Jazzhands

Det långsamma, det som kommer

quote
Fotbollskillen skickar en bild på sig och sin systerdotter. De ser glatt och kärleksfullt på varandra, det finns lycka någonstans däremellan. Och jag känner plötsligt ömhet och…attraktion. En klassisk fälla, påpekar Lisa skämtsamt.
“Den går jag i”, säger jag.
“Det gör alla”, säger Lisa. “Poängen är väl lite också att han vill det… och varför vill han det…? Jo, för att han gillar dig”.

Och jag lägger mig och somnar för ovanlighetens skull hyfsat lätt. När jag vaknar så har jag ett meddelande från fotbollskillen som väntar på mig. Han skriver “Jag tänker på dig ofta”.

  • Postad 2015-10-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

C U

will c
Jag har ingen relation till smycken. Äger ett par, använder dem sällan till aldrig. förutom min klocka som jag har varje dag. Glömmer jag att sätta den på handleden om morgonen grämer jag mig resten av dagen. Den är min chans till utsmyckning.
Men sedan Londonvistelsen i mars har halsbandet med ett C på seglat upp som en självklar favorit som jag heller inte kan vara utan. Jag har ju sedan tidigare en fäbless för tröjor med C på, saker med C på och det hänger ett stort C på väggen här hemma. Jag blev därför uppriktigt ledsen när den tunna halsbandskedjan gick sönder. Uppriktigt ledsen. Gick in i flera olika butiker och bla bla bla men C:et är komplicerat och kan inte bara fästas på en kedja utan vidare. Till slut kommer hjälpen, som den så ofta gör, utifrån och helt från sidan. En vän, Sofia, går på silversmideskola. Hennes klasskamrat kan det där med att löda och mitt halsband blir helt igen. Jag bjuder dem båda på fika som tack och vips har den trasiga halsbandet blivit en bra grej och gjort att kvällen blir fin. Finns säkert en vacker, filosofisk tanke att fånga i detta någonstans.

  • Postad 2015-10-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Hösten är döden

5-Love-Actually-quotes
Saker man tänker på när det är höstmörkt ute och man promenerar genom stan, hem mot söder. Antagligen har man någon musik i lurarna också och man noterar att höstens vackra färger som vanligt är extra vackra eftersom man vet att de håller på att dö. Ungefär som det sorgset vackra med en bukett blommor. De finns bara här och nu.

Ja, så håller man på. Medan man promenerar längs vattnet och hem mot söder. Och man tänker, så som man ofta gör, på att av alla känslor som tagit över ens kropp och sedan (fast man inte tror det) försvunnit så är det bara två som stannat kvar. Hur är det så, varför just de två? Varför just dessa två kärlekar?

Igår träffade jag en härlig och vacker person med en underbar blogg. Hon frågade om “brutaliteten” i min bok. För mig känns den inte särskilt brutal, och den känns som den lever sitt eget liv nu. Det har den gjort länge. Känslorna Som Stannade Kvar hände efter boken. Hur kommer det sig? Han som fullkomligt förgjorde mig eftersom jag ville och han tvekade. Och sedan han med kalufsen. Varför dem? Jag vet inte. Men de lever fortfarande hos mig.

Tankar som kommer när man promenerar hem i höstmörkret och försöker minnas och ta in alla de vackra färgerna eftersom de håller på att dö och bara finns här och nu.

  • Postad 2015-10-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

De kallar oss gitarrister

George_Chinnery_-_Portrait_of_a_Man_Playing_a_Guitar_-_Google_Art_Project
Idén om att uppvakta ett kärleksobjekt med sång är supergammal. Minst medeltiden, enligt Wiki. Och säkert finns det någon uppsats där ute som handlar om den gitarrspelande mannens förhållande till sitt instrument och säkert har någon dragit en parallell till påfågelns uppvisande av sina färgglada och härliga färger. Idén om att visa sig duktig, att väcka sin kärleks intresse genom att visa upp sig. Se på mig nu, beundra mig och tyck att jag är jätteduktig som kan spela och visa mig känslig.
Jag undrar vad dagens motsvarighet är? Givetvis spelar män fortfarande på gitarr i tid och otid, det framgår ju av Tro, hopp och kärlek om inte annat. Men det måste ju ske i betydligt mindre skala nu? Inte supervanligt att man ställer sig under en balkong och slår ett ackord idag. Eller så har jag inte sett tillräckligt mycket av världen.
Hur som helst, jag och amerikanska fotbollskillen fortsätter att höras. Han jag träffade på reunion. Så romantiskt. Han skickar honom live-referat medan jag ser på tv-serien om prästerna som söker kärlek och till min stora glädje fattar han direkt hur roligt, sorgligt och framför allt PROBLEMATISKT det är när kärlekstörstande män tar fram en gitarr. Han skriver ett långt svar om hur han leker med tanken att plocka fram instrumentet och med stängda ögon framföra en låt för mig och “förlora sig själv i musiken”.
Tror han sätter fingret på något där. Förlora sig i musiken. Snarare än i ögonblicket trubaduren delar med personen han vill uppvakta. Musiken är inte en delad upplevelse när det ska besjungas, det är helt och hållet en enmansshow, en uppvisning. “Förlora sig i musiken” är korrekt.
Sedan skriver fotbollskillen att han skulle vilja träffa mig. Igen. På allvar. Vi sågs ju bara på reunion. Och det är något vi under hela den här tiden inte har diskuterat så konkret. Jag blir glad.

  • Postad 2015-10-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En man med en gitarr

trubadur
Kollar klart på Tro, hopp och kärlek på SVTPlay och häpnas. Det är så jobbigt påtagligt hur männen i serien, alltså de som uppvaktar, bara pratar om sig själva och aldrig frågar den uppvaktade tjejen om någonting. “Ja, jag tänkte berätta lite mer om hur jag är nu då…”, säger en dude så fort de börjar promenaden. Och så slutar han inte förrän promenaden är slut. “Ja, så nu vet du lite mer om mig då”.
En annan påtaglig jobbighet är tajmingen. Fegheten och tajmingen. Alla de tillfällen då kvinnan, i det här fallet, inbjuder till närhet. Kyssläge. Flera stycken, staplade på varandra. Blicken, beröringen och öppenheten. Hon vänder sitt ansikte mot honom flera gånger, de håller om varandra. Hon bara väntar, och han väljer att…ta fram sin gitarr och sjunga en sång.
Bilden ovan illustrerar inte bara min absoluta dejt-mardröm utan också den generella skillnaden mellan män och kvinnor, tycker jag. Han bara känner att han måste få framföra en sång, och känner inte alls in situationen. Att hon hellre vill kyssas. Hon lyssnar artigt fastän hela hennes kroppsspråk säger att det här var väl kanske inte det ultimata…

  • Postad 2015-10-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Paradigmer

movie
“Jag anar ett paradigmskifte”, säger A och hugger in på burgaren.
Jag har precis berättat om hur skönt det kändes att med hela kroppen bestämma sig för att jag faktiskt inte orkar med att vänta på sms längre. Vänta in oron, vänta in, vänta in. Vänta in hans känslor, hålla på och hålla på.
Jag berättar att han ringde, A var bortrest då, och hur jag bara hörde att det hela var meningslöst. Jag har gjort precis så själv. Bestämt mig att det är meningslöst innan jag ringt, för att sedan bekräfta att allt var precis så meningslöst som jag hade anat. Ring till någon och varit tråkig. Fått tråk tillbaka och konstaterat att det här är ju, mycket riktigt och precis som jag misstänkte, inget att ha.
Jag vet att det var det han gjorde.
“Och det här säger du utan att darra på rösten”, säger A och äter pommes. Han är nyss hemkommen från sin resa. Vi äter middag, det har vi inte gjort på några dagar eftersom han varit borta.
“Jag hoppas att känslan håller i sig”, säger jag.
“Jag anar ett paradigmskifte”, säger han.
“Allt jag behövde göra var att skriva en bok”, svarar jag. “Och känna att jag kan. Någonting mer”.

  • Postad 2015-10-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Filmfredag

frost-life-goes-on
Bra fredag. Middag med filmkritikerförbundet där jag, av outgrundlig anledning, sitter med i styrelsen. Jag undrar fortfarande om det var meningen eller om det fanns någon underliggande tanke med att ha de tyngsta recensenterna från de största tidningarna på ena kanten av det avlånga bordet, för att sedan sippra ned mot oss ströfrilansare mot andra kanten av bordet. Lustigt ändå. Jag satt givetvis ytterst. Jag har inte ens något fast recensionsgig att stoltsera med för tillfället.
Det var en fin middag, trevlig och en sådan där det mesta flyter på. Förbundet delade ut priser till Anna Odell och Ruben Östlund för deras filminsatser. Vi åt kantareller. Vi pratade om apor och norsk film. Det var trivsamt, ledigt. En blandning av familjärt och professionellt. Artigt men också personligt.
Jag gick tidigt, ringde mamma medan jag knallade på Götgatsbacken och hon lät pigg och stadig trots stroken hon fick i förrgår. Jag har inte ens nämnt stroken. För jag har nog hållit andan och tänkt att jag inte ens vill nämna livets skörhet. Inte nu. Inte nånsin. Förrän jag måste.

  • Postad 2015-10-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Prognoser

Thanks
Han ringer och säger absolut ingenting. Jag avslutar det hela innan det hinner utmynna i någon slags “men du vahettere…vi ska nog inte höras mer”.
Skiter i detta eftersom det här är officiellt nu. Minns den där Seinfeld-sketchen om att skaffa barn, “I can make my own people”. Lite så känner jag faktiskt nu. Jag kan skapa mina egna grejer, jag kan skapa min egen värld. Och kanske också stunder av lycka. Egen lycka.
Åker till Sickla med min vän med en bil och babblar på nonstop tills han kallar mig raconteur och jag inser att det är fanimej det finaste jag hört sedan jag konfirmerades.
Och jag har egentligen så galet många jobb och uppdrag nu att det är skrattretande. Och typiskt. Och så märkligt, att jag alltid i tystare stunder tänker “nu slutar det, nu är det över”.

  • Postad 2015-10-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Heta jazz-tipset!

smoothjazzwjjz
När jag behöver jobba ordentligt går jag till Starbucks eller Espresso House. Starbucks är lite dyrare men har mer pålitligt wifi. Espresso har bättre fåtöljer och finns på fler ställen.
En sak är dock båda lika bra på: menlös bakgrundsmusik. Jag imponeras varje gång av deras förmåga att hitta lagom okomplicerad, oansenlig musik som spelas på föredömligt låg nivå utan att reta minsta lilla nerv i kroppen. Mild nog att lugna lite där den ligger och myser i bakgrunden. Melodisk nog att få mig att inte nicka till och stupa över datorn av stress blandat med uttråkning.
Espresso House kör mer anonyma soft jazz-grejer, inte sällan utan sång. Tänk Baker Street.
Starbucks försöker profilera mer och kör Norah Jones, mesig soul och ibland, om man har tur, lite skön Nick Drake. Ibland kan någon Kenny G-liknande tune slinka med men det har jag absolut överseende med. De är amerikanska, trots allt. Och hittills har de aldrig besvärat mig med Michael Bublé vilket jag också ser som en bedrift.

  • Postad 2015-10-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Tills den dagen

relationship-status
Varje dag jag är supernöjd med mitt tillstånd på alla plan känns som en seger. Och jag tar tillvara på stunden, den är ju såklart temporär, precis som allting annat.
Jag skickar nåt meddelande till någon och sedan infinner sig den där “varför får jag inget svar”/”kom meddelandet fram verkligen?” och all annan bekant skit i känslogegget mellan nervositet och lätt förtvivlan.
Nej, säger jag. Nej. Jag orkar inte. Jag gör inte det. Det får vara bra. Och grejen är att det inte är en förlust, det är faktiskt helt okej för mig. Jag vinner på detta till och med – jag behåller lugnet.
Jag lägger ned det hela, jag har vänner och värme omkring mig. Jag har det jag behöver.

  • Postad 2015-10-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen