Och vinnaren är…

…inte jag men nästan! En tredjeplats för undertecknads blåbärspaj med hint av kokos. Smuldeg med havregryn, för knäckighetens skull.
Till höger i bild en underbar kvinna som organiserar pajtävlingen varje år. Sjunde året nu. Man kan säga att jag nu är historisk.

Det återkommande

I natt drömde jag om pappa igen. Samma dröm som alltid – han “måste” iväg på ett omöjligt uppdrag som man vet kommer sluta med döden. Han vet det, jag vet det.
Jag försöker att resonera med honom. “Du måste inte åka, pappa” men det är alltid lönlöst. Han har bestäm sig. Vi kommer aldrig mer att ses.

Några gånger har det rört sig om att dyka ned “till havets botten” utan dykardräkt och utan någon utsikt att komma tillbaka till ytan igen. I natt skulle han hoppa från en klippa. Vilket han också gjorde. Eftersom drömmen alltid slutar med att han försvinner, att jag vet att jag är besegrad och att vi aldrig ses igen.

Jag undrar ofta över de här drömmarna. Å ena sidan handlar det förstås om saknad och att bearbeta det trauma som är pappas plötsliga död. Men sedan undrar jag om det inte handlar om någonting annat också. Om svårigheten att acceptera saker som de är kanske? Om den ständigt närvarande känslan att bli lämnad?
Men det sista stämmer inte riktigt, den är inte “ständigt närvarande” längre. Bara ibland. Och när jag tänker på att jag ska åka hem snart, om en månad ungefär. Jag tänkte på det igår. Var det därför drömmen kom?

Sol överallt

Ännu en liten värmebölja har svept in över kusten. Temperaturen drar över 25 grader och närmar sig 30 under eftermiddagen. Om morgonen blåser det, ofta vaknar man av att en kall vind stryker kinden medan resten av rummet badar i värme.
Vi åkte till affären och köpte en påse äpplen och en påse morötter. Vi har pratat om kon på farmen med sina stora, snälla ögon. Vi brukar mata den med salladsblad man köper på plats men kon är så stor och tungan så enorm, det känns som om salladsbladen bara är som små snacks. Dessutom verkar andra besökare mest mata getterna och killingarna, och det är förståeligt. De är ju så sociala och söta.
Så därför ville vi ge kossan all vår uppmärksamhet. Vi skar äpplena och morötterna i bitar och tog med oss påsar. Vi matade, klappade och såg att en av getterna fått två underbart söta små ungar. Vi lyckades locka till sig den lilla, jag gav den salladsblad som mamman norpade åt sig medan hon knuffade undan ungen. Vem gör så?
Vi åkte hem, vilade och gick på bio och såg Girl on a Train. En medioker thriller. Vi åt middag downtown och promenerade hem medan collegestudenterna började invaderade barerna för kvällen.

Kolhydratsdagen

Vi hade peppat länge, jag hade hört talas om den här munkbutiken. “De har alla möjliga munkar, med frukostflingor, popcorn, bacon, chips…”

Vi åkte dit lagom till frukost, jag fick såklart panik av utbudet. Den ena märkligare än den andra. Lavendelmunk, matcha, pumpa med chaifrosting, sirap och bacon.
Plötsligt ville jag bara ha en vanlig sockermunk. En perfekt, plain. Jag tog en choklad och jordnöt i samma veva. Han undrade vad jag höll på med, varför tog du enklast möjliga? Du kan köpa en plain munk var som helst?
Han tog en konstig munk med kolapopcorn, karamellsås och gud vet vad. Och en pumpadonut med lila frosting och små strösselspöken.

Jag sa att jag freakade, det blev för mycket. Och jag tror faktiskt inte att jag klarar en sådan sockerchock halv tio på morgonen.

Jag åt upp min sockermunk (fluffig, god, hade gärna känt mer frityr) och halva chokladmunken men sedan gick det inte. Smakade av hans knasmunkar också förstås.
Sedan åkte vi tillbaka hem och jag somnade. Jag vaknade, åt ett äpple till lunch och somnade igen. Vaknade lagom till eftermiddagen då solen skänker det där vackra kuststadsskenet till staden. Då collegeflickor och pojkar dyker upp runt downtown i jakt på snabb middag. Jag älskar att se dem, killarnas stora t-shirts med tryck och tjejernas tunna, flygiga klänningar. De påminner mig om vad jag drömde om som tonåring.

Han var ledig men jag tror han var helt okej med att göra absolut ingenting idag. Han ritade och lyssnade musik medan jag sov. Sedan retade han mig för att jag är så vek. Illamående i bil, klarade inte av att gå hela vägen upp till vattenfallet i Yosemite och nu besegrad av munkar?

Så är det ibland. Dagar med bara kolhydrater, ingen näring. Hela den här dagen var så. Kolhydrater utan innehåll.
Med ett undantag: han bokade en biljett till Sverige. Han kommer till min födelsedag och det känns tacksamt, så vackert och samtidigt självklart på samma gång.

Boot camp

Första träningsdagen igår. I måndags åkte vi till stormarknaden och handlade smör, råsocker, blåbär och ett gäng engångsformar. Igår var första träningsdagen. Jag gjorde pajdeg som om det inte fanns en morgondag. Mätte och vägde, vilket jag annars aldrig brukar göra utan mer “gå på känsla”.
Skrev upp mått, noterade skillnader. Som att den amerikanska redan försötade kokosen inte alls blir lika krispig som den torra, svenska varianten.

Köp osötad kokos. Check.

Svängde ihop lite småkakor av bara farten också, mest eftersom det doftade god paj i hela lägenheten och killen vankade av och an som en tiggande hund och ville smaka. Jag gav honom fem nybakade syltkakor och så var han nöjd. Mördegskakor med potatismjöl ock florsocker istället för strö blir mjuka som silke i munnen.

Har plötsligt en massa skrivjobb att ta itu med. Men erfarenheten säger mig att jag jobbar bra när jag har mycket att göra. Så det blir skrivsessioner på caféet idag varvat med trip till affären för mer kokos, smör och vaniljstång, och sedan skrivande varvat med paj.

Jag trivs.

Tystnaden i det vilda

På kedjan Anthropologie har de en knippe parfymer som heter som titeln i en kärlekshistoria som utspelar sig någonstans i världen. Parfymen för Sydney heter She found quiet in his wild, vilket slår av en ton hos mig.

Även om min favoritbok alla kategorier är Svindlande höjder så är jag såklart inte hundra procent övertygad om att det måste till en kvinna för att tämja en man, eller en man för att få kvinnan att lugna sig och bilda familj som på gammalt romcom-vis.

Det skulle lika gärna kunna vara He found quiet in her wild, är det jag menar.

Igår besökte vi Yosemite där jag inte varit på tjugo år. Och för tjugo år sedan var jag nog mest varm och trött och tyckte att naturen var lite tråkig. Man kan säga att jag “hittade tystnaden i det vilda” igår och såg det som en fin metafor för allt möjligt i mitt liv.

Kärlek som låter, att stå och blicka på vindpinade hedar. Nu var det ju väldigt länge sedan jag hade en romantisk idé om något sådant. Skulle säga tonåren.
Att hitta tystnad i det vilda, med det menar jag att kunna hitta lugnet i det som växer vilt, precis som det vill.

Vi hade shorts och sneakers på oss, bar på vattenflaskor och energy bars. Vi hajkade, klättrade upp längs bergsstigar upp till kröken där vattenfallet uppenbarade sig.

Jag var svettig och trött och satte mig på en klippa. En tam ekorre kom fram och tiggde mat, jag gav honom nötterna i min energy bar. Sedan läste vi på en skylt att man inte ska mata de vilda djuren där för det lär dem ett felaktigt beteende.
Men jag minns ännu hans små tassar som han lade på mina ben och tittade upp på mig. Jag minns hur han tar nöten ur min hand, sträcker sig efter den. Hur han klättrade upp på min rygg, hans söta små klor.

Och hur jag hittade tystnaden i det vilda.

Sötebröd

Har anmält mig till pajtävlingen, kommer att göra smulpaj (eftersom de andra konkurrenterna antagligen kör amerikansk pajvariant). Jag kör blåbär/kokos med knaprigt havretäcke, den kan jag sedan gammalt. Alla är engagerade nu, fotbollskillens mamma frågar om hon kan komma till tävlingen och kolla (och smaka?), en tre timmars biltur för henne.
Fotbollskillens (och numera min) vän Kelly vill vara med som hejarklack. Försöker nu tänka ut, rent logistiskt, när bakandet ska ske eftersom pajerna (man måste bara två) ska vara klara på morgonen.

Är i LA just nu och svettas bort å jobbets vägnar. Jag klarar inte värme, jag gör bara inte det. Går med försiktiga steg, torkar svett ur pannan och försöker att inte bry mig om att kinderna blir röda.
Min värld har blivit tredimensionell. Hemmet Stockholm, hemmet LA och hemmet kusten. I morgon lämnar jag en stad för en annan.

Gammelmedia

Vet inte varför jag varit så inne på J Alfred Prufrock senaste dagarna men jag fick en plötslig lust att läsa om dikten och hittade den här vackra illustrerade versionen.
Jag minns när jag var tonåring och försökte lära mig dikten utantill, jag hade det som nyårslöfte. Jag tyckte det verkade så flott att kunna recitera en dikt. I efterhand är jag ju givetvis glad att jag misslyckades, vem skulle stå ut med någon idiot som harklar sig och börjar recitera dikt i något socialt sammanhang?

Kanske är det just detta jag tänker på – det man en gång önskade att man var och kunde, att man håller på att bli gammal. Och J Alfred Prufrocks “sång” är en bra beskrivning av hur det känns. Att se tillbaka på tiden som försvunnit, att se på tillfällen man missat och inse att när man trodde att man var kungen så var man egentligen narren.
Och sedan konstaterandet att man blir äldre, ja nu är det väl dags att rulla upp linnebyxorna och köra combover då.

Allt man jagat, allt man trott sig kunna hitta. Jag är tillbaka i Los Angeles och på tåget hit hade jag sällskap med en massa universitetsstudenter. Jag hamnade bakom en av dem och på hennes ryggsäck kunde jag läsa “Somewhere  something incredible is waiting to be known” och det är ju vackert och härligt men allt jag kunde tänka på var “Ja, det beror ju på vad man tänker sig som fantastiskt och om man tror att man bara kommer att snubbla över det istället för att aktivt söka sig dit”.

Som världens tråkigaste vuxna människa.

Som när jag ser på Gifta vid första ögonkastet och alla bara tjatar om att äktenskap “kräver arbete” och jag tänker att om man bytte ut “arbete” mot “vilja” eller mot “öppenhet och tolerans” så skulle det inte låta så statiskt. Som att gå till gymmet, investera några timmar i veckan för att äktenskapet ska fortsätta rulla.

Det här med att hitta “something incredible” i slutet av regnbågen. Där har man ju varit. Själv läste jag enormt mycket poesi i ungdomen, såg film, samlade på gamla utgåvor av klassiska barnböcker och gjorde allt för att försöka nå någonting. En känsla om inte annat.
Jag ville mest bli journalist för att kunna träffa och prata med folk som nått den känslan, skapat något fantastiskt. Jag ville nog mest bara smita in i deras värld.

Sedan, i takt med att jag blev äldre, kom jag på att man kan skapa en egen. När jag nu läser J Alfred Prufrock så ser jag alternativet – väntan, stand-by-knappen och att inte våga fråga den där “överväldigande frågan”.

What’s in a year?

Det är sent på kvällen, vi har redan lagt oss, sagt godnatt och släckt lampan när jag kommer på det.
“Vänta, är det den 19:e idag?”.
“Ja”.
“Då är det ett år sedan vi träffades på skolåterträffen. Jag är ganska säker på det”.

Han tänder lampan, vi scrollar någon gammal FB-grej och konstaterar att ja, det var ett år sedan.
Finns väl egentligen inte så mycket att säga om det men jag försöker ändå. “Ett roligt år ändå, du kom till Sverige och jag kom hit och liksom bara stannade”, och han har inte så mycket att tillägga utan mer konstatera.
Vet att han tycker det är löjligt med “årsdagar” och “jubileum”. Det gör inget, egentligen är jag på samma våglängd. Det är vardagen som räknas, sakerna man gör utan att man måste. Tycker jag ju egentligen. Tycker väl alla egentligen?
Och just ikväll, innan vi konstaterade att det var ett år sedan han började prata med mig på klassåterträffen, så kom han hem med två små presenter – ett dyrt te (jag älskar te!) och en tvål som doftar ljuvligt.
Vi gick ut och åt middag, date night. Höll varandra i handen medan vi gick till thairestaurangen där vi hittat en helt galen lax med kokos. Vi beställer in en varsin rätt och efter att vi ätit ungefär halva så byter vi.
Efteråt går vi till yogurtstället och gör varsin yogurt med massor av topping på. Det är så att jag rullar hem efteråt. Grönljuset blinkar, sista chansen att ta sig över gatan. Han tar min hand och vi springer. “Kom igen!”, skrattar han när jag tvekar.

Ett år har gått. Det har vi konstaterat nu. Vi släcker lampan igen.
“Är du trött på mig ännu”, frågar han.
“Nej, jag gillar dig mer och mer”, svarar jag.
“Det är samma för mig. Jag gillar dig mer än någonsin”, säger han.

Beach life

Upptäcker boogieboarding (eller bodyboarding). Första gången jag provar och jag är såld. Älskar känslan av att åka naturlig vattenrutschbana. Vattnet är såklart salt men jag förvånas ändå över hur salt det är. Svider i ögon och på läpparna.
Det är soligt men inte så att det bränner. Brisen är sval, vattnet kallt första minuterna men sedan härligt.
På väg mot havet tar vi en “scenic route” och ser vackra kullar, trädtäckta berg, vingårdar, hästar och äppelodlingar. Jag vet inte vad jag tänker, lite tänker jag på hur detta är på riktigt och samtidigt på låtsas. Parallellivet.
Lite tänker jag på tidsbegränsningen, att man vet att det finns en deadline. I november, som det ser ut nu.
Men finns det inte alltid en deadline? Om inte en större, hägrande så en lite mindre, dämpande. Som att helgen snart tar slut, som att sommaren är över och så vidare.
Och det är väl en del av den stundtals plågsamma njutningen.