Goda nyheter! Dagens ros!

Den goda nyheten är dock att säkra källor säger att bloggen Passformen kommer att återuppstå i en limited edition, med anledning av det stundande riksdagsvalet.

En erfarenhet rikare, man mognar, det som inte dödar en gör en starkare etc etc

Idag väntade refuseringsbrevet på mig. Tji roman. Det kom lika mycket som en överraskning som det var väntat. Man satsar väl på säkra kort, liksom. I dessa tider, i synnerhet. Skriva artiklar kan väl vem som helst, betyder det att man kan skriva roman? Vem tror jag egentligen att jag är? Och så vidare.
Det har egentligen aldrig legat mig för att skriva litterärt så varför skulle det funka på första försöket?

Vem tror jag att jag är?

Men samtidigt har jag haft, i mitt tycke, god kontakt med förlaget, tänkt att om jag var helt ute och cyklade så skulle kanske en varningsflagga hissats i tid och så vidare. Och alla omkring mig verkar ju ge ut böcker med samma enkelhet som en annan skriver blogginlägg.

Å andra sidan blev romanen jag skickade dem inte alls densamma som jag presenterade från början, den jag tänkte skriva. Den som var lättsam, banal och rolig. En sån man kan gömma sig bakom, en som inte är allvarligt menad. “Men jag menade ju inget allvarligt med den”. Ungefär som “Men jag var ju full”.

“Veckotidningsprosa” står det i utvärderingen. Eller, det står att det börjar som så. Men sen blir det annat. Och ja, de var ju tanken.
Men man anser inte att det håller och så vidare. Ett litterärt grepp som inte funkar. Tydligen. Inte för mig i alla fall. Tydligen.

Jaja, en erfarenhet rikare och ett manus att ha i byrålådan och plocka fram då och då. Le och tänka “jag var ju rätt naiv på den tiden”. Eller “Gud, så här skulle jag aldrig skriva idag”.

Men ingen ska någonsin kunna säga “Men gör bättre själv då”. Det är det bästa. Jag gjorde bättre själv. Tycker jag själv. På min alldeles egna veckotidningsprosa.

Grosse Hamburger

Alltså, uppfattningen om att gemene amerikan har rutten klädsmak är ju något skev när man ser gemene, kontinentala europé.

Tre dagar i Berlin har återigen bekräftat detta.

(Jag undrar för övrigt vilket det fulaste folkslaget är. Jag är inte rasbiolog men nog kan man tala om gemensamma drag? Jag säger tysken, Andreas säger greken. Har också fått bud om dansken men skulle gärna se statistik på detta).

Amerikanaren må ha fula jeans, han väljer ofta komfort framför passform, rymligt kring lår och midja etc. Gillar heller inte raka eller “skinny” jeans. Men europén väljer till synes mest utifrån pris och tillgänglighet. Jeans från Lidl eller COOP Forum, spelar inte så stor roll hur de sitter. Jeans är ju ändå en arbetarbyxa. Slittåligt vardagsplagg, passar till det mesta. Som en reklam-tshirt eller en noppig, tajt stormönstrad top som visar behåkanten.

“Du är inte så snygg själv”. Visst, men jag sköter i alla fall min hygien och försöker i mesta möjliga mån att hitta plagg i rätt storlek. Att jag inte har fotriktiga skor är givetvis något fåfängt.

European style – så klär du dig som en europé!
Jeans: Massimo Dutti
T-shirt: Hampablad som motiv
Skor: Deishmann
Väska: Sonia Bogner
Underkläder: Bruno Banani

Mormor

Mormor har inga vänner kvar i livet. Alla har dött, hon har ingen att ringa.
Synen har blivit sämre med åren och hon har rasat i vikt. Kanske är det en biverkning av alla mediciner hon äter för hjärtat? Hon har börjat skaka också, har svårt att skriva.
Hon fyllde 95 nyligen, i maj. Då blev hon ordentligt uppvaktad, till och med en släkting från Värmland dök upp! Det var trevligt, mormor hade det fint den dagen.
Igår ville hon skicka försenade tackkort. Hon har inte kunnat skicka dem förut eftersom handen darrar så. Jag fick skriva dem, hon fick skriva under med sitt namn. Hon tog tid på sig att skriva de där fyra bokstäverna: “Anna”. Hon darrade, fick flexa med handen mellan varven. Tre kort som skulle skrivas under. Hon började gråta. “Jag kan inte ens skriva mitt namn”. Satta darrande händer för ögonen och grät. Hon skakade. Hon klarade ett kort. Jag pushade, var nästan hård, så det blev två. Handstilen är fortfarande fin men osäker och darrig. Till slut fick hon ned sitt namn på det tredje kortet också. När jag gick därifrån var jag så trött att jag inte kunde gå hem i normal takt utan lunka, ett tungt steg i taget. Kan varit värmen också men jag var helt slut i både kropp och huvud.
Känslan av att vilja bort, inte vilja se infann sig också, det var jobbigt. “Är det jag som ska behöva göra det här? Ta hand om gråtande mormor?” och så skuldkänslan på det, av att ens tycka att det är jobbigt. Man får nog inte tycka det, det är ju fel någonstans att tycka det. Elakt. Snart är det jag själv som sitter där på hemmet och luktar kemikalier och så vidare.
Jag är lite, lite lättad när jag går därifrån och det gör mina steg tunga. Man får inte vara lättad över att lämna.

Farbror i antågande

Första steget till att börja bli gubbe är att man tänker att det vore ganska skönt med ett par byxor som inte sitter åt.
Det andra är när man yttrar denna tanke. “Det vore skönt med ett par byxor som inte sitter åt”.
Sen kollar man lite på byxor som inte sitter åt. Man gör det varken aktivt eller ens särskilt medvetet utan råkar ibland stå med ett par mjuka McGordon SuperFit eller McGordon CottonSoft Chinos och känna på tyget.
En dag köper man ett par. “Skönt med byxor som inte sitter åt, blir lättare att gå då. Och sitta”.
Och det är dagen då man inser att man inte sett sig i spegeln på länge. Hur blev jag gammal så plötsligt? Gud, jag ser ju ut som en gubbe.

Ja, för att du är en.

Antropologi

Har tänkt mycket på den anonyma lappen i tvättstugan. Vad den symboliserar. Den tysta protesten, utfärdad av anonym vän av ordning.

Hör det också den arga lappen till att man överdriver, skriver att det är tvättmedel ÖVERALLT, eller att vindskontoret var JÄTTESMUTSIGT, att det TOG EN HEL DAG att få det rent? Hör det till reglerna? Jag tror det.

Och av arga lappar och den andra formen av “informativa påpekanden”, i stil med “bara så du vet…” eller “Jag säger det till dig för jag vet att du kan ta det” eller – ännu värre – grammatiska påpekningsfel i stil med att man inte kongruensböjer adjetktiven eller nyttjar en dubbel negation – så föredrar jag ju såklart den arga lappen. Den är trots allt hotfull på ett bra, storebrorsaktigt sätt medan de andra påpekandena om hur jag lever mitt liv föreslår att jag gör det i ovisshet, att jag behöver vägledning av en självutnämnd kapten.
Den arga lappen tar för givet att jag mycket väl vet att man inte ska strö tvättmedel ÖVERALLT men gör det ändå.