Isstormen på söder

Vi pulsade fram i snön som två upptäcktsresande på Antarktis. Hårt snörade kängor, våra tjockaste jackor och luvan tätt utdragen. Sa man någonting, även om vi var sparsamma med meddelandena, så fick man skrika och vända hela huvudet mot den andre som en levande megafon, inramad av luvan.
Ändå var vi bara några kvarter hemifrån.
“Jag står inte ut”, sa jag till A i telefon.
“Vi tar en promenad”, sa A.
Jag stod vid fönstret, såg de vita virvlarna gå fullständigt bananas i skenet av gatulamporna. Såg snötäcket över gata, bilar, fönsterbleck. Såg termometern som visade minus 8.
“Ja, det gör vi”, sa jag, tog på mig en tjock jacka och pulsade över till A. En känsla från förr sköljde över mig. En känsla från när jag var liten, dagbarn, och ute själv med en pulka. Tog mig upp på vad som kändes som den högsta backen i Hagsätra, fick snövind ni munnen, ner i halsen och vad som kändes som lungorna. Jag tänkte “tänk om jag dör här, de kommer inte hitta mig”, vilket är en naiv och ironisk tanke eftersom backen låg precis intill tunnelbanespåret. Plus att dödsrisken nog i verkligheten var minimal. I alla fall liten.
Jag plingade på hos A som öppnade i full vintermundering. Vi gick mot Helgalunden och Allhelgonakyrkan. “Kanske har de konserter här”, frågade A. Vi gick upp till kyrkan som stod vackert öde mot alla snöflingor som dunkade mot byggnaden och ville in. Vi läste på lappar, jag lärde A vad ordet “ekumenisk” betyder men när vi kom hem sedan såg vi att jag hade haft fel. Jag trodde det betydde “allmänreligiös” men det betyder “allmänkristen” snarare.
Låren började först klia, sedan kittla och sedan bränna. Inga långkalsonger.
Vi pulsade vidare, trotsade och kämpade. Tänkte på varm choklad, varma filtar och varma bad. Sa knappt någonting.
När jag kom hem upptäckte jag att jag visst stått ut. Klarat det. Ännu en dag, ännu en kväll. Och idag när jag vaknar och tittar ut ur fönstret har ovädret lagt sig och det är dags att ta morgonmedicin.

Mellan dröm och dröm

Drömde den ytterst behagliga drömmen att jag och Ben Whishaw åkte pariserhjul tillsammans och kysstes på toppen av hjulet med någon okänd drömstad under våra fötter.
Sedan vaknade jag och hade den absoluta och bestämda känslan att jag gör bäst i att leva mitt liv ensam. För varje relation man är beredd att gå in i så måste man också vara beredd på att den kommer att ta slut. Den kan ta slut. Man måste vara utrustad för det och det är inte jag. Det vill jag inte heller vara.
Alltså.
Den absoluta och bestämda känslan att så här är det. Det är jag och jag. Varken mer eller mindre. Och så måste det vara.

Klapp that keeps on giving

Upptäcker precis, av en slump, att jag varit föremål för en julkalenderlucka på Internetz. Detta gör mig så här glad.
Alltså mycket glad.
Och typ alla i kommentarsspåret svarar rätt också.

Den jag var menad att vara

“I never dreamt that I would get to be/the creature I was always meant to be…”

“Undrar vad det är för varelse han var menad att vara”, säger A.
Han lagar middag åt mig och vi lyssnar på Pet Shop Boys. Det gör vi ofta. Både middag och lyssnar på Pet Shop Boys. A har blivit som min egen au-pair som ser till att jag får mat och kommer ut lite ibland. Sedan har vi båda varit så uttråkade under mellandagarna när allt varit stängt att vi bjudit över varandra på middag av ren överlevnadsinstinkt.
I As fönster står ett inramat blyertsporträtt av Neil Tennant som jag gjort för länge sedan.
“Han menar kanske att man får vara sig själv”, säger jag lite sådär förstrött.
För vad betyder det? Att “vara sig själv”?
Kanske syftar han på sin sexualitet, kanske syftar han på möjligheten att kreera och skapa och vara artist och allt det där. Kanske syftar han på frihet, emotionell mognad. Tankarna spinner vidare.
Jag börjar såklart tänka på om jag själv är den varelse jag var menad att vara och tror svaret är nja. Å ena sidan gör jag allt jag drömt om. Jag sover till nio, jobbar med att skriva artiklar, böcker och se på film. Jag har någon slags förmån att få uttrycka mig. Det var nog menat att varelsen jag skulle göra det. I alla fall har ingenting annat känts äkta för mig.
Men å andra sidan har jag alldeles för svårt att andas för att helt ha hittat hem. Tänker mig att om man är tillfreds, och verkligen den man var ämnad att vara, så andas man lugnt och fritt utan att ens tänka på saken.
Det är mitt mål. Då har jag hittat hem.
Den dagen kommer.

“But I thought in spite of dreams/You’d be sitting somewhere here with me…”

Retrospekt

“Bira, bira, BIRA”, skriker det ena fulla killgänget. De har lösögonfransar, kladdig kajal och är lättklädda. Kostym utan ytterrock eller jacka. “Bira, bira, BIRA”.
“Bärs, bärs, BÄRS!”, svarar den andra killgänget. De mer ruffa med läderjackor och gympadojor.
Så håller de på ett tag. Ungefär som när hundar nosar på varann.
“Bira, bira, bira”
“Bärs, bärs, bärs”.
Det är uppenbart att de inte känner varandra sedan tidigare utan har bara slumpats hit eftersom det är nyårsafton och man ska ju se på fyrverkerier och det lät väl som en bra idé att gå till Katarinavägen och kolla ut över vattnet. Någon börjar räkna ned, det första killgänget öppnar en champagneflaska och sprutar ned alla inom en omkrets av fem meter. Inklusive det andra killgänget.
“BiraaaaAAAA!”
“BÄÄÄÄÄRS!”
De kommunicerar på någon slags primalnivå medan de sköljer ned varandra med skumpa.
Hest skriker första gruppen slutligen “Biraaaa?” och de andra svarar “Bääärs!” och sedan lösgör sig en kille från lösögonfransgänget och går mot en knubbig kille i läderjacksgänget och så kramar de om varandra, ger varandra dunkar på ryggen. Det tar bara några sekunder så kramar alla i gängen om varandra och önskar gott nytt år. Allt medan smällarna och fyrverkerierna smattrar, dunkar och skakar runt omkring.

Sista dagen

Jag försöker få nyårsafton till att inte betyda något och jag lyckas ganska bra. Det är bara när man tycker sig ha ett val som det där funkar. Alltså, om man kan säga att antingen är nyårsafton vemodigt och upphaussat eller så är det inte det.
Jag försöker i alla fall.
Jag har inte blivit bjuden till något nyårsfirande vilket jag också tolkat som en frihet istället för alternativet, en tomhet. Till exempel.
Så jag och A ses istället och äter sparris. Sedan går vi nog till Nytorget och står och håller för öronen innan vi skiljs åt. Önskar varandra gott nytt år och sväljer varsin sömntablett.
Att se tillbaka på året som gott kan jag inte. Inte heller vill jag blicka framåt och tro att någonting kommer att förändras bara sådär, bara för att kalendern är slut och jag har köpt en ny som det står 2014 på. Förändring markeras inte så. “2014 blir ett bra år”. Jag får fina sms från vänner. Kan man mäta bra och dåliga år? Jag vet inte jag.
Mailar också med min nya terapeut. Jag sparkade min gamla för att vi under ett och ett halvt år aldrig ens ställde frågan “Men varför blir du så ledsen?” medan hos min nya terapeut var det den första frågan som ställdes.
“Resultat och förändring kommer alltid av våra handlingar” skriver han och önskar ett gott nytt år.

Oväntat

Oväntad hjälp dyker upp i form av en vän.

En gång i tiden, när jag var yngre och hade längre hår men lika stora känslor, så tänkte jag, medan jag höll andan en stund, att han kanske var min framtid.
Eller skulle kunna vara det. I en annan framtid.
Men när jag hållit andan tills jag inte kunde hålla den längre och andades ut istället så visade sig snabbt att han inte var min framtid men han var då och där.

Och nu är han här och nu.
Och från ingenstans meddelar han mig att jag är värd att älska, full av hopp, styrka och energi. Ordagrant. Det är vad han meddelar mig, vad han tycker att jag måste veta och förstå.

Vi är inte del av varandras liv på något sätt. Men plötsligt finns han där och menar det han säger. För att han vill säga det. För att han tycker att mitt lidande är “orättvist”. Ja, det är ordet han använder. Att med det jag borde kunna se och känna att jag besitter så borde jag bara kunna ta ett andetag, resa mig och lämna “tönten ångest” bakom mig.

En oväntad vän och en oväntad värme. Jag vet inte hur mycket det eller han stillar min ångest direkt men jag tänker att detta ska jag minnas, förvara någonstans i en liten del av mitt hjärta, den enda som har plats för annat än ångest just nu, och ta fram någon gång framöver. Och se på den och se att den nog skiner lite.

Smaken av längtan

Många gånger, i stunderna då läget inte är akut men när den darrande, brännande ångesten väntar om hörnet, så har jag vänt mig till kokböckerna.
De är som serietidningar eller äventyrsromaner för mig, en plats att längta till, som man önskar fanns på riktigt. Och som jag önskar att jag levde i.
Martha Stewart-världen med smak av amerikansk hemmafrustolthet och framgång. Fast inte utan ingredienser som  bitterhet, perfektionist och längtan efter något som en gång var.
Nigella med engelsk överklass men en underklang av sorg. Och mat, bakning och tillagning för att bedöva smaken av den.
Och så Sophie Dahl och hennes välbärgade bohemliv där hela familjen leker runt päronträdet medan köttpajen reder sig i ugnen.

Jag läser kokböcker innan sömnpillren bedövar mig. Tittar på bilderna, fantiserar och längtar.

För det är min dröm. Ett stort, hemtrevligt och rustikt kök där alla alltid skulle känna sig välkomna, där oväntade gäster svängde förbi, för att de visste att de fick, och där något nybakat alltid fanns till hands.
Att möta sin älskade efter jobbet, gå förbi hallarna, vilken spelar ingen roll, plocka ut råvaror och gå hem till ett kök som är levande och glatt. Det är min vackraste och klaraste dröm.

Josefins julklapp, Sophie Dahls kokobok, ligger på köksbordet och gör mig påmind om två saker.
1. Att jag har vänner. Som Josefin. Som snappat upp min önskan och gav mig boken.
2. Att jag fortfarande drömmer om ett kök där alla är välkomna.

Och när A kommer förbi, som han alltid gör, ser han kokboken och bläddrar förstrött i den medan kaffevattnet kokar. Jag säger att jag är så glad åt boken, att jag vill laga fina grytor, härlig mat, saker man snörar och stoppar in i ugnen tillsammans med stora kvastar med timjan. Jag vill verkligen det säger jag och pekar på en bild av en ugnsgrillad kyckling.

Men vem skulle jag laga mat till? Vem skulle gästa mig?

Det säger jag inte högt till A, det tänker jag bara. Men jag säger att jag vill laga grytor i vinter, rustika saker som smakar tryggt och ömt. Han säger att det ska jag göra naturligtvis och att det kan vi ju faktiskt göra tillsammans och då gråter jag så att köksbordet blir fullt av små, små pölar.

De anhöriga

Anhörig. Detta sjukhusord. Det sitter på lappar, präntas på formulär.
Det är ett vackert ord, fint på något sätt att vara någons anhörig. Någon man tillhör.
Mina anhöriga läser pamfletter om hur det är att leva nära någon som är sjuk och den sjuka är jag. Det är jag man måste lära sig att leva med, på nytt.
De läser fina saker om mig, som att de kan hjälpa mig genom att i sin tur hjälpa mig att acceptera och bekräfta mina känslor. Jag som är sjuk. Och de måste sätta människan och inte sjukdomen i centrum. Var konkret, är ett annat råd till de anhöriga. Och skuldbelägg inte er själva för det här. Men det är det nog ingen chans för. Sjukdomen spirar ju i mig, som en rot som fått fäste och vägrar ruckas på. Sjukdomen är min egen. Liksom de är mina anhöriga. Och båda måste vi lära oss att leva med detta.  Hur det ska ske för min del vet jag faktiskt inte, jag ställer mig frågan varje dag innan jag sväljer mina piller.

Tiden, tiderna

All den tid som går åt till att vänta…
…på att kunna andas lugnt
…på att kunna sova
…på att kunna vara någon
…på att kunna ge
…på att medicinerna ska verka

Och ännu är den tiden inte här.