Himmelsk klassiker

Gav mig själv en present, jag köpte Thierry Muglers Angel. Hittade den i en fyndlåda, tro det eller ej, så jag var ju bara tvungen att köpa den. Oooh, ljuva doftängel…

Angel är en doft man antingen gillar eller hatar. De som gillar den tycker att den påminner om allt fluffigt, sött, oskyldigt och gott som finns här i världen. Som varm choklad med vispgrädde efter en skridskotur, ulliga kaninungar, mjuka mashmallows och krämig vaniljtårta. Så sägs Angel vara inspirerad av Muglers bästa barndomsminnen också.

De som inte står ut med att ha den på handleden tycker oftast att den är för söt, att den luktar för mycket godis och att den helt enkelt känns syntetisk.

Det stämmer, på sätt och vis. Angel är en doft helt utan blommor, vilket är unikt, faktiskt den första i världen. Det är också den första “gourmanddoften“, som alltså betyder att den stimulerar smaksinnet. Ungefär som en syntetisk doft av stekt bacon eller kanske hamburgare, skulle kunna göra.

När den kom 1992 vände den praktiskt taget upp och ned på hela parfymvärlden. Kan man göra en parfym som luktar mat? Kan man göra en damparfym som är blå? Kan man göra en parfym helt utan blomdoft?

Men hey, den som någon gång sett videon till George Michaels Freedom 90, och minns Thierrys galna motorcykeloutfit som Emma Wiklund tvingas ha på sig förstår att han inte är någon som hyllar det konventionella direkt. Även om han hade gjort galna kreationer innan så var det faktiskt Angel som satte honom på någon slags karta.

Angel innehåller verkligen allt möjligt sött och gott; mandarin, honung, vanilj, björnbär, kola och choklad. Vaniljen gör den mjuk, medan chokladen gör den varm. Ibland klassas den som “orientalisk”, ibland som en “orientalisk gourmanddoft” (tack vare vaniljen och hjärtnoten patchouli och sandelträ). Men vad den helt klart ska klassas som alla gånger är “en modern klassiker”. Som alltid betyder det inte att den gillas av alla men en klassiker är den, inget snack.

En kort fråga om basilika

En läsare vill lukta basilika, och som en annan läsare påpekar i en kommentar så finns det ett bra alternativ där, nämligen Marc Jacobs. Hans Splash Basil kom för två år sedan, men kan nog fortfarande finnas på de större varuhusen.

Kan man tänka sig en fin blandning, och ska man dessutom åka utomlands, så rekommenderas Jo Malones parfym Lime, Basil & Mandarine som är något av hennes “signature scent”. Man förvånas över hur bra de dofterna “gifter sig med varandra”.

Exotism!

När vi ändå pratar om Shalimar…låt oss prata lite om orientaliska dofter.

Det var runt 1910-talet som hela Europa drabbades av en exotisk våg, som nådde toppen tio år senare då det plötsligt var inne med västerländska rytmer, dofter och looker. Jazz! Rom! Tobak!
Ryska baletten turnerade med föreställningen Shéhérezade och orsakade en total orientalismtrend, Josephine Baker besökte Paris – och fick en egen parfym! (I en flaska som idag skulle anses förolämpande rasistisk)

Orientalism och exotism var helt enkelt grejen, och de orientaliska dofterna föddes. Vi förknippar dem ofta med något sött och tungt. Så måste det inte vara, och har inte alltid varit. Men gemensamt är att de ofta innehåller ambra (Ambra luktar vanilj, men med en sensuell och mustig underton, som en lättare musk kan man säga). De orientaliska dofterna kan man sen dela in blommiga, kryddiga, träiga och gourmand orientaler.

När de kom, på 20-talet var de torra, pudriga och vaniljbaserade. Guerlain har gjort flera stycken sådana, till exempel Mitsouko (1919). Men mästerverket hette – och heter – Shalimar.

När den kom 1925 satte den verkligen standarden för orientaldofter. Den  innehåller 30 % doftämnen, vilket är dubbelt mot vad man brukade på tjugotalet. Det tog fyra år innan man vågade lansera den, man trodde liksom inte att världen var redo, och man ville att den skulle vara perfekt.

Shalimar är en chypre, med toppnoter av bergamott och citron (som i Earl Grey-te). Hjärtnoten är blommig, med iris och jasmin. Ah, som en marockansk trädgård? Sen kommer det tunga och orientaliska, som patchouli och sandelträ (vanligt i rökelse). Sen det långvarande orientaliska, det som stannar kvar i minnet och på armen – ambra, läder och musk. Där har vi den – Shalimar.

Det finns någon story om två gudomligt vackra, exotiska tvillingar som var it-girls i Paris på 20-talet. Enda sättet man kunde skilja dem åt var genom att en av dem bar Shalimar, så det var henne alla flockades kring trots att de båda flickorna var identiska.

Annat roligt fakta: ända sedan releasen har man bara låtit brunetter göra reklam för doften, för att behålla bilden av den som exotisk.

Trots att de orientaliska dofterna ändrat karaktär sedan dess kvarstår Shalimar som en riktig klassiker och räknas till de topp-fem-bästa dofterna i världen. Utan tvekan. Det är den enda erkända toppdoften som inte är blommig, och det är den äldsta orientalen som fortfarande räknas. Ni ser, ni måste gå och prova den. Nu. Som med all annan parfym -  låt den sätta sig, dofta när den är torr, fått mogna och komma fram ordentligt.

På 70-talet blev de orientaliska parfymerna muskiga, som Opium (1977), som orsakade bråk när den kom. Kines-amerikanska grupper krävde bojkott och offentlig ursäkt av Yves Saint Laurent som de ansåg kränkt dem, genom att inte respektera vilka problem opium orsakat i deras hemland. YSL brydde sig inte. Parfymen förbjöds till och med ett tag, i USA men blev, såklart, en bästsäljare. Dels på grund av doften, men också kanske den “vulgära” reklamen som antydde att man skulle bli som besatt (sexuellt?) av parfymen. Någon kanske minns nylanseringen för ett par år sedan med en naken Sophie Dahl? Samma sak där.

På 80-talet blev de orientaliska dofterna mer fruktiga, som Poison (1986). Också den antyder ju, med namnet, att man liksom inte kan hjälpa det, det lockande exotiska är farligt och man vet det, men vad kan man göra? Det luktar ju så förföriskt gott.

På 90-talet blev orientalerna mer kryddiga och skogsdoftande men emensamt för alla tider är att orientaliska parfymer alltid är starka och hållbara. Alltså, de stannar länge på huden och doften har lång livstid. Ambra fortsätter att lukta i stort sett för alltid.

En rolig grej bara, apropå kontroverserna med Opium och Poison. – på 1800-talet blev frågan om att lukta “exotiskt”  en politisk sak, mycket mer än vid Opium-lanseringen. Napoleons hustru kejsarinnan Joséphine upptäckte musken, och det blev därför en modedoft i Frankrike runt år 1800. Som en motreaktion blev tunga, exotiska dofter i stort sett tabu i England och Tyskland, de ansågs sjukt vulgära. Vem ville lukta fransk, slampig och katolsk? Nej, en sann engelsk/tysk protestant luktar friskt och rent istället. Musk luktar sex och sånt sysslar vi inte med, tack så mycket.

Grejen är att detsamma verkar gäller fortfarande för män, det sitter kvar det där. Den nordeuropeiske (protestantiska) mannen doftar inte musk/exotiskt/orientaliskt/sex utan frisk citrus, sportigt marint eller sträv fougére om man ser till vilka parfymer som går hem. Den första orientdoften för män (Habit Rouge från Guerlain) kom så sent som 1965. Trots att den bara var “halvorientalisk” gick den inte hem någonstans, sålde uruselt, ratades och kallades vulgär och billig. Är det ändå inte lite intressant att fundera över?

(PS. Shalimar, Opium och Poison finns att testa på i stort sett alla varuhus, och Kicks)

En fråga om vanilj

Jag fick en fråga om vaniljparfymer.

Vanilj är en knepig doft. Angenäm, mjuk och förförisk såklart, det vet alla som någonsin smakat en god vaniljglass (faktum är att studier visat att doften av vanilj gör en lugn och kärleksfull). Men så lätt kan den övergå till att bli sövande söt. Stickig, klibbig och tung.
Den fungerar (därför?) fint som en toppnot i orientaliska parfymer, som tenderar att uppfattas som “tunga” eller “djupa”. Där sitter vaniljen fint, som ett fint, balanserande komplement, som den sockrade mjölken i det kryddiga chaitéet, ungefär.

Frågan är därför om det är rent vanillin man vill dofta (den söta varianten) eller en variant på vanilj. Jag skulle föredra det senare, men vi kommer dit. Vi börjar med ren vanilj.

Demeter, som jag tipsat om förut, har imiterande dofter. Tänk på barndomens luktsudd och luktklistermärken, fast mer sofistikerade sådana, i parfymform, för vuxna. De kostar runt hundralappen bara, så man kan lätt prova en liten flaska. I det här fallet till exempel Vanilla Cake Batter som luktar som Prousts madeleinekaka, full med minnen och smak. Tröttnar man på den så köper man oparfymerat sköljmedel och häller i resten där. Lakanen luktar fresh.

The Body Shop har ju annars en hel kollektion med vaniljdofter, finns i Eau de Toilette och kroppsmist. De luktar mycket vanilj, men har fruktiga toner i sig.

Comptoir Sud Pacifique gör en hel serie fina vaniljdofter, ofta med en tillsatt, kompletterande doft. Jag har använt deras vanilj och aprikosdoft (Vanille Abricot) som är lätt, avslappnande och fruktig, som en paradisö. Här använder man den tahitiska vaniljen som är mer rund och mjuk. Doften sitter kvar länge. Flaskan i aluminium ser också till att den håller i en evighet.

Annars ber jag att få återkomma till L’Artisan som finns på COW. Det verkar som om jag ständigt återkommer dit.
Hur som helst – Havana Vanille är suverän. Den doftar vanilj åt det manliga, mystiska, tunga hållet med rom och tobak lurande där under det söta. Vanilia däremot är gullig, fyllig och söt som den finaste vaniljkrämen i en princesstårta. Både är väl värda att provas.

Men jag kan inte skriva om orientaliska vaniljdofter utan att nämna Guerlains Shalimar, en av de mest klassiska dofterna som finns. Den luktar ju inte vanilj, per se, men är en mörk, rökig, djurisk, förförisk blandning med vanilj som lockbete. Tänker mig att en sexig Jack Sparrow skulle kunna lukta såhär, eller en farlig Aladdin som vuxit upp och blivit man och med sina djupa, bruna ögon lockar han en till vad som helst. Nu är Shalimar visserligen en damparfym, men jag skulle absolut kalla den unisex. Och bara tanken på den nu får mig att vilja boka en resa till Marocko. Nu finns Shalimar dessutom i en fin, ny flaska designad av Jade Jagger. En odiskutabelt mästerverk.

Det finns andra klassiker som också innehåller vanilj, som
…Bvlgari Black (te, tjära, gummi – och söt, söt vanilj)
…Chanel Coco (kryddig med blommig rökelsedoft och fin, varm vanilj)
…Gucci edp (apelsin och vanilj i fin, kryddig blandning)

…och alla finns att få tag på i Sverige. Hurra!

Parfymfrågan

Det kom ett mail:

hallå hallå! melon då?? har varit i alla tonårsbutiker jag kommit på. ingen har melonparfym! säg inte sergio rossi, för den luktar verkligen inte melon, även om han det var vad han siktade på. och kalk/gips? jag vill lukta gips!!

Här kommer svaret:

Demeters Thunderstorm luktar aningen kalk. Det är den enda jag vet som jag själv luktat på. Vad gäller melondofter kan man tänka sig The Body Shops Body butter med doft av honungsmelon. Inte en parfym, visserligen men en parfymerad produkt som får jobbet gjort.

Jag har bett tidningen Bons doftredaktör Andreas Båsk ge dig ytterligare tips. Han skrev nämligen nyligen en text om just ämnet melonal. Så här svarar han:

“Många parfymer som säljs som ”marine” och ”aquatic” innehåller två ämnen som heter melonal och calone – ofta är de från tidigt 90-tal. Hur de kom att associeras med hav är för mig en gåta, eftersom de snarare luktar som ett neonfärgat hologram av en melon. New west for her från Aramis (1990) var en av de första parfymerna som kom fullproppad med dessa ämnen och den brukar beskrivas som en melonbomb.
Issey Miyakes L’eau d’issey är ett annat exempel. Idag missbrukas de här ämnena envist i sportdofter, men letar du där får du i regel en massa trä och metall på köpet vilket i kombination med melon ger lukten av nyduschad värdetransportrånare. Vill du ha melonen ren och eteriskt dallrande som svag neon runt din kropp – kolla ovanstående tips eller leta bland frostade flaskor från första halvan av 90-talet”.

Fet parfym

Har du, liksom jag, alltid undrat hur en överviktig elektriker luktar?

Vanligtvis skulle jag gissat på svett och prickig korv-macka, men sanningen verkar ligga närmare “vit vetiver (ett trä-luktande gräs) som splashats över den smutsiga asfalten på Times Square“.

Etat Libre d’Orange, kända för sina avantgardedofter, har tagit fram doften Fat Electrician och säger att den är en blandning av jordiga aromer med en söt, rökig odör.

Finns bland annat att köpa hos Urban Outfitters men bara i USA. Ställer mig frågande till vem som betalar 80 dollar för den, även om jag blir sugen att prova. Min gissning är att det är de som växte upp i ett samhälle där den lokala elektrikern kom över om förmiddagarna och fick hemmafruarna att sätta på sig lite extra läppstift. “En dag”, tänkte de. “En dag ska jag bli som han”.

På tal om molekyler…

Juliette has a gun, är inte förresten de enda eller de första att lansera en doft med en enda molekyl. Men de är de senaste att göra det (och det är ett roligt märke).

Comme des Garcons har ett par. Molecule 01 från Escentric Molecules innehåller endast det simmigt träiga Iso E Super.
Helmut Langs legendariska Velviona innehöll bara en myskmolekyl som heter Velvione.

Tänk vad roligt man hade kunnat ha på kemilektionerna i gymnasiet om man hade vetat något om parfymer då.

En fråga om lakrits

Det här mailet fick jag:

“jag har kommit på att jag vill dofta lakrits men vet inte vad jag ska leta efter eller var jag ska börja. Googla lakrits + parfym? Kanske har du eller bloggens läsare några tips?”

Svar:
Om du vill dofta ren lakrits förelår jag Demeters Licorice. Demeter har massor av “verklighetsinspirerade” dofter, de  som äppelpaj, klöver, sushi och så vidare. Kate Moss sägs älska doften “Dirt“. De är väldigt bra i regel och dessutom väldigt billiga. Men tyvärr försvinner de snabbt från kroppen.
Om du kan tänka dig en mer komplicerad doft, där lakritsen, eller snarare anisen, ligger som en fin underton finns det massor med bra saker att välja bland.

Lolita Lempicka till exempel (plus för vacker flaska!) doftar sött av vanilj och viol, men har anis som bas.  Lite som lakritsglass – söt vaniljglass med smak av söt lakrits. Herrversionen är starkare.

Guerlains Anisia Bella (Aqua Allegoria-serien) å andra sidan, doftar kärv saltlakrits blandat med trä. Mer hardcore! Tänker mig att den passar utmärkt på en intellektuell studentska i hård, svart page och glasögonbågar. Svarta givetvis. Varva med Bvlgaris Jasmin Noir.

Etros Anice är ett mjukare alternativ, som den något blygare systern som mest klär i ljuslila. Liksom Diesels Loverdose.

Vill du verkligen göra ett statement så bär Mat Very Male av Masaki Matsushima. Stark, respektingivande lakritsdoft. Lär bevisa för alla runt mötesbordet vem som bestämmer.

Icke-parfym

Juliette has a gun har sannerligen valt en minimalistisk approach till den nya parfymen “Not a Perfume“. Den innehåller bara en enda ingrediens, nämligen basnoten ambroxan som luktar ambra, tobak och trä.

Du känner igen ambroxan-doften när du luktar på den. Lukta på, till exempel Dolce & Gabbanas Light Blue, Lanvins Rumeur, Byredos M Mink och Diors Midnight Poison så vet du.

Tanken är att skapa en parfym som inte känns eller luktar på en parfym. En doft som är definierbar och ren.

Tja, varför inte? Ibland kan man behöva en paus från tunga, komplicerade parfymer och bara lukta lite svagt av fräsch natur, i all enkelhet.

Juliette has a gun är förresten ett ganska roligt märke, skapat av Romano Ricci.
Just det, släkt med Nina Ricci.
I sin ungdom ville Romano inte ha något med familjeföretaget att göra. Tvärtom, han sa sig hata allt vad skönhet och doft hette och var mest intresserad av rock’n’roll. Och Shakespeare.
Men 1988 dog farfar Ricci, och 2000 såldes företaget vilket på något vis fick Romano på andra tankar. 2006 gav han ut fem dofter, framtagna av mästarnäsan Francis Kurkdjian (som ligger bakom storsäljare från Dior, Jean-Paul Gaultier, Elizabeth Arden och Narcisco Rodriguez) och hittade på ett namn som fick stå för hans två stora intressen – Shakespeare och rock.

Han bär alltid en fedora-hatt och döper alla sina parfymer – utom den här då – till kvinnonamn, som representerar en särskilt typ av kvinna.

“Not a Perfume”-kvinnan lär ju vara ordningsam, läsa Didion och gå klädd i Chloé-kläder. Det är min gissning.

Du nya, sköna värld!

Jag skulle inte gå så långt som att kalla en flytande eyeliner för vulgärt. Eller, jo kanske. Kakeyeliner, flytande på burk som appliceras med pensel, annars får det nästan vara, för min del. Penna endast i nödfall, och i så fall en skarpt vässad och välkyld. Gärna också vattenfast.

Det är väl lika bra att erkänna här och nu att jag är väldigt selektiv.

Det är inte så att jag älskar makeup  och parfym helt förbehållslöst. Snarare kan man väl tala om en passion, en nästan lite snobbig kärlekshistoria där endast det bästa är gott nog.
Bara den sanna kärleken överlever, och de produkter som står vid min sida fast solen skiner, näsan är röd och håret beter sig som om det vore i trotsåldern. Dessa ska hyllas!

Jag skriver alltså inte om sminkglädje per se, utan det underbara i att förändra, framhäva och dölja. Om min beundran för Alexa Chungs omöjliga hår och min avundsjuka inför Ali McGraw. Och om underbara, fantastiska lukter som förändrar allt.

Välkommen till Fifty Scents!