Jag och kollegan Calle förminskar oss

Asså…det är inte hel optimalt med låga, nedsuttna soffor i kombination med högt bord. Jag har inget emot dvärgar per se men skulle hellre tas för fullvuxen människa.

Foto: Axel Björklund aka chef’n. Calles min sammanfattar allt.

"You talkin' 'bout me?"

Två snabba tevereflektioner, bara.

1. Var på födelsedagsfest i lördags. Clara kom fram till mig och sa att jag hade skrivit något på Facebook som hon antog hade med avsnitt 18 av 24 att göra. (Detta är sant, jag hade skrivit “Tony, no!” i min statusrad)
Hon sa “så får man inte göra” och “det är inte okej”. Jag påpekade att “Tony, no” kan betyda vad som helst. Hon sa att “om en rollfigur dör så får man inte avslöja det!”. Detta är helt och hållet sant, förstås. Men huruvida mitt “Tony, no” refererar till hans eventuella död eller inte kunde jag ju varken dementera eller bekräfta för då skulle jag ju avslöja ännu mer.

Status Quo.

2. Såg Nip/Tuck igår. Innan avsnittet varnar Pekka Heino för en “våldsam attack i slutet”. Hur mycket giveaway är inte det? Särskilt när man vet att det finns minst två crazy ladies med just nu (Eden och Colleen) med störda hämndbegär. Och mycket riktigt…

Precis som jag alltid misstänkt

Råkade höra en redaktör säga att de ger vissa skribenter en tidigare deadline än nödvändigt ibland eftersom de vet att de har för vana att sega till och bli sena.

Fy vad bra, tänker jag. Jag hoppas jag är med på den listan!

Förr om åren gjorde jag mig lite av ett namn på att vara Den pålitliga skribenten. Lämnade alltid i tid, mailade dagen efter och frågade om allt var okej, mottaget och så.

Sen kom famgångarna och ni vet ju vad som händer när framgångarna kommer? Precis. Man börjar slacka. Sola sig i glansen och uppträda divigt. Ni vet.

Jag har skaffat mig ovanor på grund av detta. Den allra tydligaste är att vara sen med material. Det är oförlåtligt egentligen och totalt oproffsigt. Men jag kan hoppas på att mina kära redaktörer (ja, de är mig kära allihop faktiskt) sett igenom detta och tänker “Men jaja, hon lämnar ju i alla fall” och “Om vi ger henne en tidigare deadline…hehe…”

Skitbra. Det är win-win, ju. En piska på min rygg och ett slugt leende på redaktörernas läppar. I love it.

Välkommen till den verkliga världen som min släkting sa till mig förra veckan.

Öppet brev till Tony Almeida

Kära Tony!

Du var alltid min favorit. Det är du fortfarande.

Tony, jag är din vän.

Jag förstår att du är bitter på regeringen och anklagar dem för Michelles död. Jag förstår att du gör det du tror är rätt.

Jag förstår dig så väl. Dina handlingar baserade sig alltid på förnuft men ditt stora hjärta ställde sig i vägen ibland.

Men kära Tony, jag saknar dig. Jag saknar den du en gång var. Jag saknar din gorillaliknande gång när du skyndade dig igenom CTUs korridorer. Ditt rara sätt att säga “yeah” på en utandning. Är du verkligen helt förlorad, Tony? Jag vägrar tro det.

Någonstans finns ditt stora hjärta kvar. Jag är inte redo att ge upp ännu, Tony. Jag tror på dig. Fortfarande.

Din
Caroline

Annars då?

Just another day at the office:

1. Telefonsamtal från Petters (ja, han, rapparen) fotograf som läst min grej med Bingo Rimér som har ett inramat porträtt hängandes på Amida kolgrill. Roligt samtal.

2. Björn Ranelid ringer på mitt nummer men söker egentligen Jenny, min kollega. Vi börjar snacka och plötsligt har det gått trettio minuter. Jag fick inte många sylar i vädret men det är sak samma för Ranelid är alltid underbar att lyssna på.

3. Jenny får tag i Ranelid. Han hälsar till mig. Jag är en “fantastisk kvinna”, säger han. Jag vill ha det präntat på en medalj, eller minst en t-shirt, med avsändarens namn på.

4. Smygtitt på min hittills största På stan-grej.

Annars då?

Den förlorade antikhandlarsonen

Anders Rydell, journalistskråets kanske mest begåvade åttiotalist, är alldeles för lik en antikhandlare för att det bara ska vara en slump. Är antikhandlarlooken nyckeln till hans framgångar? Eller är det bara så att nygubbemodet är “grejen” just nu?

På Antikmässan slogs jag av att antikhandlarstilen är väldigt lik din (och Klas Ekmans) klädstil. Chinos, skjorta och kavaj. Finskor. Kanske glasögon. Långa, smala händer. Försynt blick. Leende. Jag undrar om du är medveten om detta?
– Ja, det är jag nog. I slutet av tonåren samlade jag på böcker och antog bokhandlarstilen, men senare uppdaterade jag mig till antikhandlarstilen. Det har väl blommat ut mycket på sistone, inte minst sedan jag flyttade in på ett kontor i Gamla Stan. Där är antikhandlare lika vanliga som pandor på Söder. Folk tittar konstigt på dig om du bär sneakers. Jag skulle dock säga att Klas stil är ganska annorlunda, ingen antikhandlare med självrespekt bär Red Wings. Det är alldeles för modernt.

Skulle man kunna kalla din klädstil för en antikhandlarstil?
– Tja, jag är nog snarare en skicklig förfalskning.

Hur är ditt förhållande till Antikrundan?
– Jag gillar Antikrundan, men föredrar det lite mer hardcore Antikmagasinet där det blir riktigt intressant. Djupdykningar i konjunkturkurvorna för kinesiskt porslin och skånska 1700-tals-smeder.

Hur tycker du att din stil skiljer sig från den gemene antikhandlarens, om den gör det?
– Den skiljer sig, jag blandar mer, Burberry med Acne, Ralph Lauren med Hope. Jag har även ett tydligare tantigt drag.

Är antikhandlare en yrkesgrupp som får alldeles för lite uppmärksamhet för sin klädsel, tycker du?
– Ja, när man åker utanför Malmarna så inser man att antikhandlarna borde få mer makt i det här samhället. Jag ser fortfarande många människor som bär gympaskor, och de springer inte ens. T-shirts och shorts är ju vanliga också. Det är som att sandpappra Hauptbyrå. Varför vill människor vara så fula?

Anders Rydell har skrivit boken Byt namn! tillsammans med nygubben Klas Ekman. Anders har också skrivit Piraterna tillsammans med Sam Sundberg. Anders är redaktör för Konstnären som är en tidning om modern konst. Anders är mycket väl medveten om vad jag anser om den tidningen.

Trodde ni att jag skulle kunna hålla mig från att skriva en liten grej om 24 i alla fall?

Då trodde ni fel.

En liten pikant detalj om tortyren bara. Hur ska jag uttrycka detta utan att spoila? Men okej, när terroristerna torterar är det så lekmannamässigt. De är så klumpiga med hantverket, de ger käftsmäll på käftsmäll och förväntar sig att det ska ge resultat. Ingen finess. Kulurlöst.

Bauer faller sällan ned på en sådan låg nivå. Visst, är det mano a mano så tvingas man, men i en mer delikat tortyrsituation är det inte banala käftsmällar som ligger närmast till hands utan mer gracila metoder (Jag minns den blöta handduken som skall tryckas ned i magsäcken till exempel.) som inger samma slags psykade respekt hos den tillfångatagne som ett offer för en sociopat. Klart man snackar då. Käftsmäll? Puh-lease. Föraktade man inte terroristerna innan så gör man det efter den uppvisningen.

Trodde ni jag släppt Facebookstatusarna?

Då trodde ni fel.

Här är en status som imponerat på mig på sistone: “XX Är det bara jag eller har Lundell börjat dricka igen?”

Det som inte imponerar på mig är folk som uppdaterar tio gånger om dagen bara för att tala om för världen hur mycket det gillar sin älskling. Puh-lease. Visst, what the world needs now is love, men inte i mitt ansikte, om jag får be.

Trodde ni jag släppt 24?

Då trodde ni fel. Jag ser senaste avsnittet och jag gråter. Jag sitter framför skärmen och gråter. Tårarna rinner. Det är så bra.

Och givetvis har jag kommentarer och analyser up my sleeve (har ni kollat Bauercount? Rolig sida) men grejen är att de inom kort kommer att dyka upp på ett annat ställe, ett forum där de mer kommer till sin rätt, så att säga.

Snart så. Snart.

Jag lever! Jag lever!

Ledighet fuckar upp min tidsuppfattning och min sömn. Jag sover till halv ett, jag går upp tidigt och sen tar jag “en liten lur” och vaknar halv fyra. Vadfalls? Min frilanskropp har invaderats av kontorsbakterier.

Och apropå det. Kan folk (och med folk menar jag släktingar) sluta säga olika varianter på “Välkommen ut i verkliga livet” till mig. Jag har hört det nu. Jo, jag har hört det nu.

Vad menas? Mitt liv var overkligt innan jag tackade ja till att gå upp halv åtta varje morgon? Tack för insikten. Jag har tydligen levt i skuggornas dal fram tills nu. Tack DN. Mina ögon har öppnats.