Kommunikation

Fick julkort från min farbror Jurek i Polen. Ett fint julkort med inlägg och små ditklistrade guldstjärnor. Som vanligt står det en hälsning på polska. Jag kan ju inte polska. Jurek kan inte engelska. Vi är släkt. Jag och Jurek är liksom ett band med pappa emellan.
Och jag fattar aldrig vad han skriver på julkortet. Visst, jag kan ju gissa. Det står säkert god jul. Men jag vill ju veta, höra Jurek säga det. Och jag vill hälsa tillbaka. Men det går inte såvida jag inte hyr en tolk. Och det gör jag ju inte, såklart.
Jag sätter upp julkortet på kylen. Där sitter det. Som ett monument över det stora hål som pappa lämnade efter sig. Den polska länken som alltid kommer att vara ett mysterium. Vem var han där? Vem var han för farbror Jurek? Jag kommer aldrig veta. Och pappa försvann innan han hann berätta för mig.
Just idag gjorde det mig oerhört ledsen.

Författarens väl valda ord…

Idag är jag seg. Igår kom boken ut. Den som heter 00-tal och är en antologi. Mitt kapitel heter “The Reality Show” och handlar om 00-talets tv (Mammas pojkar nämns tyvärr inte). Jag är nog hyfsat nöjd med det trots allt, i alla fall den första tredjedelen.

Idag är jag seg. Inte för att det blev så sent igår. Men sent nog för mig kanske, jag vet inte. Svinet kanske fortfarande tar ut sin rätt, vad vet jag? Lite huvudvärk har jag allt. Kanske kan det botas med apelsinjuice och Alvedon.

“Alla” var där. Det kändes, som alltid när Anders Rydell samlar sitt gäng, som en fin klassåterträff. Han och medredaktören Tobias Nielsen höll ett litet tal med några väl valda ord. Jag drack alkoholfriadrinkar och alkoholhaltig glögg. Jag glömde bort att äta middag. Kanske jag blev full på glöggen? I så fall är huvudvärken en glöggbaksmälla. Ouch. Författarlivet alltså. Dekadens.