Otack är världens lön

Mamma kom över igen och var snäll och lagade mat till mig. Jag kunde inte behålla någonting av det. Otack är världens lön.

Frågan just nu – minicykeln och clownen

Okej, det kanske är febern som snackar men det här med clowner på små, små cyklar. Är det liksom en grej? Jag har då aldrig sett någon. Å andra sidan har jag sett ytterst få clown-gags i mitt liv. Över huvud taget.

Och är det över huvud taget fysiskt möjligt att cykla med en miniatyrcykel i ett hjul, så att man vid ett tillfälle hamnar upp och ned?

Kom ihåg, kids: Den friske har många önskningar, den sjuke bara en!

Sanningens ord.

Gah!

Ska jag säga vad definitionen av fel är? När jag inte orkar se ett helt avsnitt av 24. Jag förbannar dig, lunginflammationshelvete!

Ska det vara så här?

Ett ord för lunginflammation: inte kul.

Ska man bli andfådd av att gå upp ur sängen, ut i köket och hälla upp ett glas äppeljuice? Det hela är inte rätt. Inte rätt.

Mamma kom förbi igår och gjorde fina mammagrejer som att bädda, skaka sängkläderna och ge mig vindruvor. Just vindruvorna fick mig att känna mig extra sjuk. Varför ger man alltid vindruvor till sjuklingar för? Får man vindruvor ligger man på sjukhus och har just genomgått en komplicerad operation. Vindruvor är ett tecken på sjukdom i sig.

Nu börjar jag yra. Tillbaka till den av mamma nybäddade sängen och dags att febersvetta ned tröja nummer fem.

So. Very. Tired.

Herregud, lunginflammation? At this day and age? Hur och när och varför förblir ett mysterium. Men faktum är att jag har lunginflammation.

Gick till en kvacksalvare på akutmottagningen på Gullmarsplan som lyssnade lite på mina lungor, stack mig i fingret och konstaterade “vanlig förkylning”. Jag sa att jag verkligen hade ont i lungorna. Han gav mig hostmedicin.

24 timmar senare kan jag knappt sitta upp, än mindre ligga ned eftersom det värker så i lungor och rygg. Så jag går till en annan doktor för en second opinion. Han konstaterar att jag har lunginflammation. Ett “solklart fall”.

Klåpardoktorn nummer ett kunde förhindrat ytterligare lidande! Nu orkar jag ingenting, jag halvsitter bara i sängen och kollar på Anne på Grönkulla, som är asbra (Gilbert – vilken kille!). Hade jag påbörjat antibiotikakuren i tid hade jag kanske inte behövt bli sämre innan jag kan bli bättre. Eller?

Två saker som inte är så roliga som de verkar

1. Den här boken, som till skillnad från vad man kan tro verkligen är dödstråkig.

Min son har döpt sig. – Det var tråkigt att höra, vad gör du åt saken? – Jag talade med Gud och Han rådde mig att göra som han gjort. – Vaddå? – Skriva ett nytt testamente.

2. Att jag är sjuk. Har redan ringt redaktionen och sagt att jag är hemma i morgon. Nej, inte kul alls. Det gör ont i bröstet när jag hostar eller nyser. Jag har feber och sover mest hela tiden.

Jag: En new-born trekkie!

Ska jag vara helt ärlig så gick jag på Star Treks galapremiär igår mest för att vila ögonen på Zachary Quinto.

Ja, nästan uteslutande.

Jag gick faktiskt dit i stort sett helt utan förkunskaper. (Förutom kunskapen om Zacharys djupbruna ögon och lockande läppar) Men gick därifrån med en Star Trek-knapp stolt fastsatt på rocken och ett nyvunnet intresse för vulcans, klingons och rymdlogik.

Ja, banne mig om jag inte ska ta och studera lite klingonspråk till och med. Så känns det efter två timmars färgglatt intergalaktiskt rymdäventyr.

Dynamiken mellan den logiskt tänkande Spock och den våghalsige Kirk (båda med extrema pussläppar samt sina respektive föräldrars öden tungt vilande på sina axlar) är bäst, även om Leonard Nimoys lilla gästspel är rörande fint. Relationsutvecklingen dem emellan är dessutom väldigt rolig på sina håll. Ja, man skulle kunna säga komisk till och med.

En invändning bara: det är väldigt våldsamt i rymden. Alldeles för mycket våld i rymden. Det är käftsmällar hit och dit. Och, det allra värsta, mobbing! Barnamobbing på planeten Vulcan! Borde inte deras logik förhindra dem från sånt? De borde ju fatta att den mobbade kommer resa sig och växa sig mäktigare än de mobbande?

För mycket våld i rymden. Min enda invändning.

Nej, jag har en invändning till. Jag gillar inte att Spock har en tjej. Han ska vara helt avsexualiserad. Ett neutrum. En logisk tänkande varelse, bara, som enligt logikens lagar anser kärlek onödigt. Men så har han ju en människomorsa också så det kan väl inte hjälpas att han faller för en långbent, intelligent toppelev. Tji fick jag.

Hur man lyckas inom media

Som synes finns det egentligen bara ett tydligt krav för att få jobb på DN På stan.

Tre månader på DN – en summering av highlights

1. Björn Ranelid ringer fel.
Utan tvekan det roligaste som hänt under mitt vikariat. Björn ringer fel, hamnar hos mig, konversation uppstår. Vi hinner småtjafsa lite, bli sams, utbyta förtroenden och visdomar innan jag känner att det är dags att lägga på. Genom kollegan Jenny hälsar han sedan att jag är en “fantastisk kvinna”.

Alltså, arbetsdagar blir aldrig bättre än så.

2. Jag förnedrar mig.
Mitt kneg om psykologi på stan får hyfsat stort genomslag. Folk från olika redaktioner mailar eller hälsar. Får mail från en KBT-terapeut som hoppas att mitt rep ska få folk att öppna sig mer mot varandra. Roligast är kanske ett besviket mail som tycker att mitt reportage är “som Expressen och andra skit-tidningar”. Han överväger säga upp prenumerationen.

3. Upptäckten “bokbordet”.
På bokbordet ligger böcker som man får ta om man vill. Jag är ofta där och botaniserar. De flesta är så fascinerande tråkiga att jag bara gapar. Essäsamlingar, statistik, akademiskt dravel och så vidare. Jag har börjat fotografera dem nu. Böckerna som DN ratade, kallar jag mitt lilla album. Här finns titlar som “När festen är över – om aktiv dödshjälp”, “Fadde – Min story” och “Slaktaren – en erotisk berättelse om en fet man och en ung studentska”.

Fantastiskt.

Den innersta kretsen!

Breaking news!

Ja, jag kan härmed bekräfta ryktet som cirkulerat. Det är sant. Jag kommer att börja blogga på Weird Science, landets mest gedigna, nördiga och samtidigt akademiska forum för populärkulturella analyser.

Det blir mycket 24, givetvis, och kanske lite 30 Rock. Men visst kan man också hoppas på den stora Mad Men-analysen som jag går och grunnar på, och en och annan filmkommentar. Och så fyller ju The Simpsons 20 år i år.

PS. Alltså, det finns inte många statussymboler kvar här i världen men en tecknad bildbyline är en av dem. Det kan vi väl enas om?