att förlora.

Här strösslas också fina detaljer och små symboler, på en glidande skala mellan tydlig och lite luddig. En tavla som består av ordet REVENGE, ett djupt skärsår av pappret då hon börjar läsa manus. Det är konkret och snyggt: blodspillan. Manuset är potentiellt farligt, någonting är skrivet i blod.

Sedan finns det inslag som är banala, överdrivna. Scener som ska visa konst, scener som ska visa hur ett tomt förhållande kan se ut. Men det gör ingenting, jag ser detta om en film om hämnd men också en film om huruvida man är förprogrammerad att göra vissa personliga val eller inte. Galleristens mamma förutspår att dottern kommer bli som henne själv, dottern är övertygad om att det aldrig kommer att hända. Men vi har gener, vi är formade av miljö. Vi ärver en hel del värderingar, vare sig vi vill eller inte.

Slutligen, frågan alla ställer sig någon gång i livet, kanske flera: Hur blev det så här? Men inte alla vågar blicka tillbaka och utvärdera exakt vilka steg man tog. Eller varför. Eller varför man gjorde det trots att man visste att det inte var bra.

Nedräkningen

Men den bästa födelsedagspresenten kommer nog fortfarande att bli denna: fotbollskillen kommer hit. Han reser på fredag, min födelsedag, och landar två timmar innan festen jag tänker ha.
Det är ju faktiskt svårslaget.
Och rörande.
Och fint på alla sätt.
hade inte alls räknat med att han skulle komma hit två gånger på ett år. Lägga precis alla sina semesterdagar (alla!) på mig. Eller på långresa till Sverige. Mitt i vintern dessutom, fast så himla kallt är det ju inte. Än.

Inför veckan

Fyller 40 år på fredag, det vill säga mindre än en vecka. Det känns helt okej, till och med bra. Jag hade verkligen fler nojor och motstridiga känslor kring min ålder och födelsedag när jag var runt 35, 36. Det kändes mer som en slags tipping point, en tydlig gräns mellan en ung och gammal ålder. Eller i alla fall en ålder då man fortfarande inte känner av krämpor, begränsningar, karriärbegränsningar och ork och en som bara är vägen ned för berget. Mot slutet.

Så känner jag inte nu. 40 is the new 30 och så vidare. Mindre nojor, sammanfattningsvis. Och med nojor menar jag ett spektra från att inte duga som journalist eller skribent till att vara en dålig vän och partner i allmänhet.

Nu går jag på synundersökning och får ännu starkare glas, något som händer varje gång jag träffar en optiker. Jag väljer såklart tydliga, dominanta bågar och så är det med den saken. Trivs med hemmet och arbetssituationen. Är dålig på att ta hand om mina plantor men skulle gärna ha ett husdjur av något slag. Synd bara att man är allergisk.
Några kärlekshistorier har passerat. Alla utom en är avslutade. Så blev det (= för övrigt namnet på Ola Ullstens självbiografi, en utmärkt osentimental titel). Det är bra med det. Några ångrar man, de flesta inte. Det finns frid i det, att känna så.

Och förutom enstaka nedtramp så känner jag nog så för livsval i övrigt också. Man skulle väl gått (i alla fall sökt till) JMK, man skulle dragit hem från Belfast illa snabbt istället för att envisas med att uthärda men, som Jack Bauer säger, “du gjorde det du ansåg bäst just då”.

Optimism overload

Jag raderade precis ett inlägg här. Jag ville inte hänga ut någon så jag skrev lite svepande och det framstod ju som om jag var väldigt okänslig. Som en läsare skrev så förstod hon inte irritationen. Bra påpekat, det framgick ju såklart inte alls så vi raderar.

En kväll i november

Den här bilden hade jag uppsatt på kylskåpet i min första lägenhet. Det var en fin, bra planerad lägenhet i Högdalen. Balkong, litet fönster i badrummet och charmiga, sneda skjutskåp i köket.
Jag ansökte om socialbidrag den sommaren men fick inget. Däremot fick jag bostadsbidrag men jag fick betala tillbaka en stor del senare eftersom jag tjänade mer än vad jag beräknat. Jag tjänade 5000 kronor i månaden. Jag lånade en hundring då och då från mormor.

Hur som helst, den här bilden hängde på kylen. En romantiserad bild av spirande kärlek i någon slags dåtid. Killen som sen kom att bli min sambo kommenterade den med ett “Starkt upplyst framifrån, säkert belyst från sidan också” eller något liknande. Precis då var han i startgroparna för att bli fotograf. Vi kom att vara ihop i fyra år.

Men just då tänkte jag mest förvånat att det var ett annat sätt att se en bild. Kanske tänkte jag att det också var ett tråkigt och kliniskt sätt men jag tror inte att jag fäste vikt vid det eftersom jag var kär i honom. Jag minns att jag också blev aningen förvånad – vilket jag genast skämdes för – över att det var en arrangerad och regisserad bild. Men det hade jag ju kunnat gissa. Om jag hade velat.

Och det är ju något man erfarit vidare under åren. Att man – ofta konstaterat – inser att man ser saker på olika sätt. Att det finns olika sidor.

Som Han som gjorde mig helt knäckt när han lämnade mig genom att förskjuta ansvaret totalt på mig med ett “Jag kan aldrig ge dig det du behöver”. Vilket satte igång en helt galen spiral av självanklagelser och en bild av mig själv som krävande.
Numera tänker jag att han var rätt keff. Han gjorde slut med mig på ett av mina favoritställen efter att ha låtsashjälpt mig att lägga pussel. Så nu är både stället och sysslan att lägga pussel färgat i någon jobbig grådaskig nyans. Förstört helt enkelt.
Och sen den där ansvarsförskjutningen, vad är det för stil? Och att han sedan lät mig ringa och grina i tid och otid och därmed skänka mig en liten, liten dos hopp, tillräckligt stor för att överleva men inte gå vidare, får man väl vara schysst och tillskriva någon slags välmening hos honom.

Men ändå. Synsätt.
Man har olika, man kan också ändra.
Nu när jag är hemma igen kommer den där svinjobbiga grejen tillbaka med att jag önskar att jag inte träffar på honom på stan. Eller någon annan jobbig person för den delen.
Och sedan tänker jag att det skiter jag i. Man hälsar artigt genom att nicka och sedan går man vidare.

SMS

HAN: “Jag saknar dig mer än du saknar mig”.
JAG: “Det tvivlar jag på”.
HAN: “Du har ingen aning”.

Och det kanske jag inte har. Fast jag tror att jag har det.
Folk frågar hur det känns, om jag är ledsen, knäckt, orolig.
Folk frågar av medkänsla och omtanke.
Men nej, det känns bra. Tryggt och helt okej faktiskt. Situationen som den är. Mindfulness nu. Acceptans.
Det är faktiskt helt okej.