- Postad 2007-05-12
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 12
Magiker unite!
På grund av mitt uttalade intresse av magiker är det väl inte mer än rätt att jag kommenterar Joe Labero-grejen? Det här uttalandet om att han inte kan få en egen show i Vegas eftersom han inte är gay, homo eller amerikan.
För det första: borde inte Magic Castle vara en mer prestigefylld venue? I Vegas finns stålarna, men det finaste borde ju vara det magiska slottet.
Men så här, som min kompis Erik sa igår: skälet till att Joe Labero inte får en show i Vegas är knappast de han nämner utan för att han är för dålig. Han har ju massor av förutsättningar; han skulle lätt kunna köra på sin svenskhet. Typ The Swedish Magician, working his Swedish Magic. Trolla fram vikingasvärd, få Volvobilar att försvinna in i tomma intet och klä av The Swedish Bikini Team. Eller okej, skit i teamet. Om det inte är i Vegas.
Men så länge han är The Master of Illusions och fortsätter på sin lyxlirargrej så går det ju inte. Det här med att cigarrer är det högsta tecknet på sofistication och rikedom är ju bara så daterat, mer så är vita duvor och hög hatt. Han borde i stället trycka mer på sin svenskhet, sitt socialdemokratiska arv och alla fulla Vegasbesökares dimmiga bilder av The Land of Sin. Den Trevliga Magikern. Han som trollar för hemlösa. The Nice Swedish Chap. Inte The Cigar-Smoking Swede, det är bara illa.
Joe Labero – Swedish Magician! Det är svaret på Joes problem. Och jag vet, jag är intresserad av både magi och PR.
Jag = en posör
Ibland är det mer obvious än annars att jag inte dricker:
Bjöd en kille på en drink på Riche. Han sa “Mmm, god!”. Jag kollar på kvittot och säger “Den heter Margareta”. Han kör pokerfejs och säger artigt “Ja…eller margarita som man också brukar säga…”
- Postad 2007-05-10
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 2
Hip hoppin’ crew!
This is how you celebrate the big 3-0 hip hoppin’ style! (Slottet i bakgrunden, guys. Slottet!)
- Postad 2007-05-10
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Hip hoppin' crew!
This is how you celebrate the big 3-0 hip hoppin’ style! (Slottet i bakgrunden, guys. Slottet!)
- Postad 2007-05-10
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 10
Solen kallar
Varva-ned-innan-juni-planen går lite för bra nu. Jag har vant mig av vid att arbeta. Allt jag gör är att lyssna på Bruce Springsteen och kolla på Dexter, Heroes, 24 och 30 Rock. Så screeenar jag mina mobilsamtal. Och går på någon eftermiddagsvisning av någon film.
Carrie i Midsommarkransversion? Ja, minus kläderna och cp-skrivandet. Och killarna.
Beställde grejor från nätet igen. De kom igår. Fick ångest. Dämpade genom att surfa på Tradera.
Skäl till ångest:
1. Mitt nätshoppingberoende (om det fortsätter kan det göra mig fullständigt neurotisk. Jag kommer snart inte att kunna handla i vanliga affärer. Jag tvingas uppsöka terapeut och köra mongoövningar som att gå in i små pappersaffärer på kliniken och låtsas att de är på riktigt)
2. LA nästa vecka. Har ingen ångest för LA direkt men själva flygandet. Det där hotet om att kasta mig i “the evil room” sitter i.
3. Kidsen hajar inte cosbytröjan. Jag har sett bevis på det. en länk till ett litet bloggande kid som säger att det är knas. Min mamma sa också att det var knas. Jag sätter mitt hopp till trettioåringarna. Och ztv.
4. “Visst, inga problem. Jag kan spåna fram typ tio featureidéer till nästa vecka.”
- Postad 2007-05-10
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 4
Tre skäl till att vara glad idag
1. Fet-rea på c/o Stockholm. Deras personal är så sjukt otrevlig (och har alltid varit) att det känns bra att roffa åt sig varor med fet discount där.
2. Zodiak. Glädjen sitter i.
3. Ljummen laxsallad på Centralbadet. Jag älskar businessluncher.
- Postad 2007-05-09
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Fullträff vid lunchtid
Zodiak. Såg den idag, vid lunchtid. Kom ut ur biografen som en förändrad människa. Den ligger redan på en hyfsat respektabel plats på min årsbästa.
Det är David Fincher som varit framme igen, vilket sätter spår som crazy kameradykningar, roliga bildlösningar men framför allt en spänning och ett tempo som stannar kvar i den nästan tre timmar långa filmen. Och detta trots att det hela slutar tämligen ouppklarat.
Fokus ligger på Jake Gyllenhaals timida serietecknare som på grund av sitt intresse av ordgåtor, chiffer och mysterier sugs in i nöten som är The Zodiak Killer, en mördare som i flera års tid satte skräck i Kalifornien och hånade polisen på samma gång. Alla som sett Dirty Harry har en clue om vad det rör sig om, eftersom den är helt och hållet inspirerad av fallet.
Som med alla människor som blir helt och hållet uppslukade av någonting kraschar det sociala livet förr eller senare men Fincher är för smart för att gestalta det med gråtscener och/eller nedbrända ljus och kall middag. Istället får han publiken att känna med och heja på den gode Jake som totalsabbar allt han har för att naila galningen. Och han är inte ens polis, han är serietecknare. Detta gör han, så att säga, på sin fritid.
Lika bra är Robert Downet Jr. som von oben-journalist, för smart för sitt eget bästa. Mer intresserad av sitt eget namn, knäcka scoops och skaka fram rubriker än att faktiskt lösa fallet.
Men bäst är och förblir Mark Ruffalo som hård snut med både brains och hjärta. Ett riktigt föredöme för alla snutserier som någonsin kommer att skrivas, eller produceras. Hans för stora 70-tals-fluga runt halsen, där lockarna slutar säger allt. Han försöker följa boken, vara respektabel men visar samtidigt hur svårt det är att famla i mörkret när spåren svalnat igen, där gränserna för var de olika polisdistrikten går är luddiga och där “samabete” mellan byråerna är en dröm snarare än verklighet. God bless Mark Ruffalos för stora fluga! När jag ser den, och hans snälla men hårda polisögon rörs jag till tårar. Att vilja sätta dit någon, som tycks finnas precis inom räckhåll, men inte kunna. När längtan efter ett slut tar över. Precis det handlar Zodiak om. Se den.
- Postad 2007-05-08
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 4
Galningar x 2
Min plan att “ta det lite lugnt i maj innan sommarjobbet börjar i juni” verkar krascha. Helt plötsligt har jag tre deadlines hanging over me, plus en ny resa till LA. Inte för att det motsäger “ta det lite lugnt” men i alla fall, det är jobbrelaterat.
Tack och lov har jag hittat två riktigt bra avslappningspiller: Dexter och 30 Rock. Båda serierna blir bättre och bättre, och Alec Baldwin blir mer och mer en överlägset glänsande stjärna i mitt hem, trots att han tidigare lyst ganska starkt ändå.
Dexter. Ser corny ut på pappret (Crime solver by day, crime maker by night!) men är inte bara spännande utan härligt bisarr. Sympatisk huvudperson med skruvad, men mongologisk, syn på rättvisa. Döda är okej om offret förtjänar det.
30 Rock är bara härligt bisarr och trevligt galen på ett harmlöst sätt. Ibland lite mycket screwballhumor (en liten blå man utklädd i dräkt, galen rappande man som hänger i taket och så vidare) men överlag smooth sailing. Jag saknar Arrested Development så mycket, det går inte en dag utan att jag tänker på G.O.B. och grabbarna. 30 Rock är ett bra substitut. Än så länge.
0ch nu – artikeldags.
- Postad 2007-05-07
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 12
Good morning, major!
Av en slump hittade jag mitt andra resereportage någonsin online. Det är från en tokig liten, liten ö utanför Englands kust som heter Burgh Island. Allt som finns där är ett mini-hotell och en liten pub. Hotellet har 14 rum, that’s it. Men det fina är att allt går helt i Art Deco-stil – från inredning till personal. Man klär upp sig till middagen, helst i tidsenliga kläder. Man tar fördrink i salningen. Ibland dansar man charleston (So very, very jazzhands!)
Eftersom jag skulle kunna ge min högra hand för att leva i en tid då rött läppstift, upplagt hår och skräddarsydda dräkter var kutym var det ett sant nöje att tidswarpa för en helg. Reportaget blev lyckat. Jag rekommenderar det.
- Postad 2007-05-05
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Jag – inte Legally Blonde
Till skillnad mot vad man kan tro (har jag förstått) så läser jag inte så mycket böcker. Jag ser mest på film, ibland tv. Och så läser jag kopiösa mängder glossiga magasin, helst från utlandet.
Men nu har jag i alla fall läst en bok. Pledged heter den och handlar om “sororities”, som jag inte riktigt vet vad man översätter till på svenska. Men det är den kvinnliga motsvarigheten till fraternities. Tänk Old School eller Nördarna. Och för tjejerna: tänk Legally Blonde.
KTHs nollningar är ingenting i jämförelse med allt dessa tjejer får gå igenom för att accepteras av klubben: strippa för ett helt hus fullt av fratboys, begravas under fiskrens, klä av sig nakna och få fettet på kroppen markerat med spritpenna och värre saker som är så läskiga att jag inte vågar skriva dem.
Allt för att bli “accepterade” av sina medsystrar, som menar att nedbrytningen är ett sätt att sedan bygga upp tjejerna och göra dem starkare. Classic.
Men ibland funkar det kanske. Mitt första riktiga, betalda journalistjobb var på en hipp stockholmstidning. Jag har jag aldrig känt mig så nedbruten, ifrågasatt och testad. Varken före eller efter. Varje dag följdes av en serie frågor med ett hippt och ett ohippt svar (test!), utfrysning (nedbrytning!) och illa dolda förolämpningar.
Det resulterade naturligtvis i nervositet, och i slutändan dåliga artiklar. Jag fick sparken. Ganska rättfärdigat men ändå inte. Fem år senare var jag tillbaka i gamet, och jag är fortfarande kvar. Idag måste jag skriva filmsidor och ett par fakturor. Jag måste komma upp med typ tio idéér tills måndag. Och i måndags hade jag gympabrallor på Riche. Nedbruten, uppstånden, accepterad. Yes!
- Postad 2007-05-05
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 10
Recent Comments