Drabbad! DRABBAD!

För första gången i mitt liv har jag drabbats av en arg lapp!
Anonym! Prydlig, framåtlutande handstil!

Rörande. Och så svenskt.
Vän av ordning was here.

Lev lite.

Saida, tysk version

Jag är säkert den sista i svängen att höra talas om den tyska bläckfisken Paul som besitter siarförmågor. Han har lyckats pricka in hur det ska gå för Tyskland i samtliga matcher genom att välja “rätt” låda med mat, med det segrande landets flagga på.

Hur köper jag filmrättigheterna till Pauls liv? Eliah Wood som djurskötaren som kan förstå bäckfisken, som råkar stanna lite längre en sen kväll, och får ett “tecken” från Paul om att denne besitter siarförmågor. Instant success!

Han dör dock på slutet.

Reptilhjärna!

Reor har samma “huset vinner alltid”-princip som kinabufféer. Det verkar billigt på pappret, man tänker “nu ska jag blåsa dem” och “det här tjänar jag på”.

Det är svårt att acceptera faktum att man aldrig kommer att kunna besegra buffédjävulen. Man kommer aldrig kunna äta wokade nudlar så att det vida överstiger de 99 kronor man betalar för kalaset. Plus dryck.
Man kommer heller aldrig att tjäna 20 tuss för en Hermés-kjol, trots att det är halva priset.

Och ändå –
Idag är det kanske tredje dagen jag släpar hem fulla reakassar, som en annan grottbjörnens folk, gömmer i vrår och skrymslen såsom lådor och skåp, och känner mig nöjd eftersom jag gjort en insats. Införskaffat viktiga, överlevarsaker. Sånt man behöver. Inför vintern? Hårdare tider?
Ja, sånt man behöver. Såsom åtta (!) bh, en vit klänning (like totally praktiskt) och en prydnadskudde med en palm på.

Spaning!

Spaning! Obs! Folk har börjat avsluta sina mail och brev med intressanta, nya avslutningsfraser! Obs! Autentiska exempel!

“Bästa”
“Kramkalas!”
“Med hopp om fortsatt succé!”
“Vi ses – alltid!”
“MBVH”
“Bästaste hälsningar”
“Allt det bästa”
“Hoppas på fortsatt nöjdhet”
“Hälsningar om framtidens samarbete”

Verklighetens kranka blekhet

Åkte ut till Värmdö för att hälsa på fåret igen. Eller om han är ett lamm. Men han var borta.
Saknad:
Såg framför mig hur en mystisk bil kommit dit, till hagen, hur mitt lamm glatt gått fram för att hälsa. Sen föstes han in i bakluckan tillsammans med sina jämngamla lammkompisar och så bar det iväg till bondgården, ångesten och dödsskriken. Det var bara kanske en fjärdedel av alla lamm kvar i hagen idag, mot för en månad sen. Jag busade och gosade med dem men saknade min vän. Hade med mig sallad, persilja och två små basilikablad åt honom. Jag vet inte alls vad lamm äter men läste på nätet att se tuggar gräs så jag tänkte att det kanske kunde smaka med lite örter men lammen var tyvärr ointresserade av det jag trodde skulle uppfattas som delikatesser.

Tog bussen hem. Sällskap av en fantastisk gubbröv i för stora, bekväma blåbyxor. Blev rörd även av detta.

Saknad!

Få saker lämnar ett så stort hål av saknad som när en älskad tv-serie går i graven. Det är så definitivt, så absolut. Kände kanske Tolkien-fansen så här när delämnade biografen efter att ha sett “Kungen”? När orch-utstyrseln gjort sitt och får hängas in i garderoben igen? När ens enda hopp fick sättas till någon version av The Hobbit?
Nej, det går inte att jämföra. Plus att jag omöjligen kan veta vad ett Tolkien-fans känner, eller hur ett sådant ens fungerar. En tv-karaktär följer man så länge, man ser den växa upp och utvecklas. Man lär känna dess sidor, både bra och dåliga. Man lär sig förstå valen som görs. Man lär sig älska och förlåta.

Och jag skulle vilja påstå att det finns få saker i livet som kan skapa ett så svårt beroende som att fastna i en tv-serie. Man blir hungrig, vill ha mer, känner sig aldrig helt komplett. Jag varken röker eller dricker men jag missbrukar tv-serier, och i synnerhet 24. Min tyngsta drog heter Jack Bauer. Jag injicerar. Jag får abstinens. Och nu ska jag lära mig att leva ett liv utan honom, Chloe och en kittlande insyn i något jag tror är verkligheten.
24 gav mig en fix varje gång. Inte bara för att det var så bra, men också för att den gav mig en adrenalinkick. Tempot och formatet. Den tickande klockan. Jacks allt tröttare ögon. Kom igen! Så nära målet!

Jag saknar Jack, saknar hans trygghet. Saknar att sätta mig in i hans frustrerande liv och dela de svåra beslut han tvingas fatta, le igenkännande åt catch phrases och höja på ögonbrynen åt återkommande karaktärer. Ett parallellt universum är vad det är.

Jag medverkar i en bok som heter 00-tal. Mitt kapitel handlar om 00-talets tv. Jag utnämner Jack Bauer till 00-talets störste tv-hjälte. Jag har skrivit spaltmetrar om 24. Och jag har ännu kvar saker att säga.

Men mest av allt känner jag saknad. Jack, var är du nu?

Tankar om Ralph Lauren

I Beverly Hills finns en Ralph Lauren-butik, stor som ett nöjesfält. Inrett med mörkt trä, bladväxter i kruka och Chesterfieldfåtöljer. Första gången jag gick in där (och gick vilse, stället är en djungel!) var också första gången jag fattade Ralph Lauren.

Eller, det stämmer inte. Första gången jag fattade Ralph Lauren var när jag såg Gwyneth Palthrow ta emot en Oscar i en rosa RL- klänning. Hon är det perfekta valet, tänkte jag. En sval skönhet som känns brittisk men är amerikansk. Varför känns hon brittisk? För att hon känns sofistikerad och lite humorlös. Men hon känns amerikansk för att hon är sådär preppy, polerad, obekymrad och ledigt elegant ut. Jag menar rosa och äppelkindad?

Men jag avundades henne.

Och då fattade jag Ralph Lauren. Han är för amerikaner som är så amerikanska att de känns brittiska. Eller för européer som vill fortsätta vara européer men innerst inne vill vara amerikaner. Där sinnes- och idealbilden är den av en naturligt välklädd, artig rugbyspelare som heter något brittiskt/europeiskt (Lauren själv bytte namn från ett klart judiskt-klingande efternamn), som gör ett år på ett företag i Europa, som lägger sig till med europeiskt tilltal, följer engelsk ligafotboll och plötsligt inte har någonting gemensamt med gemene amerikan egentligen.

Det är Ralph Lauren. Jag fattade det. Charlotte i SATC och Rachel i Vänner. Båda gillar Ralph Lauren. Båda är östkust och säkert mode och förutsägbara svarta klänningar men åh så vackert hår och vilka fantastiska leenden. Jag älskar dem båda två.

Sen gick jag in i affären, och då fattade jag ännu mer. Att Ralph Lauren inte bara gör kläder, solglasögon, lakan och parfymer till exempel. Han gör ramar, ljusstakar och soffor också. Till exempel. Han gör allt. Snart gör han säkert vin och en egen tomatsås. För att man ska kunna ha ett Ralph Lauren-liv. Jag känner redan nu hur ett sånt luktar. Som nytvättad, egyptisk bomull, och kanske lite krispig äppelblom. Och jag fattar det, men jag vill ha det ändå.

Nu har han gjort fyra olika parfymer för en yngre målgrupp. Kanske barnen, i synnerhet sönerna, till de rugbyspelande utbytesstudenter som ville in på Harvard men hamnade på Yale och gick med i roddteamet och föredrar engelsk öl framför blaskig amerikansk. Nu ska de, sönerna, också bli Ralph Lauren. Men de kräver mer övertalning, de kräver större hästar på pikétröjorna och fler dofter att välja på. “Pappa”, säger de. “Det finns ju andra märken”. De vill ha valfrihet, säger de. Jag måste få vara jag. Så de får större hästar och fyra olika dofter. Big Pony Collection.

Man väljer en färg, en doft och får en Ralph Lauren-personlighet. Eller så gå man från andra hållet. Kanske är man äventyrlig, kanske är man romantisk? Lite som DATE-parfymerna på 80-talet, fast för killar med mer självförtroende och smak. Killar av idag vill gärna bli mer definierade. Roddklubb, förvisso. Men vilken roddklubb? Och med vilka roddare? Och var exakt? Och det ska inte vara en liten polospelare på pikétröjan, det ska vara en stor en, så att man ser!

Och dofterna luktar självklart omklädningsrum på internatskola, “jag hämtar dig klockan sju”, terminsavgift, solsken och något obekymrat men kommersiellt.
Man skulle kunna klaga på det, ironisera hela dagen. Men dofterna får mig att sakna LA, sakna butiken på parallellgatan till Rodeo Drive. De får mig att sakna känslan av att vilja vara en europé som är en amerikan, som jag känner mig när jag är i LA. De får mig att sakna ett hem jag inte har, bara till låns och i drömmen.

Jag fattar Ralph Lauren. Gud, som jag fattar Ralph Lauren.

Det gömda skämtet

Filar på min ståupp-debut. Alltså någonstans här finns ett skämt begravet. Något om att man får dobbelhaka av att sitta med halvöppen mun och glo på monitorer som visar travet, hela dagarna. Dobbelhaka. Spel och dobbel.
Alltså någonstans här finns det ett kvalitetsskämt. Jag är övertygad.