Hjälten!

Bästa avsnitet ever av Heroes i måndags/tisdags? Eller vad säger ni, Hero-headz? Jag menar avsnitt 17, “Unexpected”. Massor av Peter P för den som saknat honom (Thomas, jag talar till dig). Åh, tv. Som jag saknar dig.

Livet i bubblan

Mer om Bubble Boy. Mer om Seinfeld. Känner mig lurad. Jag vill inte skratta åt Bubble Boy mer. Han levde sitt liv i en bubbla. Sorgligare än så blir det inte.
Liten resumé:
David Vetter (21 september 1971 – 22 february 1984) föddes med en mystisk sjukdom i immunsystemet och var tvungen att leva i en steril miljö. Bara tjugo sekunder efter att han föddes placerades han i bubblan där han fick bo i resten av sitt liv.
Inte för att låta sentimental men det var alltså i bubblan han växte upp, utan att någonsin känna en kram av sin mor, sin systers varma hand eller känslan av att klappa en kattunge. Inte för att vara sentimental alltså.
Davids föräldrar fick höra att en benmärgstransplantation skulle kunna rädda honom men det gick inte. Det blev bubblan. Och under årens lopp var han tvungen att flytta till större och större bubblor, men alltid på ett och samma sjukhus. Han hade privatlärare där, fick kolla på TV och speciellt lära sig en massa om bakterier – det som, om han kom i kontakt med dem, skulle döda honom.
1977 tillverkade NASA en speciell liten dräkt åt honom. Till medias stora besvikelse vägrade han ha den på sig för kamerorna. Jag respekterar Bubble Boy för det. Han använde den bara sju gånger sedan fick det vara nog. Han blev deprimerad, fick raseriutbrott, gjorde freakiga saker som att kladda ned hela bubblan med bajs. Till slut bad han att få komma ut ur den där satans bubblan. Doktorerna hade redan gett upp hoppet om att hitta ett botemedel, de läkare som hade jobbat med hans case hade tröttnat och fick dessutom inga fler researchpengar. Så David provade den absolut sista utvägen, nämligen en chansning på att hans systers benmärg skulle passa honom. Det gjorde den inte. Hela operationen gjorde honom dödssjuk och därför släpptes han ut ur bubblan. Och dog två veckor senare.
Han ingen skrivit en roman om Bubble Boy redan gör jag det. Nu. Och ett protestbrev till Jerry.

Mitt bästa intervju någonsin

Min respekt för blonderade tyska män har vuxit. Idag träffade jag H.P. Baxxter, frontman i Scooter. Han bjöd på kaffe och kaka. Det var vackert. “Zere iz coffee, cookie, anything you like” sa han.
Han hade kajal, och en jämn foundation så som bara tyska, blonderade män kan ha. Han bjöd mig dessutom på mitt livs bästa intervju, han var en pärla. Tysk brytning, underbart diciplinerat, hårt, tyskt ha ha-skratt och en släng av något som kunde vara självdistans men lika gärna megalomani. Jag är som sagt stum av beundran nu.
Jag känner mig dum och ångefull för att jag till en början var ganska lojt inställd till det hela. Det är nu möjligt att jag måste gå en ABF-kurs i tyska. Det var min allra bästa intervju någonsin. Och resultatet – i alla fall the juicy bits – ser ni i City på tisdag.
Faster, harder. Som sagt.

FöLJETONG: En trubadurs födelse. Del 4

Trubadurlöftet Kennet Sälling har haft sin fjärde lektion någonsin i gitarr. Tack vare förra veckans råd från musikanten Erik, och en och annan nyvunnen insikt har han bestämt sig för att gå vidare.

Hur gick det på lektionen?
– Läraren skämtade mycket om växthuseffekten den här gången typ “Var tog den där växthuseffekten vägen?”, när vi sa att det var kallt i rummet.

Men hur gick själva lektionen?
– Jag hade inte övat alls vilket märkes. Inte bra. Panchot tog mig i vissa låtar! I fingerspel var hon fan bättre än mig vilket kändes väldigt surt.

Varför hade du inte övat?
– Bara inte blivit så. Dålig stil helt enkelt.

Men trubadurmålet står kvar?
– Det är tydligt, det kan du se av bilden.

Vad har du att säga om Eriks andra råd? Som att inte stirra dig blind på gitarrspelet, utan att hitta känslan istället?
– Det tror jag, det är mycket det jag kört på. Jag gillar att bära på min gura till exempel. Det är en bra isbrytare, skön snackgrej. Man skulle testa att bära på den ute på krogen? Kan också säga att utöver kurstiden satt jag och spelade jättemycket idag och klarade faktiskt att spela Flickan i Havanna! Så det ligger något i det. Jag sjöng också! Jag gillar förresten Eriks bild stenhårt, med ungen som hänger på axeln. Fantastisk, jag skulle vilja ha en sådan. Jag ska knycka en unge och ta en likadan.

Vad tror du om Eriks förslag att du skulle kunna tolka Dolly Parton på svenska?
– Mycket bra idé, det kan bli min grej. Bli Sverioges officiella, auktoriserade tolkare av Dolly på svenska. Det kan bli nåt. Tror verkligen på det. Väldigt bra förslag.

Vilket är ditt förspårng där?
– Vem har en Dollyklocka? Vem har en Dollybok? Vem ska gå och se Dolly live? Vem har lyssnat på Dolly sen man var elva år? Vem skulle aldrig svara nåt så enkelt som “Jolene” eller “9-5” på frågan om vilken hennes bästa låt är?

Har du accepterat att det ändå krävs hård träning?
– Jojo. Har försökt sy ett gitarrfödral också förresten men jag gjorde det för litet så det var svårt att få ned gitarren. Nån tipsade mig om en affär där de säljer gitarrfödral som är sydda av gamla skinnjackor och sånt. Så jag har fått nytt hopp. Och nästa gång ska jag fan slå panchot. Jag ska rocka röven av henne.

Free Bubble Boy!

Kära dagbok,

Caroline

Det är du och jag nu, Sophie

Sophie Ellis Bextor berättar om sin Ebay-addiction i Marie Claire. Jag är alltså inte ensam. Sophie har köpt en stor glasstrut i plast till exempel. Vi är alltså lite på samma nivå där hon och jag.
I morgon ska jag tillbaka till krogen som kommer gå till historien som ögonbrynens palats. Måste checka in den där servitören igen. Kennet säger att jag borde fråga vem som “gör hans bryn”. Jag är inte lika säker. Argumentet är “Skulle inte du bli glad om nån frågade dig om dina ögonbryn?”
Kommer att tänka på en Seinfeldgrej där Elaine ska para ihop George med en kompis till henne och George vill ha en totalbeskrivning av kompisens utseende. Elaine går på med “…nice lips, eyebrows a woman would kill for…” och George svarar “Eyebrows? Who cares about eyebrows?”
Det är detta som får mig konfunderad. Ja, vem bryr sig om ett par välformade ögonbryn? Jag, uppenbarligen. Och servitören. Någon mer än jag som ser en viss diskrepans här?
För övrigt har jag jättedåligt samvete nu, över att ha skrattat åt The Bubble Boy-episode flera gånger nu. Helvete, han fanns ju på riktigt. Han levde i en bubbla i tolv år. Sedan gick han ut ur bubblan och dog två veckor senare. Han har arg, deprimerad och fick mystiska raseriutbrott. Precis som i Seinfeld alltså. Precis det man garvar åt. Att han freakar ur inne is in bubbla. Jag har skitdåligt samvete för det nu. Ska kolla på Ebay om jag kan hitta en T-shirt som stöder BubbleBoy på nåt vis. Om inte så kastar jag ut en julklappsönskan här och nu – t-shirt med The Bubble Boy på, please. Och ett par schyssta ögonbryn.

Att leva med ett beroende

Shit alltså, jag är beroende. Jag måste ha Traderasaker och jag måste ha Heroes. Inte en dag går förbi utan att jag loggar in på Tradera och/eller en viss Heroessida. Fast jag vet att chansen att hitta ett fynd eller ett helt nytt Heroesavsnitt är ungefär lika stor. Är det så här det är att vara nikotinberoende? Min sympati för alla som ringer Sluta Röka-linjen ökar.
Hörde en skön snubbe i sammetsjacka och långt Michael Bolton-hår på tunnelbanan. Han pekade på Åhlénsskivor-reklamen och sa till sin lite proprare bostadsrätt-på-söder-vän “Den där Salem Al Fakir tror jag du skulle gilla. Ett underbarn från Huddinge som blandar musikstilar hej vilt, totalt prestigelöst. Han garvar hela tiden. Verkar vara en helt underbar människa. Sådär man önskar att alla musiker var.”
Jag fick en plötsligt lust att trycka Michael Bolton-mannens hand. Eller i alla fall presentera honom för Kennet.

Kognitiv terapi?

Har vunnit två tidningsställ på Tradera. Två. Jag har redan ett hemma. Nu kommer jag att ha tre. Ja, så är det att leva med tvångstankar.
Åt på nyöppnad restaurang. Bistro Noveau. Jag och A var de enda utan päls och/eller V-ringad lammullströja. Trevligt ställe. Men bäst av allt var servitörens ögonbryn! Alltså, jag kunde inte sluta stirra. Ögonbryn to die for! Perfekt formade bågar, underbart jämna färg. Om Dita von Teese hade varit man och fortsatt mån om sina bryn hade de sett ut som vår servitörs.
Försökte smygkolla med hjälp av spegeltricket. Kolla fast via speglarna på väggen. Jag var fascinerad. Och lite nedstämd. Jag har hittills tagit great pride i mina egna typiska Hainer-bågar. Men fan alltså, nu ligger man i lä. Jävla schlagerfestival. Jävla “helhetskoncept”-tänkande Engfors. Metrosexualitet, grooming och what have you. Det har gått för långt när man blir out-brynad av en smal, elegant servitör. Jag gav honom en hundring i dricks för att på ett subtilt sätt signalera att jag erkände mig besegrad. Han svarade med att ge notan till A istället för mig. Jag tror vi förstod varandra.

Rockens roll i dagens filmklimat

Rock är grejen. Rockar syns överallt. Typ alla filmer jag sett det här året, och halva förra. Rockar överallt. Men alla bär inte upp den lika snyggt. Här är de fem bästa rockbärarna just nu:

1. Clive Owen i Children of Man
2. Christian Bale i The Prestige
3. Hugh Jackman i The Prestige
4. Ben Affleck i Hollywoodland
5. Demi Moore i Bobby (badrock)

Riktigt dåliga rockbärare:
1. Männen från “kommunen” i Den nya människan.

Elaka rockbärare:
1. Kapten Vidal i Pans labyrint
2. Doktor Berg i Den nya människan (doktorsrock)

Dåliga rockfilmer:
1. Tenacious D
2. Dreamgirls (soulfilm snarare men whatever)

Borde ha rock men har det inte:
1. Adrian Brody i Hollywoodland