Vänskap och kärlek

Det både vackra och sköra med mänskliga relationer är att de är frivilliga. De bygger ju på att man om och om igen väljer den andre personen. Att man vill, att båda vill.

Har en komplicerad vänskap i storstaden. Inte så komplicerad kanske, vi har känt varandra länge och det är tack vare henne som min kärlek till staden vuxit fram. Det är helt hennes förtjänst, hon har visat mig massor av smultronställen och sedan har jag fyllt i resten.
Vi har fina rutiner när vi ses. Våra stamhak, våra utflykter. Vi åker till den stora outleten och vi åker till nöjesparken.

Under åren har jag sett henne avsluta band men folk i hennes närhet och idag avslutade hon också vårt.
Min andra vän kände henne tidigare, vi träffades genom henne. Hon blev kompisdumpad för tre år sedan och funderar fortfarande på varför. Från en dag till en annan bara. Sånt tär.
Någonstans har jag väl känt och tänkt att det nog bara var en fråga om tid i mitt fall. Någon gång skulle jag säkert säga eller göra någonting fel, utan utrymme för förlåtelse eller förklaring. Och det är ju en ganska vansklig relation där utrymme för det saknas.

Jag har ju självklart varit med om att vänner klippt band förut. I två fall tidigare har det skett utan någon tydlig förklaring, bara någon man kan ana men som man inte kan tänka sig skulle ha så stor inverkan.

Nu ska jag såklart försöka att agera förnuftigt här. Tänka att man kan ju inte ha en vänskap som inte är ömsesidig. Tänka att jag hade haft detta på känn och att jag är oerhört, oerhört tacksam för allt vänskapen gett mig ändå. För det är jag.

Så ska jag försöka tänka. Och inte att det är ett underkännande av mig som vän och person, någon som inte förtjänar att mottaga en vänskaplig kärlek. För det tror jag ju ändå att jag gör.

Mönster och tystnader och spindelnät

Jag vet inte hur det börjar, oftast gör man ju inte det. Tänker tillbaka hur det ena uttalandet ledde till det andra och man önskar att man kunde markera några meningar och radera dem, som i en chatt.

Jag vet varken vad jag sa eller gjorde även om jag kanske kan gissa. Något om hans vänner på FB, att jag skulle be dem berätta allt de visste om honom. Men det var ju inte på riktigt, det fattade väl han med?
Jag chattar med hans vän som skickat en vänförfrågan till mig, jag säger det till fotbollskillen. Jag retas och säger att jag får reda på massor med bra grejer här fast det inte är sant och sedan är vi plötsligt inne i en sån där tyst kyla.

Den där man pratar neutralt, ställer frågor om tandborstning, men signalerar absolut kyla. Man sover på kanten med ryggen vänd, man säger “nej ingenting” på frågan om vad som inte stämmer.
Man säger men jag märker att något är fel, vad är det. Han suckar och säger men lägg av nu, jag är trött.

Och på morgonen är kylan kvar såklart, varför skulle den inte vara det, och man är fast i ett spindelnät som vävts under natten. Klibbigt och iskallt. Och vad man än säger måste ansträngas och vad han än säger tolkar jag och när han gått känner jag oron, oron, oron. Ska jag packa väskan nu? Har jag stannat för länge? Är vi i ett stadium där man går runt och är latent instängd och irriterad? Inte jag då men kanske han. Och vågar han inte säga att jag ska dra?
Men vi bestämde ju att ta en utflykt nästa vecka ju, det var ju hans förslag och inte mitt.

Försöker tänka vem är jag utan honom. Samma person, bara lite mindre glad och nöjd. Men samma person, samma person. Jag upprepar det medan jag går över gatan.

Varför blir jag så hispig? Varför är den här känslan så bekant?
Att svaret ska vara så förvirrande.

Inte inkluderat

En sak jag aldrig vänjer mig vid eller känner mig säker på är dricks. Att man dricksar sin frisör till exempel. Att man dricksar killen som håller upp dörren till hotellet. Hur mycket dricksar man en chaffis som kört från flygplatsen ända in till stan?
Jag är helt handikappad. Brukar be folk om hjälp. På krogen kör jag 20% rakt av så att det inte blir bråk men annars är jag helt vilse.

Går på en hårsalong som jag spanat in och som ser fin ut. Jag klipper luggen, tjejen som tar hand om mig är rar och gullig. Hon heter Kasey och har hatt. Jag säger att hon är svinbra och att jag kommer klippa mig hos henne igen. Då säger hon att hon bjuder på luggklippningen. Jag blir förvånad och glad och säger “Oh! Thanks!” och – skakar hennes hand.

Vet inte vad som kom över mig, ville väl visa uppskattning på något sätt. Sedan drar jag, men känner att jag nog borde dricksat. Visst borde jag dricksat? Trots att det inte kostade något? Eller just därför.

Rådgör med killen som säger att det var det oförskämdaste han hört! “Spring tillbaka för fan, och ge henne pengar!” och han kan inte för sitt liv begripa varför jag skakade hennes hand. Det kan inte jag heller.

Jag ger tio dollar till receptionisten (har inget mindre plus att jag skäms) och ber henne lämna det till Kasey som inte syns till. Sätter mig på stammiscaféet och skäms. Och nej, bara för att man är i USA i tid och otid betyder inte att man är amerikan. Inte på långa vägar. Oförstående europé all the way.

Utflykter

Vi åker till kusten, tar optimistiskt med oss både badkläder och solskydd. Men det blåser iskalla vindar och när vi gått halvvägs ut på piren vänder vi och går tillbaka.
Det är en så fin dag, vi utforskar de enorma antikaffärerna på huvudgatan. Tre våningar fulla av saker som buktalardockor (sant!), träfigurer och fula porslinsvaser med landskapsmotiv. Jag hittar en plastdocka som ser ut som min bror. Ångrar grovt att jag inte köpte den, måste tillbaka.
Vi leker turister och beställer fish & chips och clam chowder från kiosken vid havet. Den kanske mest typiska turistbeställningen. Vi delar på rätterna. Går in på en bar som är en gammal saloon, allt i trä. Vi ser en fotbollsmatch, han lägger armen om mig. Vi är nästan de enda där.
En sån där dag som i Lou Reed-sången. Jag klappar hundar och dricker matcha-latte. Och han är nog den enda kille jag velat sova väldigt, väldigt nära.

Avslöjanden

Det blev Starbuck’s idag och inte stamhaket Scout. Men det är lugnt det också, det är något gammalt och betingat med Starbuck’s som gör att jobbnerven kickar in.

Vi äter middag ute, på vägen till restaurangen uppenbarar sig ett tillfälle för mig att inflika att jag och A var ett par en gång i tiden. Jag har velat säga det tidigare men det har inte känts som läge. Han har ju träffat A nu också, han vet att vi är goda vänner. Tänkte att jag borde i alla fall nämna att vi också en gång för många år sedan varit mer än så.

Jag kan inte avgöra hans reaktion. Antingen stelnar han till eller så bryr han sig inte. Han säger att det är lugnt, rycker på axlarna. Men samtidigt också “Det har du inte nämnt förut”.

Jag överkompenserar en aning, är superglad och charmig och uppmärksam middagen igenom.
“Alla är inte som du”, sa A en gång när jag under stor vånda berättade för honom att jag träffat någon. Det var flera år sedan och jag trodde, förstås, att alla reagerar som jag på nyheter om ex och nya kärlekar: med rädsla och förtvivlan. I alla fall obehag (som blivit mindre med åren men i alla fall).
“Alla är inte som du”, sa A och ryckte på axlarna. Han brydde sig inte ett dugg. Bad mig berätta mer, tyckte det var kul.

Så när jag nämner vår tidigare relation i bilen pendlar jag mellan As ord och rädsla baserad på mina egna erfarenheter.

Jag vet fortfarande inte men jag tror i alla fall inte att det hade någon katastrofal påverkan. Vi åt middag, åkte hem och kollade på Downton och åt massor av glass. Cookies & Cream, jag kunde verkligen inte sluta äta. Sedan somnade han långt före mig, jag hörde honom snusa medan jag höll på att borsta tänderna. Jag kröp ned försiktigt bredvid honom, jag var egentligen inte ens trött. Jag såg på honom och tänkte “Han är vacker” och sedan “Jag är så tacksam”.

Dagens litterära

Idag är förresten jag och Åsnan föremål för litterär analys i SvD, om förortsskildringar (och del av en ny litterär våg).

Härligt att vakna till, förstås. I ett soligt Kalifornien där fåglarna kvittrar, någon spelar banjo och grannens papegoja skriker. Något kontrasterande mot Hagsätra, om man säger så.

Värme och kyla

Äter helt tossigt god glass på ett nyöppnat ställe i Fresno. Whiskey salted caramel är magisk men min favorit är kokos/mandel/choklaskross. Perfektion i glassform, känner mig tom när vi drar därifrån.

Det var tjugo år sedan jag var tillfällig Fresno-bo, på besök i en parallell värld. Fotbollskillen bodde också där då, han har ju vuxit upp i staden. Vi gick på samma skola och till och med i samma årskull. Vi tog examen samtidigt. Det finns säkert suddiga fotografier från den dagen där vi båda är med i samma bild, våra efternamn ligger inte så långt ifrån varandra. Hans börjar på G och mitt på H.

Jag hittar ingenstans i Fresno, det är både sorgligt och skrämmande. Det går att ursäkta till viss mån med att det var tjugo år sedan jag hörde hemma där. Men det är inte hela sanningen. Dels hade jag ingen bil, tog mig runt på en skruttig cykel. Och Fresno är ingen cykelvänlig stad, herregud man har antingen en tonårings optimism och tro på odödlighet där eller så har man dödslängtan om man ger sig ut på vägarna som stundtals helt saknar trottoar.
Men jag har så dåligt lokalsinne och jag var förbjuden att besöka vissa delar av stan eftersom de ansågs farliga. Och när jag skulle någonstans blev jag skjutsad. Så jag har ingen geografisk relation till staden alls.

Vi åker förbi butiken som brukade vara en skivaffär och konstaterar, igen, att både han och jag brukade hänga där efter skoltid ibland. Kanske var vi där samtidigt?
Han berättar att han och hans kompisar cruisade ned för huvudgatan Blackstone och försökte prata med tjejer. “Hej, vart är ni på väg? Ok, cool. Ses”.
Jag sa att jag brukade köpa billig glass på Thrifty’s på väg hem från skolan, han sa att han gjorde detsamma. “Jag svär, nästan varje dag!”.

Ändå tänker jag att tiden var inte mogen förrän nu. Vi hade saker vi behövde göra, ställen vi behövde besöka. Vi behövde kanske få hjärtat lite mörbultat för att under konvalescens upptäcka att vi är gamla, mogna och faktiskt inte orkar med drama längre.

Åtminstone väljer jag att tro att det var precis så det gick till.

Grälandets konst

Som kloka läsare (kära “En tant!”) skriver så kan gräl vara nyttigt. I alla fall är det en del av förhållandet. Den där markören som säger att vi är två, inte en, och vi måste kunna förhålla oss till det.

Själv kommer jag från en familj där man antingen förvandlades till en mussla och låste in sig i ett rum (här har jag och pappa en stor likhet) eller gormade hysteriskt och utan hänsyn till den andre personens uppfattning, känslor eller perspektiv.
“Det är inte alls bara som jag uppfattar det, det är fakta!”, skrek mamma en gång. En mening som för evigt cementerat någonting hos mig. Den farliga insikten om att känslor för vissa kan vara fakta.

Nå. Jag tror att gräl eller diskussioner eller vad man nu vill kalla det i lika stor utsträckning som ömhet handlar om vana. Det handlar om familjebakgrund och så handlar det om vana. Jag är själv ganska dålig på att bråka eftersom jag, med min bakgrund, tycker att det är förlamande läskigt när någon höjer rösten. De få gånger A gjort det mot mig har jag börjat gråta. Något som frustrerat honom oerhört. Han är inte alls lika rädd för höjda röster och olika perspektiv och känslor. Men det är jag.

Det handlar ju också om att verbalisera saker och det är verkligen en vanesak. Inte alla jobbar med att uttrycka sig i ord, som jag. Inte alla går till en terapeut regelbundet för att precisera känslor och upplevelser. Och inte alla är därför vana att göra det. Eller ens känna efter.

Fotbollskillen uttryckte sin besväran över att jag “tjatar om att han ska berätta hur han känner”. Eftersom det inte är så ovanligt för mig att uttrycka saker jag känner såg jag nog inte detta som ett tjat.
Men för honom som är obekväm blir det så. Och han säger att jag borde kunna nöja mig med det konkreta, det som ses och känns.
Och det är också en vanesak. Och en nyttig sådan. I alla fall för mig, som kanske är lite väl fokuserad på orden. Även de som aldrig sägs.

Blå himmel

Vi vaknar och han säger “Vill du ens åka till Fresno idag?”, som vi hade planerat.
“Klart jag vill”, säger jag. “Varför skulle jag inte vilja det? På grund av gårdagen? Jag är inte sur fortfarande för det. Är du?”.

En lite kylskakig start men vi kom iväg och jag gjorde mitt bästa för att normalisera. Han med, tror jag. Och när vi kom fram till James Dean-dinern som ligger en timme in på resan så var det bra. Han gav mig en bit av sin grillade ostmörgås utan ett ord och jag gav honom paj. Som vanligt.

James Dean-dinern är för övrigt ett monument över billig kitsch. En japan som fascinerades av Dean lät bygga en ful diner på platsen där filmstjärnan krockade med sin bil och dog. Det finns ett fult monument där också, och skallerormar.
Jag, som alla andra, hade såklart en svår James Dean-fas i min ungdom. Undrar verkligen vad han hade tyckt om detta spektakel som uppförts i hans ära.

Efter ett tag började min fotbollskille att göra den där grejen där han skojar om något som tidigare varit allvar. För att liksom kolla att vi är över det. Han börjar skoja om att sova i shorts och hur han ska berätta för sin mamma att jag var dum mot honom. Och att jag inte får säga något till hans mamma om att han var dum mot mig.
Det är hans sätt att säga att vi lämnar det nu, förpassar det till bagatelliserandets soprum.

När vi kommer fram till Fresno och hälsar på hans mamma som kramar oss och pratar entusiastiskt och jättesnabbt så säger han “Mamma, jag var dum mot Caroline” och hon smäller till honom lätt på handen och säger “Det får du inte vara” och det är hans intrikata sätt att säga att han tar på sig sin del av skulden och lämnar det nu.

“Men ändå”-perspektivet.

Men ändå-perspektivet är det jag känner när jag tänker, på mindfulnessvis, på var jag befinner mig just nu. Inte bara sitter jag på ett underbart café på Kaliforniens kust. Inte bara det.
Men att jag får vara lugn, glad, frisk. Att se att tillstånd ändrar sig, känslor ändrar sig och man är inte alltid lika låst som man tror. Fånga av känslor och omständigheter. Inte alltid.
Och tacksamheten är en fin känsla, en som föder positivitet.

Vi har vårt första gräl. Eller, mer som en diskussion fast med knutna nävar ungefär. Det är jobbigt. Han sluter sig och blir kall. Jag blir grinig och pratar som om jag talar till ett barn.
I stort sett går det ut på att jag tycker han kan tagga ned på skämten om att han hellre vill se fotboll och dricka öl om kvällarna. Han tycker att jag ska sluta tjata om vad han tycker och känner för mig.
Jag var inte medveten om att jag tjatade.
Han var inte medveten om att jag inte fattar att det är skämt.
Jo, det är klart jag gör. Men måste man dra ett skämt svinlångt? Kan man inte känna av?
Men måste du ta allt bokstavligen, kontrar han, kan du inte känna av stunden? Måste jag säga att jag gillar dig varje dag, känner du inte sånt?

Ja, det är en inte helt unik diskussion, ett inte helt unikt gräl. Men det slutar unikt i att två vuxna människor sover utan kroppskontakt. Han med kläder på som han aldrig brukar sova i. Shorts till exempel.

Han drar tidigt på morgonen, jag ställer mig upp och kramar honom. Tänker att sånt här måste man väl ändå kunna klara? Vill inte två vuxna människor som har kul tillsammans fortsätta att ha kul?

Vad som än händer är jag tacksam ändå, tänker jag. Vi har känt varandra ett tag. Det här är den hittills enda riktiga konflikt vi haft.