Lokaltidningen

Snobbism fast ändå inte

Vill förresten inte vara den som är den men…Igår gick jag på ett galej, lite mot bättre vetande. Det var invigning av en utställning om kunglig vintage på Livrustkammaren. Kontentan: prinsessor hade större midjemått förr.

Underbara lokaler och så vidare men alltså – note to PR-byrå – ställ inte ut förfriskningar medan invigningstalaren håller sitt tal. Folk är i regel får. De skockas dit och börjar sorla.

Och den utlovade goodiebagen såg jag inte till men det är okej.

Scent of a man

Det skrivs mycket om kvinnliga dofter men är nyfiken på vilka manliga dofter du föredrar/gärna tipsar om och vilka tycker du luktar helt fel och totaldissar? Skulle gärna se ett svar med dofter från olika prisklasser =)

Resumé

Här var det tomt och tyst. Så kan det bli ibland, när dagarnas schema börjar anta samma form som Joan Rivers hektiska liv. Någon som såg dokumentären?
Tanten är 75 år, men ser ut som en yngre Meg Ryan. Hon går skröpligt, som ett riktigt förorts-pancho och rösten sviker, men det finns inte en rynka i den plastikopererade pannan. Hur som helst, hon visade ditt schema och det var show i Miami, book signing i NY och sen tillbaka till Miami – på typ samma dag.
Lite så har det varit för mig den här veckan. Om man med Miami menar Vasastan och med book signing menar filmvisning. Har sett inte mindre än fem filmer den här veckan – som ska recenseras – och en knippe tv-program varav det mäktigaste kanske varit svenska The Bachelorette där en kille alltså på fullaste allvar körde repliken ur Notting Hill, som en raggningsgrej. Ni vet, “jag är bara en pojke som står framför en flicka…”.
Mod och dumdristighet går som bekant hand i hand. Jag väljer därför också att inte tala om Plastikturisterna, ett knippe svennebananas som åker till Thailand för att göra billig fettsugning.
Nå. Nu ska jag skriva en recension på en film om Robert Pattison som pratar polska med en elefant. True fact.

Skönheten, oh skönheten…

De här planscherna på gamla parfymannonser är så vackra och underbara. Jag vill ha allihop. Det är ju när man ser sånt här, liksom känner Paris-nattens svalka, vindarna från Seine och ljudet av frasigt tyg som man får den där förnimmelsen av doft, den där som liksom kommunicerar med sinnet om världens oändliga skönhet.

Den vi ibland, men bara ibland, klarar av att ta in med synen och hörseln. Men som vi nästan inte står ut med när vi känner den som doft. Vi måste blunda, nästan fatta tag om någonting.

Det är då jag vill springa till parfymdisken, känna på doften Hon Bär och Han Bär och därmed kanske, kanske komma närmare det där obeskrivbara och oändliga, men samtidigt så flyktiga…

Ja, så är parfym för mig.

Hur är den för dig?

Nej, jag avstår från ett James Bond-skämt här

Bond No. 9 är ett roligt märke. Någonstans gillar jag koncept och omöjliga uppgifter. Som att “göra en parfym för varje kvarter i New York“, som alltså är Bond No. 9s självpåtagna uppgift.

Sedan 2003 har de hållit på och jag tror de är uppe i över 50 dofter nu. Så har man en favoritdel av NY så man kan gå och dofta på parfymversionen och se om man håller med, eller så provar man en doft och inser att det kanske är ett nytt kvarter man ska undersöka.Det är tanken, och även om man idag har doftsatt kvarter som Wall Street, Bleecker Street och Harlem så finns många kvar.

Jag är själv förtjust i Chinatown, en söt “floriental” med fina tränoter, kardemumma och lite söt vanilj. Det var den första Bond No.9-doften jag provade, men inte av de anledningar man kan tro. Det var inte tack vare den vackra flaskan som kanske mest av alla motsvarar det kvarter parfymen ska representera – underbart dekorerad med ett mönster som man kopierat från en burk från Ming-dynastin, som var ämnad för ingefära.
Inte heller är Chinatown mitt favoritområde i NY. Nej, Chinatown är min favoritfilm, därför var jag tvungen att prova den först och vilken lättnad och glädje det var att upptäcka att den höll måttet. Inte bara det, den är mycket bra. underbar, dessutom. Åh, vad jag undrar vad undersköna Faye Dunaway använder för parfym i filmen, där hon spelar stolt och sårad kvinna med en hemlighet. Hon doftar inte Chinatown från Bond No.9 givetvis, men kanske, kanske skulle hennes rollfigur kunna gilla deras version? Fast nej, ändå inte. Den är för blommig…
Jag menar, se bara på dessa ögon, denna blick…

Jag tycker att det bara bevisar att man kan stöta på en favoritparfym på de mest oväntade sätt. Parfymutbudet kan vara en djungel, men börja nysta någonstans där det finns någonting som lockar – en ingrediens, ett minne eller en känsla. I mitt fall – en filmtitel. Min favoritfilm.

Är det en refillspray du har i väskan eller är du bara glad att se mig?

Älskar alla små, söta väskvarianter av olika parfymer som finns nu! De blir fler och fler och det är bra, tycker jag. De är ju så rara! Och sen är det ju något obeskrivligt elegant över att kunna ta fram en liten mini-flaska ur handväskan och spraya lite väldoft bakom öronen. Gud, inte ens Jackie Kennedy kunde vara mer classy än så. Förstå. Det är ju i klass med att ta upp ett rött läppstift av bästa sort och en tung fickspegel i någon ädelmetall, och självsäkert bättra på sin fullkomliga amorbåge.
Eller nej, en fickspray är nog aningen mer classy ändå. Diskretare.

Finast är kanske Marc Jacobs Lola, som också kommer i en underbar liten necessär. Ja!

Men jag älskar också Chanels väskvarianter som är galet vackra, och ser ut som läppstiftshylsor! Kiera Knightly visste vad hon gjorde när hon blev officiellt ansikte för det eleganta huset. Att Chanel har klass kommer man aldrig ifrån. De vita läppstiftshylsorna är höjden av stil. När man köper väsksprayvarianten får man refills med på köpet. Men se upp, de flesta väskvarianterna är “limited edition“. Coco Mademoiselle är underbar.

Måste förresten säga en sak om Chanel No. 5. Det är ju världens mest sålda parfym, den kanske mest kända och så vidare. Men har ni provat att spraya den på en man? Den kan dofta kvinnligt till en början, full av jasmine, men när basnoterna träder fram tycker jag att den funkar utmärkt som en lättare herrdoft också, för den som är öppensinnad. Inte allas påse, men för den som är öppensinnad, som sagt.

Extraktet med det långa namnet

Hej! Jag undrar om du har svar på en sak: jag har läst på nätet, på lite olika bloggar, om grapefruktskärnextrakt och hur det ska göra underverk för huden. Är det nåt du vet nåt om? en del verkar säga att det är jättestarkt och nästan fräter medan andra säger att det är en mirkalekur. Tack på förhand!

Hm, jag vet inte massor. Bar att grapefruktkärnextrakt är väldigt, väldigt surt, precis som du också vet. Det används utspätt som desinfekteringsmedel, för surheten hämmar olika bakteriestammar. Finns därför i olika tonics etc. mot svamp, eksem och i ansiktsvatten. Vi pratar väldigt små mängder nu, 1ml per 4dl för ansiktsvatten ungefär. Eftersom det är mycket, mycket surt fungerar det säkert bra mot olika åkommor av den typen.

Finns också i antioxidantmedel. Men, till skillnad från vad vissa annonser kan påskina, så fungerar extraktet inte ensamt som antioxidant utan boostar andra antioxidanter, som C-vitamin, så att de håller längre och mindre dagsmängd behövs. Grapefruktkärnextraktet finns därför också i olika typer av förkylningsmedel, föryngringskrämer och så vidare, som gör att vitaminboosten maximeras.

I vanlig, skeptisk, ordning så bör du ta löftena om mirakel med en nypa salt, men antioxidanter kan man alltid äta, och det är bara bra med en boost!

Jazzhands-exklusivt: TÄVLING!!!

För första gången i Jazzhands historia – en tävling!!!

Jazzhands, känd för sina intervjuer och sin nyanserade syn på Lasse Kronér förnyar sig nu ytterligare och kastar in en tävling där du, kära läsare kan vinna biljetter till en av årets bästa filmer Rabbit Hole, med Nicole Kidman och Aaron Eckhart. Jajamen, vinn två biljetter, ta med någon du vill må lite dåligt tillsammans med och se filmen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Umeå eller Västerås.

Allt du behöver göra är att skriva en Jazzhands-slogan eller en motivering till varför du, och inte Lasse Kronér, ska få dessa exklusiva Jazzhandsbiljetter!

Skynda. Filmen går upp på fredag!

/Jazzy

Världens ledsnaste man

Vågar du se denne man djupt i ögonen?

Grejen är att en bildsökning på Lasse Kronér är det sorgligaste man kan göra. Jag avråder alla med ett svagt psyke att göra ett försök.

Denna gråtande clown, som ler som på beställning och utan själ på 99% av alla bilder som någonsin tagits på honom.
Här är det enda undantaget. Också sorgligt, fast på ett annat vis.

Leave Lasse Kronér alone!

..vill man någonstans skrikgråta.

När han nu rasar mot Expressen, och säger att de missuppfattat honom, så har man således inte en enda pressbild på honom där han ser normal ut, eller där han inte ler hysteriskt.
Kolla Resumé, och Dagens Media. Rubrikerna i samband med pressbilderna = sorgligt. Jag blir illa till mods. Inte ens rasa ordentligt kan han göra utan att ett leende kommer med. För ingen kan tänka sig en Lasse Kronér som inte ler, inte ens när han rasar.

Vem ställer upp för Lasse Kronér? Ingen.
Vem tänker “han som alltid är så glad, det där klarar han”. Alla. Många.
Men det kan inte vara bara jag som får en tagg i hjärtat, får en impuls att vilja larma psykakuten och erbjuda en varm filt och en hjälpande hand.

Men Lasse Kronér, jag vet att många ser dig enbart som “den tjocka från Triple & Touch” och inte som en vanlig, hederlig människa med känslor och behov. Det är olyckligt och orättvist.
Jag kan inte påstå att jag ser dig som en människa med känslor och behov, och det är möjligt att du har lite lite dig själv att skylla där. Men  jag ser i alla fall att du är obekväm på bild, hatar att le och lever med en inneboende ångest. Sök hjälp för den, Lasse.
Så ska jag jobba på att se dig som en vänlig människa med känslor och behov. Trots att du vill övertyga mig och alla andra om motsatsen.