Ooooh, intriguing…!

Välkommen till Smallville

Surrealistisk dekorkänsla över att vara tillbaka i Smallville aka Fresno. Men det beror lite på att allting är en dekor. Det som var Farmville fram till bara några år sedan har totalexpanderat och nu är staden dubbelt så stor som när jag bodde här. Men allt är ju nybyggt, så även saker som ska se gamla ut är helt nya. DEKOR!

Jag bor hos två panchon. Andy är gammal marinsoldat som ser blev lärare och rektor. Han var otroligt snygg i sin ungdom, med air av klassisk filmstjärna. Idag har han tjockt, vitt hår i amerikansk-senator-frisyr. Pam är en rultig, rar liten lärarinna som älskar att laga mat och besöka Europa.

De är underbara. Problemet med panchon är bara att de stiger upp så satans tidigt om morgnarna. Men Andy sa att jag kunde ta en sovmorgon, kanske till åtta…Sen kunde han skjutsa mig till River Park som är den nya, feta utomhusgallerian som bara expanderar hela tiden och här är jag nu. Allt som är öppet är ett Starbucks.

Välkommen till Smallville. Gotta love it.

Smallville

Saker jag hade glömt om Fresno inkluderar alla lokala tv-stationer på spanska. Tio på raken. Däremot minns jag nu plötsligt att man handlar tabasco litervis och nachos i påsar stora som sovsäckar.

Nya riktningar

När man känner det stora vemodet, den krypande ledsamheten och ensamheten. När det är dags att lämna LA, med andra ord, så åker jag till The Grove. Det är ungefär som Disneyland, fast för vuxna med hög medelinkomst. Jag har inte gjort det medvetet men insåg idag, när jag var där, att jag åkt dit varje gång hittills då det börjar att dra ihop sig.

Nu ska jag visserligen inte hem på en vecka, utan till Fresno som i det närmaste kan beskrivas som en blanding av tidsmaskin och Twilight Zone. Fresno var nog aldrig tänkt att befolkas. Det ligger i en dal, vilket gör att det är så varmt där att det inte går att vara utomhus. Det GÅR inte att vara utomhus. Därför har man fyllt staden med luftkonditionerade gallerior och billiga restauranger som ska se dyra ut (som den här) bland alla plantager och odlingar.

Folk som kommer från Fresno lämnar antingen staden så snabbt de kan, eller så gifter de sig med sin high school sweetheart och stannar kvar i staden i resten av sina liv, och lämnar inte ens staten Californien. Jag känner flera exempel ur båda lägren. Föga förvånande röstar man konservativt i Fresno. Man har dessutom ett grymt stort antal tonårsgraviditeter i statistiken. På min skola (gymnasieskola) kunde man lämna in sin unge på ett dagis på skolområdet så att man kunde gå på lektionerna.

Detalj: min granne, Jeff, ville bli clown. Han cyklade till skolan på en enhjuling och var skolans maskot fyra år i rad, tills han tog examen. hans jobb som maskot innebar att han cyklade på sin enhjuling iförd en kostym som i den närmaste kan beskrivas som en “leprachaun”, med ett stort papier-mache-huvud på skallen medan han jonglerade saker. Han sökte till en clownskola i Wisconsin eller Michigan men blev brandman istället.

Så i morgon väntar fem timmars buss- och tågresa till vischan. Och sen fem dagars vistelse hos två panchon som brukar göra hemgjord lemonad.
Jag har inte varit där på sex år.

En tur tillbaka

Hemvändaren Hainer. Idag återvände jag till den skönt nedsuttna dinern i Venice där jag var stammis för ett år sedan. Åh, glädjetårarna! Att se att det inte förändrats ett enda dugg. Samma meny, samma runda mexikanska servitör, samma goda jordgubbsmilkshake med små jordgubbsbitar i. Aaaaah, rörande.

Självklart tog jag burgertallriken. Man tjänar inget på att ta typ, en sallad, på en diner. De vet inte hur man gör sallader. De får inte beställningen så ofta, de har ingen rutin. De vet däremot hur man gör burgare och milkshakes. Och grillade ostmackor med bacon. Och root beer floats.

Jag åt mig proppmätt, givetvis, jag hade inget annat val. Det hela avslutades självklart med en sundae.

Jag tror inte de kände igen mig, de sa i alla fall ingenting. Men det är helt okej, jag tyckte om att känna mig som en exotisk och ovanlig fågel som hittat dit för första gången. Som glider in på diners närhelst hon råkar på dem. Sheila beundrade min aptit, sa hon. Vaffan, livet är för kort för att inte äta goda saker, sa jag.

Sen åkte vi förbi Venice High School som alltså är lika med Rydell High i Grease, och fantiserade om Danny Zuko och Kenickie.

Happiest place on earth!

Jag älskar Disneyland. Alltså på riktigt, helt utan ironi. Det är i sanning den gladaste platsen på jorden. Alla färger, alla ljud, alla dofter och smaker. Och så en glad parad på det, och kvällen som avslutas med enorma fyrverkerier och en flygande Tingeling, som jag ser från första parkett på en liten båt mitt i Storybook Land. Man kan inte låta bli att ryckas med, bli hänförd och ivrig på ett sätt som ekar barndomens buslätta förförelser. Det var väl tanken också, så bra där Walt! Bra där.

Den där sekunden

På Century City mall drabbas jag av ett plötsligt vemod. Det är 35 grader ute, jag försöker hålla mig i skuggan. Century City är en rätt så trist mall, det är mest designkläder och konstigt tonårsmode. Jag visste det redan innan jag bad Angel köra mig hit men jag tänkte att det finns i alla fall en Borders där, jag skulle kunna kolla upp någonting att läsa nu när jag läst ut den där Miss Wyoming.

Men Borders är stängt. Man har öppnat nåt cupcakeställe. Jag tror inte att det är därför jag blir vemodig men jag blir plötsligt svag i benen och lätt tårögd där någonstans. Jag måste sätta mig.

Främsta skälet till att åka till Century City är ändå deras food court. Där finns en liten Coral Tree-hörna där jag beställer Moroccan Mint Latte som jag längtat efter. Jag tänker på häromdagen när jag åt en sundae på frozen yougurt-stället på South Beverly Drive. Jag var glad. Det var vackert ute, glassen var så god och gatan så färgglad med alla fejkfranska caféer och små klädesboutiquer. Allt känns som en kuliss bara man vill och bara man ser, tänkte jag. Ungefär som i New York.

En farbror med ryggsäck och alldeles för stora glasögon stannade till och frågade mig om vägen. Det är den tredje personen på en vecka som frågar om vägen och jag har kunnat hjälpa dem allihop. Det gjorde mig ännu gladare. “Får man slå sig ned”, säger farbrorn. Jag tvekar men säger visst…Han slår sig ned, babblar på, pratar om inte vet jag, pengar. Säger att han har pengar men ogillar att vräka, det är därför han liksom har ryggsäck och piké, säger han. Ogillar att vräka. Vill inte visa att han har stash. Han frågar vad jag jobbar med. Jag tvekar men säger att jag är journalist. Jag hade kunnat ljuga, men jag dröjde en sekund för länge vid beslutet så det fick bli sanningen.

Hur som helst, jag vet hur det här ska sluta och jag gillar det inte. Mycket riktigt så frågar han om han kan “få ringa mig” och jag säger nej. Han stannar kvar, tar av sig glasögonen. “Jag är singel”, säger han. “Är det säkert att vi inte kan ses och prata vidare?” Jag säger att det är säkert, är jag rädd.

Det känns som ett svek det där. Jag ville ju inte ens att han skulle sätta sig ned. Och så gör han det och så kommer frågan och så känner jag hur hela kroppen blir stel och när han går känner jag obehag och min glass är alldeles smält. Ett svek.

Men det är inte därför jag blir vemodig i shoppingcentret. Men jag tänker på svek, det gör jag. På hur jag ändå aldrig haft en bästa vän någon gång och hur jag tror att jag är generös och trevlig när jag egentligen bara borde säga nej, det är ärligare. Jag tar alldeles för stora klunkar ur min underbart krämiga Moroccan Mint Latte och börjar hosta.

En bra dag för en hamburgare

Det är för varmt. Det är FÖR VARMT! Det är runt 35 grader ute, jag smälter bort. Hur klarar alla jättesmå, långbenta kaliforniska tjejer av att snassa omkring utan att svettas? Varför antar mitt ansikte färgen av fläsklägg och inte deras?

Jag smiter undan allt och alla genom att slinka in på oansenliga men å så klassiska Apple Pan. Där svalkar det skönt, man sköter sig själv, glider ned på en barstol vid disken och väntar på att en bister gubbe med penna bakom örat dyker upp. Menyn är föredömligt kort: hamburgare, fries och paj.

Väl där inne ser det ut så här:

Och beställer man läsk så får man den i en sån här komplicerad anordning:

Men hey, burgarna är super, även om pommesen inte håller lika hög kvalitét. “Som namnet antyder” är också pajerna utsökta. Och det var allt från dagens matrapport från LA.

En bild på mig och Lorenzo Lamas motorcykel

How YOU doin?

Mulberry Street Pizza är grymt av flera skäl. Pizzan, naturligtvis, och personalen. De ser antingen ut som Nat från Peach Pit eller som Joey Tribbiani, minus underhudsfettet.

Träffade Roni där, vi började kvällen med några slices. Jag älskar Roni av många anledningar, och en av dem är att hon älskar pizza men hatar ost. Jag vet, något av en contratiction in terms. Så hon beställer pizza och ber om kniv och gaffel vilket redan där resulterar i ett höjt ögonbryn från Joey Tribbiani (lägg sedan till att Roni alltid, alltid, alltid är fruktansvärt välklädd och bär aldrig annat än högklackat). Sen utför hon en slags process där hon skrapar av det som finns på pizzan, avlägsnar osten, och lägger tillbaka typ pepperonibitarna igen. Hon har kommit fram till att pepperoni är enklast i detta avseende. Jag har sett henne göra det så många gånger nu att jag inte tänker på det men det gör Joey som går förbi. Han fäller kommentarer, går över till att flirta och till sist bara skakar på axlarna. Jag hinner äta mina två slices under tiden.

Men det finns ett annat skäl också, till att älska Mulberry. Det är alla inramade, signerade autografer och hälsningar på väggarna. Rodney Dangerfield är en favorit, speciellt som han hälsar på Elvis på sitt svartvita foto. Han är väl död nu förresten? Rodney, alltså.

Nå. Jag har några favoriter såklart men ingen man liksom jublat över (dude, det är en family restaurant, man jublar inte). Tills nu. Tills jag upptäckte att Robert Evans käkat pizza på Mulberry och inte bara nöjt sig med ett signerat foto som alla andra utan en signerad plansch! Creds till den mannen. Creds. Så mycket creds.