Journalistskvaller

Junket igår med Bradley Cooper som jag inte trodde skulle vara mycket att hänga i julgranen men som visade sig vara värsta charmtrollet. Får intrycket av att han är en trevlig och sympatisk man. Jag tror mina förutfattade meningar bygger på den idiot han spelade i Wedding Crashers. Shame on me.

Det drog ut på tiden så de högljudda kring bordet roade sig med att skvallra. Amerikanen berättade om allt fuffens som pågår vid Oscarsröstningarna. Som att han har polare som röstar åt sina chefer för att cheferna inte orkar se alla filmer. Som varför Jeff Bridges och K. Bigelow kommer att vinna i år (“Det är bestämt att det är Jeffs tur nu, och att man behöver ge regipriset till en kvinna”).

Italienskan frågade sen Bradley en galen fråga om “Why do you become actor. You like acting but there is special reason, aha?“. Det är så hon snackar, men Bradley ryckte till lite rart, som om hon anklagade honom för något.

Jag fick en brun munkjacka som det står A-TEAM på ryggen på. Kände mig inte lite töntig som satte den på mig eftersom det var iskallt i rummet av all air-conditioning.

Attention seeker

På bussen: en dam i femtioårsåldern (gissningsvis, man vet aldrig med LA-damer) hoppar på med sin dotter.
“Vi försöker smita från paparazzi!” säger hon till busschauffören.

Damen är hippie chic-klädd, har snygg figur” för att vara till åren”. Hon har stora glasögon, en sjal om håret. Jag känner inte igen henne, har ingen aning om vem hon är. Jag ser ärligt talat ingen paparazzi heller.

“Är det jobbigt att behöva springa från paparazzi?” frågar hon sin dotter, ganska högt. Ungen ler och låter mamman pussa henne på huvudet flera gånger.
“Är det här rätt buss? Åker den ända hem?” skriker ungen och skrattar. Hon har midjelångt hår och dyra kläder.
“Ja, nästan” säger mamman, “Jag är ganska säker på att den gör det. Jag hoppade bara på den, för att hinna undan alla paparazzi!”

Nu fattar jag…!

Så här i elfte timmen har jag fattat att Stephenie Meyer, som skrivit Twilight-böckerna, är mormon.
Bella är “duktigt i köket” och älskar två män samtidigt. Och så hela kravet på giftermål före 6.
Nu hajar jag.

Jag är smart.

(Att jag reducerar en religion/”religion” till månggifte och kyskhetslöften hajar jag också.)

Coooolt!

Jag såg en hummingbird idag! En sån från Kalle Anka!

Den gjorde ett så fint ljud.
Hmmmmmmmmm……

Kolibri!

Det ljuva motståndet

Eftersom jag inte kan få nog av grillad ostmacka, chihuahor med hjul istället för framben och sovande mexikaner utanför porten så stannar jag en månad till. Hemkomst i maj. Biljetten ombokad.
Saknar dock Skogaholmslimpa.

All denna skönhet gör mig utmattad

Tog bussen till Brentwood Village. Var klar med min utforskning på fem minuter (dyra boutiques, yoga, fancy restauranger) men inte redo att åka hem för det.
Hoppade på buss 14, ned mot Culver. Åkte på upptäcksfärd, eller snarare sightseeing.
Gick av i Culver, åt en hamburgare, drack en smoothie.
Tog bussen tillbaka igen. Soligt och varmt ute.
Gick av några stationer tidigare och gick genom Brentwood som idag luktar djuprosa blommor, salt och grillat från Whole Foods som har utomhusjippo ibland. Bland annat idag. De grillade kött.
Droppade in på en av alla tusen “mini-spa” som finns i området (har läst artiklar om att det faktiskt är rekordmånga i just Brentwood. Hemmafruarna känner väl pressen?) och körde några treatments. Gav koreanskan dricks. Hon komplimangade mina ögonbryn.
Gick hem, förbi det enorma tidningsståndet där jag en gång så en man helt bekymmersfritt stå och läsa en “tidning” med enbart bilder på nakna rövar. Köpte med mig en helt bunt nya, glossiga mags.
Gick hem, föll ned i den störa fåtöljen/divanen. Bläddrade i Lucky. Somnade.
Sov i tre timmar.

"Inga fördomar men…"

Idag hände det igen. När jag gick ut genom sidodörren, inte den stora entrén till huset, så blockerade en sovande mexikan vägen.

Idag

Hade ett ärende till Westwood. Tog bussen, knallade omkring. Köpte jordgubbar.
Hela den grejen.

På hemvägen bestämde jag mig för att undersöka UCLAs campus (ligger i Westwood) innan jag tog bussen hem. Otroligt skönt campus, jag blev tio år yngre av att bara gå där och se juridikstudenter i slappa kostymbrallor och American Aparell-tjejer.
Aaaw…Jag minns min ungdoms år i Berkeley – precis samma utbud på campus av “pizza by the slice”-ställen, Subway, nån stackars kines, Jamba Juice och den alltid närvarande “Noah’s bagels”.

Kommer ihåg hur jag återvände dit för kanske tio år sedan och plötsligt kände jag mig så gammal. Inga av t-shirtarna i den collegestinna t-shirtaffären var kul längre. Eller jo, kul var de men jag kände mig inte frestad att handla typ “gin and Jews” med en bild på chassider med långa lockar, sippandes på gin. Alltså, det är kul men jag kände redan då att jag var för gammal för hela den grejen. Berkeley är dessutom USAs främsta center för stickers med marijuanalöv, snubbar i batiktröjor som vill att man skriver på för legalisering och så vidare. Hippies.

UCLA känns inte så. Mer piffiga tjejer, businessnubbar, Abercrombie-killar med tonade muskler och över huvud taget mer “90210”. Det hade en föryngrande effekt på mig. Tog en youghurt i solen och kände för att säga “dude” mycket.

Igår

Först sminkmässa downtown. En del gratisprodukter men det mesta var bara roande dåligt. En man som antingen råkat ut för en olycka (Ronis gissning) eller fallit offer för en misslyckad skönhetsoperation (min gissning) berättade intimt, med viskade, läspande röst att om vi skrev upp våra namn på ett hemligt papper så skulle vi komma med i “den inre kretsen” och få sminkprover skickade till oss.

Sen lunch på ett av de bästa lunchställen jag varit på i LA. Älskar öppna bistros, högt i tak, öppet kök och menyer för dygnets alla måltidsbehov. Och sen – möjligheten att plocka med sig lite macaroons eller en nybakad pretzel från delin.

Efter det: handla judiska småkakor i judiskt bageri med Roni som pratar flytande hebreiska. En fet jude kom in och försökte kränga en judisk skojtidning med en blåmålad Avatar-snubbe på framsidan med rubriken “Ravitar!”. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte var frestad att handla ett ex.

Sen hem och kolla 24.

En bra dag. På det hela taget.

Amerikansk bussroulette

Tog en tur till West Hollywood. Ja, med bussen som vanligt. På hemvägen, efter att ha gått hur många kvarter som helst (slö av en milkshake dessutom) hamnar jag på samma buss som en skön crazylady. Svårt med åldern där men låt oss vara snälla och säga 75.
Rollator. Grå page.
Röda pensionärsbyxor, röd ullkavaj, röda fingervantar. Och på fötterna tofflor av det slag som säljs på Hötorget. Fårskinn? Hon lägger upp sina toffelfötter på en stång på rollatorn. Soft.

Några säten bredvid henne sitter en ung, dude i keps och lyssnar på en iPod. Han har hörlurar. Detta retar damen på något vis, hon skriker “Ingen elektronik tillåten på bussen” till honom och höjer ett finger.

Duden hör henne inte, eller väljer att ignorera. Tanten fortsätter sitt mässande. “Ta bort elektroniken!”
Det blir helt tyst i bussen. Ödesmättat yttrande av damen!
“Stoppa undan elektroniken!”

Hon stirrar på duden. Hon är helt klart arg på elektroniken, nästan så man undrar om det hänt något. Vad har hon för dåliga erfarenheter av elektronik som gjort henne såhär? Bör jag sättamig bredvid henne, ta hennes fingervantsbeklädda hand och med öm röst säga att hon inte behöver vara rädd? Å andra sidan – kan jag garantera henne att hon inte behöver vara rädd? Nej.

Hon fortsätter kolla på iPoden. Hon suckar. Sen tar hon sats och skriker till chauffören “Driver! Please stop this electronic abuse!”.

Jag bara baxnar inför denna poetiska formulering!

“Driver! Stop the electronic abuse!” skriker hon igen och igen och igen. “Driver, take away this electronic abuse!”
Ingen rör sig. Ingen, allra minst chauffören, vill höra. Alla kollar bort. Tanten kör sin ensamma kamp.

Hon surnar till. Gud, hon hatar verkligen el.
Sen går hon av.
Och jag kommer på mig själv med att sakna henne.