Ödet i mina händer

I min nyfunna optimism tänker jag på Åsneprinsen. Boken jag håller på att skriva.

En kompis som läst de första fyrtio sidorna frågar vad som ska hända om femtio sidor.
Jag svarar.
Han frågar vad som händer om hundra sidor.
Jag svarar.
Han frågar hur det slutar.
Jag berättar.
Sedan säger han “Fan” med ledsam röst.

Endast flaken är vaken

Som när ett stort jävla isflak spricker upp och flyter iväg!
I morse vaknade jag utan ångest för första gången sedan oktober och innan dess var det augusti.
Nu ska jag försöka att inte fokusera för mycket på det och bli hoppfull och galen utan bara, på mindfulnessvis, konstatera att så var det i morse och sedan bara carry on som vanligt och hoppas att jag vaknar på samma sätt i morgon och att isflaket kanske, kanske så småningom spricker upp ytterligare för att sedan segla iväg på öppet hav för att aldrig synas igen.

På café

Den Oväntade Vännen och jag äter frukost. Omringad av okända nunor på café. Alla dessa liv. Alla dessa öden, tänker jag.
Hör någon prata om att” råka gå in på hans Facebook”, en annan om en kille som “bor på Internet”.
Det är ändå någonting lugnande över det hela, över att vara tillsammans även om man inte känner varandra. Det är som att gå på bio eller flyga. Man buntas ihop med ett gäng människor och det är de man kommer att dö med om planet störtar eller bion bombas.

Inte för att vara sån. Men erkänn att ni också tänker så ibland.

Jag tänker på det när Den Oväntade Vännen och jag äter frukost. Han som trätt fram och vill se till att jag är okej om än med absolut försiktighet och minimal inblandning.
Jag trodde aldrig att vi kunde vara vänner. Inte efter allt som hänt även om det var tre år sedan han sa nej, det här går inte. Efter det har vi knappt hörts alls. I stort sett inte alls. Eller, närmare inte alls faktiskt.

Den Oväntade Vännen och jag är olika människor nu fastän precis samma. Vi pratar om ingenting, fyller på våra koppar och ber om extra mjölk. Vi rör varken vid varandra eller vid någonting som kan kallas personligt. Och ändå går jag därifrån med tacksamhet.

Juveler

Det var länge sedan jag bloggade under the influence of sömntabletter men nu är det dags för denna klassiker igen. Volontärarbetet avklarat, avslappningsövningarna avklarade, medicin tagen. Så varför gör det fortfarande ont i hjärtat? Kollar på En bok, en författare med mig som spelades in för ett år sedan. Så bra jag mådde då, det gjorde jag verkligen. Och releasefesten för boken var en av de lyckligaste kvällarna i mitt liv.
Men jag har ju också, även innan det, varit låg.
Alltså kan saker förändras.
Alltså är jag inte dömd att alltid vara låg.
Och ibland kommer en oväntad klapp på axeln. En bloggkommentar. Ett mail. En blänkare i Expressen som säger att min bok är bra.
Livet är alltså inte ett statiskt tillstånd.
Det här kommer att gå över.
Jag kommer att bli lycklig igen någon dag.

De små sakerna

Jag ska börja volontärjobba. Jo, men det ska jag faktiskt. Första dagen i morgon. Jag måste få någon rätsida på det här med gnällandet. Jobba med andra sorters problem.
Och sen måste jag börja träna mer också.
Haha, träna mer. Lägg av, du måste börja träna.
Och äta bättre.
Det är både mina och terapeutens ord. Ät bättre. För guds skull.
Och försök dra ned på medicinerna. Gör avslappningsövningar. Eller, ta mediciner om du behöver. Men försöka undvika.
Ska till doktorn i morgon.
Sen till en ångestspecialist.
Och sen volontärjobba. Måste få någon rätsida på det här jävla gnället. På det här jävla skriket i bröstkorgen.

Saker som tar tid

Jag minns när pappa dog och hur jag lät ångest och sorg leva “mitt emellan bakhuvudet och hjärtat, med ett epicentrum någonstans i halsen”. Jag tog mig igenom dagarna ungefär som när man vadar fram, i en dröm eller i ett hav. Samma sak. Ett vadande, man kan inte skynda på.
Men samtidigt när jag läser Jazzhandsinläggen från den tiden är jag så käck och tapper. Skriver att Jazzhands banne mig inte ska bli någon sorgeblogg.
Skriver att livet går vidare. (Inte vet jag hur men det gör det).
Och sedan kollapsade jag, men det märks inte av på bloggen.

Den här gången är det annorlunda. Jag kan inte vara käck, det går inte. Ångesten lever inte längre i halsen, den har bosatt sig i bröstkorgen och där häckar den som en annan korp. Rövar känslor, snor tid. Jävla idiotångest.

Det enda den ogillar är Sobril, sömn och att vara med A. Ångesten hatar A, den står inte ut med hans vänskap och omtänksamhet och förminskar sig då. Håller sig undan.

Så just nu ligger jag lågt, gör inte mer jobb än jag orkar. Håller mig undan, tänker på att andas. Frågar mig varje dag om jag ändå inte vill leva vidare och hittills är svaret ändå, trots allt, alltid ja.

Moduldagar

En sån där dag där dagen först ter sig som en oändlighet. Som man lever minut för minut. Eller halvtimme efter halvtimme. Delar in dagen i moduler så att den inte ska te sig så helvetes lång.
Följer den nya terapeutens råd och gör armhävningar så fort ångest eller tvångstankar dyker upp. I morgon kommer jag givetvis att ha träningsvärk. Men som en kompis optimistiskt påpekade “vilka fab överarmar du kommer ha lagom till sommaren“.

För ja, det är väl realistiskt att tänka att ångesten inte försvinner förrän tidigast då. Även om jag försöker att smita undan den mest jag kan.
Hittar på saker att göra. Tvättar fast jag inte behöver. Stryker och svabbar golv.
Förlöjligar och hånar den (jag kallar den Stuart ibland och pratar till den som om den vore en mobbarunge som kommer och sabbar).
Men kapitulerar sedan och tar en Sobril i alla fall. Skit.
Men nu är det i alla fall officiellt kväll och sömnen är ungefär bara fyra tv-serieavsnitt bort.
Och i morgon ska jag träffa vänner och prata Springsteen i Expressen-tv.

Smällen

Jag var på väg för att posta några grejor då det smällde till. Inte så mycket smäll egentligen som ett ekande, poppande ljud. Som när en ballong går sönder eller när en korv spricker. Sedan låg den där mitt i gatan, uppfläkt och helt sönder. Bilen stannade för att se vem eller vad den kört på. Hundens matte stod med det slappa kopplet i handen och skrek. Den lilla vita hunden var bara en röra av rött, rosa, vitt och svart. Var det svarta kom ifrån vet jag inte, men jag tror det kan ha varit slasken och avtryck från bilen. Eller så är hundar också svarta inuti.
Jag var på väg för att posta några grejor. Jag hade inte planerat att se en hund bli överkörd. Min hjärna sa åt mig att fortsätta gå och att andas lugnt. Du kan ingenting göra. Du kan inte hjälpa. Det är över för dem. Så det gjorde jag fast det började skaka och krypa i mig på ett konstigt, ganska obekant sätt.
“Nej, men du körde över hennes hund“, hörde jag en man skrika till föraren i bilen. En kvinna som måste trott att det var okej att åka över övergångsstället när tjejen just gått förbi. Hon såg antagligen inte hunden i kopplet som gick efter henne över gatan. Det var mörkt ute, helt svart. Hunden var så liten och vit.

Jag skulle bara posta några grejor.
Tjejen skulle bara gå över gatan.
Hunden ville bara följa efter matte.
Kvinnan i bilen skulle bara åka.
Smällen hör jag fortfarande. Det ekande, poppande ljudet. Som när en ballong går sönder eller när en korv spricker.

Utah, U-take my breath away

Mer pittoresk natur får man leta efter. Utah, du vinner. Och det smittar av sig. Tycker atmosfären på Sundance är lika avslappnad som naturen som inramar festivalen. Har sett en och annan tjej i högklackat men annars är det parkas och stövlar som gäller. Och kändisar som inte bryr sig så mycket som de antagligen annars gör. John Slattery kom gående på gatan i en soft mockajacka (mina insider-källor säger att han numera går i en Canada Goose). Philip Seymour Hoffman hade trött cardigan. Willem Defoe är kortare än man tror och färgar håret. Rachel McAdams har läderbrallor. Zach Braff är lång. Michael Pitt har glasögon.
Men den bästa celeb-spottingen hittills har ändå varit Neil från Freaks and Geeks.

Utah, you utards!

Det är väldigt mycket Kalle Anka över Park City, Utah. Staden ser ut som en kuliss ur någon gammal westernfilm men samtidigt har den rena rama seriefigurskvalitéerna. Trästugorna liknar tecknade pepparkakshus. Och i mitt trä- och brunt-inredda hotellrum hänger ett par gamla snöskor på väggen av Kalle Anka-typ. Alltså två tennisracket som man primitivt snörat ett par broddar på ungefär. Och i taxin hit åkte jag förbi Bonanza Rd vilket också låter totalt knas-Disney. Sedan såg jag tröjan “I tried polygamy!” på flygplatsen. Ej Disney.
Kom med en mardrömsflight igår och det tog 24 timmar från min dörr till den överdimensionerade, kalla och ensamma dubbelsängen i hotellrummet. Åt take away-mat, svalde ett par sömntabletter och tänkte, som jag ofta gör, “Forget it, Jake, it’s Chinatown“. Alltså, stå inte emot det, det är ingen idé. Gråt utmattningens tårar, ta din medicin och tänk att det är för fasen fantastiskt att vara i Utah. Bergen glimmar, riktigt gnistrar i solen och mitt hotellrum är lika stort som min etta hemma, med tillhörande kök och öppen spis. Sex timmars sömn, en ny dag och en ny upptäcksfärd. Denna gång i ett snöigt Ankeborg.