Inkört spår (och ett nytt spår)

Ännu fler pajnyheter! Upptäcker att det är “pajätartävling” i en liten kuststad inte långt härifrån. Inte bara får man deltaga i bemärkelsen “äta paj” men också genom att ställa upp med en paj folk kan äta av och sedan bedöma. Eller rösta på.
Vore naturligtvis fantastiskt att ställa upp i en pajtävling, tänker antingen päron/anis eller blåbär/kokos. Båda har jag bakat flertalet gånger med goda resultat.

Plus att man vill äta paj såklart. Amerikansk i synnerhet.

Jag älskar verkligen paj. Som bakverk, som social och geografisk markör. Skrev en liten artikel om det i DN för några år sedan. Men självklart finns det mer att skriva. Tillvalen, till exempel. Inget vaniljsås-komplement här men så är också den svenska smulpajen och även den lite stadigare äppelpajen ändå sprödare än jänkarens som endast erbjuder “à la mode” som tillval. Dvs en kula vaniljglass.

Men finns några skumma undantag, som att man på östkusten (Boston) serverar äppelpaj med en skiva cheddarost på toppen. “An apple pie without the cheese is like a kiss without the squeeze”. Man tycker att osten tar fram äppelsmaken bättre. Min vän, matentusiasten och fotografen Emily, har testat med gott resultat.

Jag älskar verkligen pajen, också som symbol. För det hemtrevliga och trygga. Ett hushåll där man antingen är självförsörjande vad gäller äpplen och bär eller ett hushåll där man tar tillvara på allt som når köket.
Sedan är pajen en enkel men samtidigt komplex sak. Flera moment – deg, skal, fyllning – och med stort utrymmer för personlig touch och utveckling. Kanel till äpplena eller ingefära?

Så när jag säger att jag också vill vara med i pajtävlingen så betyder det också att jag vill bidra till bilden av mig själv som en del av ett hushåll, en rejäl person med känsla för tradition. En person att lita på helt enkelt.

Ett nytt bär

Och nu en paus i existentialisttankarna: jag har upptäckt ett nytt bär.

Först blev jag eld och lågor över olalliebäret. Man sade mig att det var en korsning av “hallon och björnbär” vilket lät som det bästa bäret någonsin. Som om drottningsylt blev ett bär.

Såg detta nya kalifornien-odlade bär i pajer, först. Och sedan i sylt och bakelser. Så självklart var jag absolut tvungen att testa.

Blev aningen besviken på  det nya bäret. Det smakar mest björnbär. Inget fel på björnbär naturligtvis, om det är björnbär man vill ha. Men utlovas man ett helt nytt bär, en släkting till superbäret hallonet till och med, så vågar man hoppas på lite mer av en smaksensation.

Oh, don’t get me SARTRED on existentialism…

Bloggen genomgår en existentiell kris just nu. Jag själv gör det inte, men bloggen gör det. Människan är vad hon själv gör sig till, sa Sartre och detsamma gäller en blogg.

Nä.

Men det kommer alltid dagar då man frågar sig vad man håller på med. Varför skriver jag den här boken, till exempel, frågar man sig ju alltid efter ett tag. För min egen fåfängas skull? Av något slags upphöjt, altruistiskt skäl som att “den behövde skrivas”?
Sånt tror jag inte på.

Blogg är något annat i att det inte är fiktion, i alla fall inte för mig. Och som jag skrev tidigare så har en oerhört viktig funktion med min blogg varit att påminna mig om att man kan bli starkare, man kan lära sig att må bättre. En påminnelse om att inga tillstånd varar för evigt.

Men vad är bloggens poäng i dessa friska, hälsosamma och lugna tider?

Nu vill man ju inte ha en vän som bara hör av sig när hen mår dåligt och vill ha medkänsla. En sådan vill man ju inte heller vara.

Därav den existentiella krisen.

Som konstigt nog sammanfaller med att jag skickar ett första manusutkast till bokförlaget och sedan frågar mig själv varför.

Proportioner

En svår sak är proportioner. Särskilt vad gäller känslor. När jag observerat och diskuterat känslor som har med min psykologiska profil och min känslohistoria att göra så har jag försökt betona vikten av det. Av att inte säga att jag känner mig “helt nere” eller “helt förstörd” när jag faktiskt kan fungera. Att försöka hålla proportionerna rätt, för att på så vis observera hur de förändras och inte förblir desamma. Och det finns styrka i det.

Men känsloupplevelser är svårare. Antagligen gör jag ett misstag när jag skriver av mig på bloggen, i känslans stund. Men det är för att kunna distansera, observera, dokumentera. För att inte drabbas. Det är  i alla fall tanken men i efterhand, när det hela lagt sig, så ter det sig ju så överdrivet. Att jag kände så starkt?

Jag chattar med A som är av en lite annan natur när det gäller vilka saker som oroar oss. “Att någon drar sig undan lite i en kärleksrelation väger ganska lätt för mig, men är väldigt dramatiskt för dig. Om jag inte får lugn och ro i lägenheten blir jag ett nervvrak medan du knappt skulle märka det,” skriver han.

Så är det.

Och en blogg är vansklig på så vis att det är en ensidig betraktelse. En ensidig relation och i mitt fall en ensidig betraktelse av, just nu i alla fall, en relation.
Det stämmer att vi inte har pratat om vad som händer och vad som ska hända. Kanske borde vi. Kanske spelar det ingen roll, det som sker det sker och kanske är jag rädd för att ta upp det. Även om jag egentligen inte alls är rädd. Det som sker det sker och dessutom känner jag ju att han gillar det vi har på gång här. Det gör jag med, och försöker därför att stanna vid det. För en gångs skull.

Sedan har jag valt att inte skriva så mycket om honom. Det blir dåligt, proportionellt, det inser jag (och en fin och vacker vän och läsare påpekar också detta, med viss oro) men det känns inte så bra att skriva om vad han säger och tycker. Inte för att han läser men han har ju inte valt att bli omskriven. A bryr sig inte, han är så pass säker i vår vänskap att han inte bryr sig om att “kontrollera” vad jag skriver om honom. Och det älskar jag honom för, såklart.

Gör jag mig begriplig?

Proportionerna är knepiga. Här sitter jag framför en dataskärm och skriver om min tillvaro. Vrider och vänder på saker och ting. Ponerar, planerar. Medan han går till jobbet, kommer hem från jobbet, tar en öl och vi har det soft.

Gör jag mig begriplig?

Kanske är jag nöjd med bloggandet. Kanske är hela bloggen just en dokumentation av dokumentationen. Alltså, det bevis jag under olyckliga och även sjuka stunder känt att jag behövt för att påminna mig själv om det underbart smärtsamma i att allt förändras?

I så fall – varför behöver jag bloggen nu?

När jag intervjuar den här fotografen så är det det vi pratar om: förändring och förgänglighet. Hennes verk har ofta det som tema, nu ställer hon ut på Fotografiska och hennes fotografier av växten kudzu förföljer mig. Växten som gavs till USA som en gåva från Japan men som visade sig, på grund av oväntat bra klimat och jord, slå ut alla andra växter i närheten. En av världens “mest aggressiva plantor”, beskrivs den som.

Och nej, jag ska inte krångla in mig alldeles för mycket i en snårig liknelse mellan plantor som får gro och må bra och därför tränga bort precis allt annat, och min egen analytiska person. Men tänker på det gör jag ju. Fast jag inte borde.

Är det en slags bloggskymning jag känner?

Som ödmjukast…

Och om man läst Åsneprinsen och tyckte den var svinbra så kan man rösta på den här. Om man vill. Det skulle såklart värma hjärtat något oerhört.

Salt och sött

Beachen och havet är ju inte mitt element direkt, det ska erkännas. Fryser, krukar mig och blir alltid helt ofelbart knallröd om näsan. Men den kaliforniska beachen är ju svår att motstå ändå. Och aldrig tidigare har jag helt upplevt det magiska med “beach hair”. Mitt hår är i regel för tunt och platt för att göra någonting annat än att hänga rakt ned och framför ögonen som en annan ponny. En tunnhårig ponny.
Men Stilla havets sälta gjorde underverk för mig. När en våg knuffade omkull mig, blötte ned mitt hår och tvättade bort mitt smink tänkte jag såklart “fuck it” och fortsatte bada.
Och make till volym och nonchalanta vågor i håret har jag inte upplevt sedan jag hade stubb vid elva års ålder. Jag tror jag håller på att bli kalifornisk.

Komma hem

Jag blev så glad att se honom på tågstationen. Jag steg av bussen, han klev ur bilen och log. Vi kramades, han tog min väska. Han hade glasögon på sig, det har han sällan. I alla fall inte utomhus. Det fick honom att se mognare ut, som en stadgad karl som kommer för att hämta mig efter jobbet precis som han brukar.
Och den känslan gillar jag.

Det kändes fint, som att komma hem igen efter en liten jobbresa. Jag hade köpt en skjorta till honom med ankare på och den passade perfekt. Han hade den både igår och idag, han älskar den.
Och i kylen väntade en stor bit morotstårta från Madonna Inn-konditoriet som är så fantastiskt. Vi tog fram den och åt den tillsammans med en gaffel. De är så vansinnigt goda, deras rosa signaturtårta med jordgubb och champagne är en av de godaste jag ätit i hela mitt liv. Och att han åkt med bilen tio minuter till hotellet och stått i deras tårt-kö och valt en bit till mig gör mig varm och lycklig.

Idag hade han ledigt, vi åkte till beachen och badade. Det var lite dimmigt, en vit dimma rann ned från bergen. Inte särskilt många på stranden eller i vattnet och till en början var det kallt men när vi väl gått i så var det skönt.
Vi dök in i vågorna, flöt med dem och lät dem stånga oss. Vattnet var så salt, det sved lite i mina ögon och på läpparna.
Men det känns så oerhört lyxigt att svepas med av en våg, att blicka upp mot bergen och bara andas in. Att man kan leva så här, att man kan vara på en sån här plats.

Fem timmar norröver

Idag lämnar jag LA och reser tillbaka norrut. Det är märkligt, jag älskar ju denna plats på jorden men känner ändå att det är helt lugnt att åka tillbaka nu. Har träffat kompisarna i LA, bockat av mina hållpunkter från listan, ätit Hollywood-sallad från Sweet Greens och tårta från Magnolia Bakery.

Men det känns bra, det känns lugnt. Som slutet av dagen på Universal studios då man har valet att ställa sig i kö till en åktur till eller börja dra sig hemåt och man inser att man är nöjd. Man fick åka Harry Potter-åket, Simpsons-grejen och studio tour och allt förutom det är en bonus. Man är nöjd.

Så känner jag nu och har köpt tågbiljett till tåget som går om två timmar. Kommer fram till kuststaden precis när det börjar bli milt i luften. Har köpt en skjorta med ankare på till fotbollskillen. Hade hellre köpt den med valar men den fanns inte i någon bra storlek.
I morgon är han ledig, han föreslog en tur till beachen. Klart man längtar tillbaka då.

En dag på slottet (med zombies)

Hur jag gick med på att besöka The Walking Dead-huset på Universal studios är en gåta. Sheila är ett fan, hon har sett skräckfilm sedan hon var fem år och jobbar passande nog med skräck i vuxen ålder. Hon ville gå in, jag hängde på. Tror inte det var mer komplicerat än så.
Trots att jag faktiskt visste att det inte är en “åktur” utan att man går runt i en labyrint av scener som “sjukhuset” och “fängelset”. Det är mörkt, de spelar läskigt soundtrack och det finns flertalet rekvisita som zombiesarna kan hoppa ut från, hoppa fram bakifrån och vad man nu vill. Skrek nonstop hela tiden. Riktiga människor, zombiefierade, som kommer gåendes emot en, springer efter en oh så vidare.
Gud, när vi kom ut därifrån var jag tvungen att sätta mig. Hjärtat dunkade så.

Jaja, desto roligare var det att besöka Hogwarts och Hogsmeade!

Åh gud, fick tårar i ögonen (på riktigt!) för att det var så välgjort. In i minsta detalj. Såg massor av kids som sprang omkring i Hogwarts-robes. Själv köpte jag merch för tusen spänn.
Man sålde butterbeer (har bara läst böckerna på engelska så jag vet inte vad allt heter på svenska. Men tror honungsöl?). Man sålde godis i Honeydukes och trollstavar hos Ollivander’s. Extremt många stavar, precis alla karaktärers olika stavar (jag hade valt någon av tvillingarnas). Plus valet att välja en helt egen utifrån trädsort och så vidare.

För övrigt tillhör jag Hufflepuff. Lojala, tålmodiga, diplomatiska och hårt arbetande (nåja) personer. Köpte därför en Hufflepuff-tröja. Men Gryffindor har coolare färger så jag köpte en Gryffindor-mössa vilket fick kvinnan i kassan att rynka på ögonbrynen och fråga om något var en present.
“Nej, de är till mig”, sa jag.
“Men de är competing houses!”.

För övrigt var själva Harry Potter-åkattraktionen superläskig. Verkligen superläskig. Dementorer och dödsätare som kommer emot en i 3D medan man svävar i luften (åtminstone känns det så). Drakar, spindlar, ormar. Allt läskigt från böckerna.

Igen: tårögd.

LA, my love

Ja, men det är klart det känns som himmelriket öppnar sig och alla solstrålar riktas mot mig när jag kommer till LA.
Jag betar av alla viktiga hållpunkter redan under fredagen – Farmer’s market, min gladaste plats på jorden, en promenad längs W 3rd St och de vanliga stoppen. Tea och tårta på Magnolia Bakery.
Jag spar turen till favoritcaféet till idag. Ljusblå inredning, grå kakel och trä. Rödhåriga killen som är någon slags chef och som jag alltid tyckt är söt (han ser ut lite som en sympatisk Kevin Connolly). Blir alltid lika delar glad som generad när han känner igen mig. “Hej?”, säger han. Som i “Hej, det var länge sedan!”.
“Nya” mexikanska kyparen frågar hur länge jag är här nu, om de får se mig igen snart. Jag skrattar och han påminner mig – som alltid – om dealen att han lär mig spanska om jag lär honom svenska.

Jag får inte sällan frågan varför jag envisas med att åka till LA så ofta. Vad är det med staden som är så bra?
Ja, det är inte allas påse förstås. Och få älskar staden direkt, det brukar ta några besök innan bitarna faller på plats. Det beror främst på storleken, den är i det närmaste oöverskådningsbar. Och stadsdelarna ligger verkligen lite huller om buller. Ett kvarter där både gatuskyltar och butiksnamn står på koreanska ligger bredvid downtown med höga hus, gallerier, smutsiga kontor och underbara restauranger i ett.
Det är förvirrande.

Men som med alla nya platser så måste man hitta sina hörn, sina kvarter och utgår därifrån. Nu hade jag tur, jag kom hit på business först flera gånger. Sedan hade jag lokalpatriotiska vänner som gillade att visa mig runt.
Att jag inte har körkort var också en fördel initialt, genom att ta bussen lärde jag mig hitta och få en bättre känsla för vad och var.

Men inget av det svarar på frågan varför utan bara på frågan hur.

Varför är svårare men när jag vill svara kort svarar jag att det är för att ingenting är konstigt i LA. Det är ett simplifierat svar men för egen del betyder det att man kan försvinna om man vill, bara glida med. Eller så kan man göra precis tvärtom och ingen bryr sig. Man kan lite vara vem man vill här och som mig som skrivande person är det utmärkt. Jag jobbar, observerar, tänker och inspireras. Jag är en del av men samtidigt helt utanför.

Men det förklarar kanske inte heller varför. En sak som inte är ett varför är i alla fall vädret. Jag hanterar värme så himla dåligt. Svettas, blir röd om näsan, får fuktig lugg. Och jag gillar verkligen inte att klä mig i tunna kläder, ogillar att visa armar och ben. Så det är inte den viktigaste faktorn för mig.

Jag gillar persongalleriet, kontrasterna. Jag gillar att det är lika mycket glitter, överdåd och bling som det är yoga, organic, hippie och tillbaka till naturen. Här finns allt.
Jag gillar att man klär sig i Prada och flip flops. Att man äter gott precis överallt, allt råvarorna alltid är perfekta och serviceyrke har en helt annan definition här än i Sverige (tyvärr på bekostnad av schyssta löner säkert men ändå).
Jag gillar storheten, nonchalansen och knaset också. Den som lite manifesteras av Prada och flipflops.
Jag gillar det Beach Boys-obekymrade, hur man än vänder sig kan man alltid åka till beachen. Och så finns det väl någon dragning i att film- och tv-centrum ligger här, i alla fall en dragning för mig personligen. Att fantasifabriken faktiskt ligger runt hörnet.

Och inget gör mig lugnare och gladare än ljudet av sprinklers när mörkret faller.