Tågtur söderöver

Samtal mellan två män på tåget. En yngre hillbilly med keps och psykopatblick och en äldre tjockis som ser ut som Kentucky Fried chicken-mannen. De sitter framför mig. Den yngre erbjöd mig en läsk om jag ville prata lite med honom men jag avböjde. Nu har han och den äldre mannen istället funnit varandra.
De pratar vapen (de är för).
De pratar om armén. Gamlingen har varit i armén, ynglingen ska värva.
Sen går de över till att prata quinnor.

Äldre mannen: “As soon as she starts getting serious I head for the door…”
Yngre killen: “Jag säger alltid till tjejen jag dejtar att jag är ett svin, världens sämsta pojkvän, helt opålitlig. Sen när det går åt helvete så påminner jag henne ‘jag sa ju det’, hon får skylla sig själv”.

Mot havet, mot fyren

En sån där perfekt Lou Reed-dag. Han har ledigt och föreslår att vi åker ytterligare lite längre norrut, till ytterligare en söt liten kuststad jag ännu inte varit i.
Vi besöker sömniga antikaffärer – den bästa sorten! – och jag är fortfarande på jakt efter vackra, mintgröna köksgrejer från Mosser glass. Det är ganska många andra också, hittar man dem är de oftast dyra. Men jag kan inte låta bli, jag köper två vackra burkar för FLOUR och GRITS. Jag fyller den ena med mjöl och den andra makaroner och ställer dem på köksbänken.
Han förvånas över hur snygga de är och hur de känns – de är en blandning av porslin och glas – och han frågar “måste du ta med dig dem hem, kan de inte få stanna här?”.

Vi stannar till vid havet, klättrar ned för klippor som formats i märkliga organiska former av havet. I klippornas ränder bor det små krabbor, musslor, sjöstjärnor. Vi ser en stor sjöborre, han säger att jag måste peta på den. Jag gör det nästan men är för pirrig och rädd. Ångrar mig, vågar inte. Vill lämna den ifred.

Vi samlar stenar, stoppar dem i fickan och när vi kommer hem placerar vi ut dem längs fönsterkarmen där han redan lagt snäckor från Morro Bay i en rad. Jag var med när han valde dem. Han sa “Ska du hjälpa mig att placera ut dem eller ska du bara stå där?” och log.

Det var en perfekt dag. Vemodigt på sätt och vis, eftersom jag åker till LA nu om några minuter. Men så fint att ha värmen med sig. Och tanken på att min väska, mina gröna burkar och hans sneda leende väntar här.

Nejsomrarna

New York Times har haft en serie under sommaren där inbjudna författare fått skriva en text, en novell, om ett sommarminne. En händelse om sommaren som kommit att påverka dem resten av livet.

Jag har redan skrivit om sommaren som nästan var, om en romans som nästan var där. Som ångrade sig innan den hände.
Den påverkade mig.

Men också somrarna som följde varandra under mellanstadiet och de upptäckter som då staplades.
Fyrans sommarlov och betongbarnets eviga regel som säger att man får leka med den som är hemma, även om man i vanliga fall aldrig skulle leka.
Som bossiga Marika som jag ibland gillade. Vi kunde pendla mellan det barnsliga och det outforskade, busringa och samtidigt prata om bråkande föräldrar.
Men den dagen ville jag inte bada. Jag hade ingen lust, jag orkade inte men hon tjatade och hon hade en makt över mig. Och hon fick mig att känna skuld så jag sa ja.
“Men gå inte om du inte vill”, sa mamma och jag gick till porten, hon kom cyklande med ryggsäcken full med badgrejor och jag sa att jag hade fått feber.
En dålig lögn, hon blev arg såklart och gav mig fingret när hon argt cyklade därifrån.

Och ännu har jag inte lärt mig att säga nej till saker jag inte vill göra. Jag säger kanske, jag säger ja och tänker att jag ska dra mig ur senare. Jag förhalar och svettas. Och det slutar allt som oftast med att jag sårar någon, ibland till och med mig själv.

Sommarlovet femman: Träffar Julia och Jessica på Älvsjöbadet och de gör klart för mig att jag är töntig och att de inte vill vara med mig, de vill vara själva.
Sommarlovet sexan: Åker till Flaten med Julia och Jessica som fortfarande tycker jag är töntig. En kille kommer fram och frågar Jessica och sedan Julia om de kan hjälpa honom smörja in ryggen med solskyddscreme. De fnissar, suckar, himlar med ögonen och säger nej.
Jag säger att jag kan hjälpa honom och ser hur besviken han blir. Han säger okej då och jag smörjer hans rygg, försöker samtidigt snegla på Julia och Jessica, möta deras blickar så att vi kan fnissa och himla med ögonen tillsammans men de fortsätter ligga på mage och sola, jag når dem inte.

Ingen av dessa händelser är särskilt omvälvande eller lärorik men tillsammans bildar de ett mönster som besvärar mig: att försöka vara till lags. Att försöka hålla sig vän med någon som inte är intresserad eller till och med behandlar en illa.

Tänker på min nyss förlorade vän i storstaden och känner lättnad. För en gångs skull sa jag “okej, synd att du känner så”, vände på klacken med en artig nick och tänkte på vilka underbara människor jag har omkring mig ändå.
Som inte är hon.

På stranden och piren

Brorsan och hans fru bilar ned, vi tar en tur till havet. Går ut på den blåsiga piren, kollar konstiga antikviteter i affärerna. Figurinen av basebollspelaren som ser ut som brorsan står kvar på en hylla, jag borde köpt honom förra gången vi var där. Jag köper doppelgängern och senare poserar brorsan med sin nya maskot för mig medan jag tar bilder med telefonen.

Det kaliforniska livet. Ett bilande, rutorna neddragna och fält, odlingar och berg som vanligtvis är gröna är nu gula på grund av torkan.
Att bila till havet, att bila till sömniga små städer med pastellfärgade hus vända mot vattnet. Att beställa minsta storleken på dryck och förvånad över definitionen av liten. Att hälsa på hundar som är på väg med matte eller husse till stranden för en liten springtur.

Svägerskan handlar en bit tårta åt oss från Madonna Inn, deras skapelser är de mest dekadenta man kan tänka sig. Vi säger hej då, de ska bila tillbaka upp norrut. Vi åker hem och tar en tupplur, den ultimata lyxen. Att ta en tupplur med någon man tycker om. Lyxen i att ha tiden, lyxen i att ha sällskapet.
Sedan kollar vi på bakprogrammet och äter tårta. En bit, en tallrik. Två gafflar.

En så vacker helg.

Vänner, bekanta och annat löst folk

Oväntat nog får jag en förklaring till den spruckna vänskapen. Men eftersom jag inte tycker att den stämmer blir jag ställd. Jag kan ju inte be om ursäkt för någonting jag inte upplever att jag gjort? Eller?
Men folk kommer och går i ens liv, så är det. Och i backspegeln är det väl så att de flesta som försvinner borde gjort det. Även om alla former av avslut är jobbiga på ett eller annat sätt.

Men det fina är ju att nya bekantskaper också dyker upp. Nej, jag och fotbollskillen har inte pratat om någon konkret framtid ännu men det är lugnt för mig, jag har ju några månader kvar i landet. Så vi får väl ta utvärderingen längre fram?

Tänkte åka till LA och jobba nästa vecka, göra intervjuer och research som jag sedan skriver och pytsar ut. Känner mig faktiskt lite nervös, är det gamla reseoron som dyker upp helt plötsligt? Verkar inte bättre.

Vi går ned på stan för att äta billiga tacos. Happy Hour tacos. Vi kollar runt på Barnes & Noble och spontanköper en ask lego som ska byggas i form av Fontana di Trevi. Det är ett roligt projekt, vi är noga med att vi får bygga lika mycket var. Vi bestämmer att bygga några omgångar men sedan spara, inte bygga allt på en gång. Där är vi helt överens.

På kvällen innan vi somnar säger han, helt oväntat, att han tycker om att komma hem från jobbet till mig. Att det är något han ser fram emot, att han gillar den känslan.

Det gör faktiskt jag med. Och jag säger att det här må låta märkligt men jag känner faktiskt tacksamhet, över att vi träffats, över att jag kan vara här, över att vi kan ha kul ihop, bygga lego ihop och ta det lugnt ihop.
Han säger att han känner samma sak.

Tacovägen nedåt

Plötsligt är man där igen. Äter i tid och otid. En matcha latte där, kanske borde man köpa någonting att knapra på också så att baristan inte tycker man är snål.
Lunch en intas alldeles för sent, oftast för att frukosten intas sent och för att jag har beslutsproblem. Sallad eller burgare? Vore svingott med en taco. Och om man äter taco måste man ha mycket ost på.
Plötsligt har jag gått från att äta si sådär två, tre gånger om dagen till att ständigt tugga på något. Knappt utan att tänka.
Lite är det samboskapets fel, jag gillar att handla hem mat och ställa mig och baka, laga, rensa, smaka och förfina.
Lite är det Amerikas förenta staters fel. Maten är billig och finns överallt. Men mest finns det förstås ingen att skylla på förutom min egen aptit.

Brian Wilson-vibbar

Dagsutflykt till Santa Cruz och till den lilla staden Capitola med sina vackra, pastellfärgade små trähus precis vid vattnet.
Tog en biltur längs Kaliforniens kust för elva år sedan och vi hade inte alls tänkt stanna vid Capitola utan Santa Cruz men dels var vi hungriga och dels hade jag läst stadens namn någonstans och bara älskat det. Och bilden av knubbiga Brian Wilson-gossar med surfbrädor och solblekta badshorts.
Och det visade sig vara den raraste lilla kuststad man kan tänka sig, med mesta möjliga 60-talskänsla.
Det var elva år sedan jag var där sist. Men igår mindes jag allt igen.

Ett ljuvt marängtäcke över tv-själen

Men gud vad jag älskar Hela England bakar! Jag var tvungen att kolla upp ifall domarna verkligen heter Mary Berry (!) och Paul Hollywood (!) och det gör de.
Berry har skrivit över sjuttio kokböcker, för övrigt. Fotbollskillen sa att Paul Hollywood låter som ett porrstjärnenamn. Sant.

Alla är snälla och rara, ingen brusar upp. När domarna är som hårdast säger det att kakan är torr eller att fem minuter till i ugnen hade inte skadat. När man skickar hem någon kramar alla förloraren i en stor gruppkram och inte sällan är domarna superledsna och säger att de verkligen, verkligen inte ville skicka hem Charlie/Martin/Sally eller vem det nu är.
Alla bakar med glädje, alla har olika fina tekniker. Jag gillar byggnadsarbetaren Richard som alltid har penna bakom örat och gillar att mäta upp dimensioner och proportioner. Och Iain från Belfast som bakar i Dr. Marten’s och varit i Marocko en gång och som nu är frälst på “kryddor”.

Att se genuin bakglädje, sympatiska domare som inte ska härja, gorma, snobba eller ha någon keff gimmick utan kommer med öm kritik och konkreta tips gör mig glad. Hopp om världen, hopp om tv. Speciellt idag, haha, där min artikel om Skämskudden visst lett till upprörda känslor i upphovsmannens podd.

Trevligheter

Ett annat sätt att hantera känningar av någonting som kanske eller kanske inte är ett problem är att ignorera dem.

Jag säger att ikväll lagar vi lasagne, som är hans favoriträtt. Jag preppar medan han är på jobbet och vi sätter igång när han kommer hem. Han sätter på musik och dansar lite medan han ansar spenatbladen.
Jag frågar vilken sorts ost vi ska ha på toppen och ber honom smaka av bechamelsåsen. Medan jag steker svamp med smör och vitlök kramar han mig och pussar min nacke.

Han säger att han kollat ett engelskt matprogram om bakning, det heter Hela England bakar på svenska (fast Skottland också är med! Och en kille från Nordirland!). Han säger “Jag tänkte att du kanske gillar den serien, ska vi se ett avsnitt?”.
Jag säger ja och vi kollar medan lasagnen börjar lukta gott ifrån ugnen. Vi hejar på en skotte som heter Norman och jag säger att det är ett bra namn på en hund.

Jag lägger helt enkelt den där oron jag känt under dagen åt sidan. Jag går all in på annat istället, på att det är kul att laga mat ihop för det är det ju.
Han berättar om en kompis som träffat en tjej men som bor i en annan stad och även fast kompisen tyckte hon verkade fantastiskt så orkar han inte med distansen.
“Hur känner du för långdistans?”, frågar jag men han lyckas undvika frågan och jag känner att det är väl egentligen inte så mycket att säga om den saken egentligen, nu är det som det är och det är dumt att gå händelser i förväg.

När vi lägger oss (han somnar alltid först) tänker jag på det igen. Har jag gett mig in i någonting som kommer svida oerhört, oerhört mycket senare?
Det kan man ju inte veta.
Vilket är alternativet – att som kompisen ge upp innan det ens börjat?
Och igen: det kan man ju inte veta.

Röd sol