En fråga om citron

En läsare vill dofta citron eller citronmeliss. Hon gillar också kokos.
Jag förstår henne totalt, det är några av mina favoritdofter. Citronen är frisk, kokosen mild. Min citron gillar jag dock uppblandad med bergamott, men jag tror läsaren vill dofta ganska ren citrus?

Hur som helst, låt oss börja med kokosen för här har jag ett bra tips, nämligen Gwen Stefanis lilla Sunshine Cutie G, den har jag faktiskt själv och älskar den. Kokos, mandarin, bergamott och vanilj! Ja, ni förstår, den är helt bedårande. Ljuvligt varm, frisk och exotisk. Jag älskar i synnerhet att ha den på sommaren, när huden är varm och man känner sig sugen på solglasögon och isglass.

En parfym som jag ser fram emot, som kommer v. 4 är bröllopsdrottningen Vera Wangs Preppy Princess. Den ska vara en blandning av sensuella träiga toner och citrus, röda bär och kokos. Jag kommer att stå först i kön på varuhusets doftavdelning och sniffa.

Citrusdofter annars. Från början var de helt och hållet förknippade med Eau de Cologner, för män alltså. Idag hittasde snarare i “sportiga”  dofter och “unisex”. Prova gamla klassikern cK One till exempel! Full av citron.
Faktum är att citrusdofter i många fall, i synnerhet i USA, anses som en egen doftfamilj. De kallas också “friska dofter”.

Pradas Fleur d’Oranger till exempel, är vackert apelsinglaserad och fräsch som en italiensk trädgård, och kommer i en otroligt vacker flaska. Doften påminner för övrigt om Byredos Palermo. Inte citron per se men fräsch citrus, mer åt fruktig apelsinlund och gröna blad. Detsamma gäller i stort sett vilken doft som helst ur Aqua di Parmas Blu Mediterraneo-serie speciellt Arancia di Capri. Också italienska apelsiner i toppen där.

Men vad gäller mer citron, som frågan faktiskt gällde, har Gwen Stefani även en liten citrusflicka i sitt stall. Den här lilla dockan är inte bara fin på sminkbordet utan levererar också, doftar ljuvligt friskt, rent och flickigt. Utsökt som en citronmarängpaj!

Annars föreslår jag Clinique Happy, en ganska högljudd sådan som yrar runt med en mandarin. Inte min favorit, men det är en populär citrusdoft. Eau de Savage (Dior) däremot, är ypperligt fräsch. Den var tänkt som cologne, för män alltså, så det får bli mitt wild card i frågan. Prova den!

En underbar och sofistikerad citrondoft är annars Fresh Sugar Lemon. Den är som ljuvlig lemonad för själ och näsa. Men tyvärr finns den bara utomlands.

Idag hörde jag detta

“Hon vill para ihop mig med en som är halv-arab och halv-jugoslav. Mmm, tänkte jag, snygg kropp säkert. Jugoslaver har assnygga kroppar. Araber med. Sen sa hon att han jobbar extra på sin pappas kebabställe, då tänkte jag fan vad bra, snygg och gratis kebab!”

Senaste nytt i frågan om Juha

Lola ska försöka leta fram den där kalendern igen (hon hittade den i somras, sedan stoppade hon tillbaka den i en låda “med BonJovi-planscher, singlar och sånt”) och fota den åt oss.

En doft om natten

Egentligen är det ju inte alls konstigt att ett underklädesmärke gör parfym. Vill man sälja sensuella upplevelser bör doft vara en av dem, lika mycket som en korsett eller en strumpebandshållare.

Italienska La Perla är på många sätt ett sexigt märke, på det där volymösa, vavawoom-sättet. Kanske ännu mer, tycker jag, än Agent Provocateur som ofta trillar över på vulgo- och kitschsidan av lingerie (och vars parfymer luktar ungefär så).

Hur som helst släpper La Perla parfymer med jämna mellanrum, deras kanske mest kända är den lättsamma J’aime som kom 2008-2009.

Släktingen heter J’aime La Nuit och är den mer passionerade, köttigare, mystiska storasystern. Hon som lärde sig röka tidigt, fick bröst först i klassen och som tar vad hon vill ha.
Om J’aime är oskyldigt kär är J’aime La Nuit rent av besatt. Det är härligt. Jag är imponerad – och förförd.

J’aime La Nuit är kryddig, pepprig och vuxen. Den är en bra nybörjar-oriental, tycker jag, för den som är sugen på orientals men inte redo att gå hela vägen med musk, sandelträ och tyngd. Den här är lättburen och har toppats med blommor (en “floriental”).
Den har flera lager, som en riktig parfym ska, tycker jag, där den första förföriska sniffen är varm och träig som en nattung öken. Efter ett tag vecklar blomdoften ut sig, blad för blad, för att slutligen avtäcka hjärtat som darrar av exotism. Jag ser framför mig en hand med svarta sidenhandskar som sakta drar av dem…

Det här är, precis som namnet, en doft som hör den hemliga natten till. Jag kommer att somna med en droppe bakom örat.

J’Aime La Nuit kostar 500 kr (30 ml EdP).

Kneget

Alltså, en tråkig grej i mitt jobb är när någon man ska skriva om säger “Skriv att vi fortfarande är i början av vår resa”.
En annan tråkig grej är när någon säger “Skriv att våra kunder är de bästa kunderna”.
En sista, riktigt tråkig grej är när någon säger “Skriv att vi har ett fantastiskt säljteam, och vi hade inte kunnat komma så här långt utan dem”.

Egofrågan

Hej!

Men vilken är din favoritdoft då?

Inget boostar egot så mycket som en fråga som denna. Tackar som frågar, anonyma läsare!
Mina favoritdofter ändras en del, för tillfället är jag i det närmaste besatt av Angel (Thierry Mugler).
Men jag älskar klassiska Guerlaindofter, i synnerhet Jicky, Eau de Coq och L’Heure Bleu. Vackra, stillsamma, romantiska dofter fulla med historia. Tyvärr måste man handla dem utomlands. Men det bidrar också lite till kärleken?
Mitt sminkbord är fullt med dofter och flaskor, och jag förälskar mig i nya hela tiden. Men om jag tvingas – på liv och död – att välja mina favoriter (det är ju som att välja sitt favoritbarn!) så blir det dessa.

En pulsåder som dunkar i tinningen

Det finns många skäl till varför jag inte borde yttra mig om Never Let Me Go.

Jag har inte läst boken, som säkert är strålande. Jag visste inte ens vad den handlade om innan jag såg filmen, trodde det var ett triangeldrama i internatmiljö på femtiotalet. Det är allt.
Jag har en pulsåder i tinningen som börjar dunka av irritation så fort det är minst lilla scifi-ingrediens i en film.
Är inte superförtjust i Kiera Knightlys skådespeleri även om hon är en helt underbar intervjuperson.

Nå. Med dessa disclaimers så…

Jag var ändå väldigt pepp att se den. Döm om min förvåning när jag under filmens gång blir mer och mer förvirrad, för att slutligen bli mäkta irriterad. Jag fattar verkligen ingenting.
Som en spänningsfilm funkar den väl på en viss nivå. Jag, som inte hade koll på handlingen, blev mysigt “aha”-förvånad när det gick upp för mig att det inte alls rörde sig om en “vanlig internatskola”. Myyyys.

Men sen börjar frågetecknen stapla sig, och ögonen himlas när man i en scen ska “avslöja” hur en viss grej ligger till, och en tant från förr kommer inrullandes i ett rum, i rullstol, och säger “Jag tar över härifrån” på lismande Bondskurks-vis. Tjenare.

Jag vill inte avslöja för mycket, eller ens någonting alls, för någon som inte känner till historien, även om det känns som om man borde göra det för att fatta någonting av filmen. Jag och DNs utsände satt bredvid varandra, gick ut med samma rynka i pannan och utbytte sedan sms i stil med “wtf???”.

Huvudpersonen är en trevlig tjej (Carey Mulligan). Hennes kärlek är en mupp (Alexander Garfield) men ska upplevas som charmig. Jag upplever honom som naiv och efterbliven. Han är ihop med Ruth (Knightley) fast han egentligen inte vill. Oförklarligt varför. Ruth är en bitch.
De växer upp avskilda från “den riktiga världen” men kommer dit ändå så småningom, tillåts ta körkort, åka på utflykter, socialisera. Men ändå, trots att det går upp för dem ganska tidigt att de är ämnade åt ett dystrare öde, så gör ingen av dem ett enda försök till att tacka nej, avsäga sig, smita eller ens ifrågasätta.
De har någon slags armbandsgrej som håller koll på dem, men den verkar rätt lätt att ta av sig. Eller?
De kopulerar också, vilket borde ses som konstigt i sammanhanget, eftersom deras kroppar är avsedda för andra ändamål. Bör de då riskera graviditet?
De är tydligen också – fast detta fick jag endast reda på genom att fråga M som läst boken – framavlade av slödder. Men varför vill man avla på slödder? Om det ändå bara rör sig om dna så borde man väl ta det från icke-knarkande människor?

Vi läste någon rutten bok av Margaret Atwood på litteraturen på universitetet, minns jag. Som handlade om en framtid där speciella kvinnor hålls av de regerande för att avla fram barn åt dem. Skulle vara nån feministisk ståndpunkt. Oh, vilken brandfackla, va? Jag minns hur jag bestämde mig för att inte säga något för att alla andra i klassen verkade tycka att den var helt underbar (“Hon heter Offred, hennes master heter Fred…alltså är hon Of FRED…HAN ÄGER HENNE!!!”). Men min lärare såg igenom mig, mina suckar och pulsåder och frågade vad jag tyckte. Efter det blev jag känd som “den sura” och “den svåra” i gruppen.

Säkert händer samma sak nu.

…och nu över till naglarna.

Tror aldrig jag sett så många nagelprodukter som hos salongsmärket med det vackra, 60-talsklingande namnet Peggy Sage. Jag scrollar ned för listan på produkter för “händernas skönhet” och tror att den tar slut när den i själva verket fortsätter ännu lite till.

Behöver man så här många saker för naglarna?

Lite så resonerade jag för en tid sedan, innan jag bodde i LA ett tag och kunde få en kombinerad mani-pedi för tjugo dollar, på salongen runt hörnet. Eller, på salongen i vilket hörn som helst i staden.

Då fattade jag, sakta men säkert vikten av manikyr.

Nu har vi inte riktigt kommit dit än i Sverige, då man kan “svänga in” på ett litet nagelspa “runt hörnet” och känna sig fabulous för fickpengar. Men vi börjar förstå.
Vi älskar nagellack, och vi älskar spa. Snart kommer vi också att älska – och kanske begära – prisvärd nagelvård för alla.

Tills dess får vi hålla till godo med det vi kan åstadkomma själva. En bra start, för den som orkar, är givetvis professionella (eller i alla fall bra) produkter. Inte bara i fråga om kvalitet, men också i fråga om användbarhet. Jag tycker att en nagelbandstrimmer är en bra start (jag skulle inte, till skillnad från min mamma, gå med på att “en nagelsax fungerar lika bra”), och ett sånt här, alltså ett bufferblock. Saker som heter något i stil med “One Minute Miracle” brukar lova något mer än de håller, men det här lilla blocket talar sanning, det ger “brilliance extréme” på en minut. Ett bra – nej, det bästa – alternativet om man…

a) inte vill ha nagellack men ändå imponerande vackra, skinande, välvårdade naglar (tips: informera era män om denna möjlighet!)
b) vill ha naturliga naglar.
c) inte kan hitta ett ofärgat nagellack som sitter bra.

Kostar 66 kr.

Filmturism

Tråkigt att The Tourist visade sig vara rutten.

Årets första scoop

Måste gå till botten med den här OKEJ-kalendern. Lola intygar, bedyrar. Måste ha bildbevis. Jag är ju journalist, klart man måste ha bildbevis.
Påminner mig om när pappa berättade om att han jobbade på samma båt som en på 2000-talet känd flickmördare. Jag tipsade Expressen som sa att de ville ses. Pappa gick med på det förutsatt att de kunde träffas på den lokala förortspizzerian, och om de inte hade något emot att han rökte under tiden intervjun pågick.