Nog nu!

Ur led är filmvärlden. Så många ruttna komedier, på så kort tid. Det här stämmer inte.

Vanligtvis brukar väl ändå stinkbomberna komma strax innan sommaren, alltså runt april? Innan de feta sommar-blockbusterna?

Den ruttna komedins tid är inte, enligt min erfarenhet, februari. Men nu har jag sett så många ettor och tvåor och nollor så att jag håller på att tappa räkningen.
You again med Jamie Lee Curtis och Sigourney som ramlar i poolen. De dansar “sexigt” också, innan, och ramlar “lustigt”.
Katastrofal.
No strings attached med Ashton Kutcher och Natalie Portman där alla skämt går ut på att säga ordet “penis”.
Katastrofal.
Min låtsasfru. Ja, titeln borde ju räcka. INTE bra.

Vilka har jag mer sett nu…? Gullivers resor med en – hör och häpna – luftgitarrspelande Jack Black…The Tourist som inte nödvändigtvis ska vara en komedi men mycket väl kan upplevas som en…

Det är inte så att jag klagar på mitt jobb men vissa dagar behöver man absolut slita hårdare i gruvan än andra. Det är allt jag säger. Och tackar min lyckliga stjärna/chef på Cinema att jag slapp se Åsa-Nisse.

Fynd på lokal loppmarknad

Numera äter jag bara utländsk mat.
Förr gillade jag inte kryddad mat.
Numera äter jag kryddad mat.

Den här kokboken har ändrat mitt liv.

Att ge någon fingret

Naglar!

Jag har massor att säga om naglar. För två veckor sedan var jag på ett ytterst inspirerande föredrag i tre timmar – om naglar och lack – och har velat dela med mig sedan dess.

Jovisst, det kan låta som tristast möjliga sätt att spendera en förmiddag. Naglar, what about it, liksom. Men det var precis tvärtom och mina nyvunna kunskaper har hittills resulterat i att jag…
a) ger alla mina vänner manikyr. Hemma vid köksbordet.
b) lägger på det egna nagellacket myyyycket snyggare.
c) har en ökat respekt för manikyrister och nagelteknologer.

Innan dess vill jag bara lite löst beröra ämnet nagellackskulörer. Bloggkollegan Benjamin här på Rodeo håller inte med mig men jag tycker att olika former av grått eller “greige”, eller grålila fortfarande är väldigt fint. Har inget emot grå naglar, tvärtom, jag tycker det är urflott till jeans. Dessutom kommer nya varianter till våren. YSL har ett fint grålila och Chanel ett i silver.

Jag ser gröna naglar överallt också. Ingen personlig favorit men “gröna fingrar” (HAHAHAHAH!) verkar vara grejen i vår. Okej, om man nu måste så rekommenderar jag ändå Chanels Black Pearl här intill, som tar det steget längre och är svartgrönt.

Det viktigaste, när man målar naglarna, är (som med så mycket annat) förarbetet.
Se till att inte rusa, kör en liten session framför teven eller efter badet när fingrar och naglar är mjuka. Polera naglarna, fila och ta hand om nagelbanden, använd gärna olja. Ett baslack förlänger nagellackets liv med flera, flera dagar (liksom gummihandskar när man diskar, har jag märkt).

Scratch nails har en utmärkt guide, kolla i synnerhet Manikyr hemma och Applikationsmetod längst ned så länge, så återkommer jag sen.

För gamla tiders skull – rövhån

Äh, det var länge sedan vi hånade någons röv här på Jazzhands. Nu när det blev så deppigt alltihop, med Dear Zachary och allt så känns det som ett bra läge.

Ja, vad säger man om den här damröven då? Tja, för det första borde man ju tänkt till både en och två gånger angående skärpet, och den hårda åtstramningen. Sen kan man ju säga vad man vill om att fluffiga bomullsbyxor är “bekväma”, men dude, smickrande är de inte. Plus dock för rövens sköna rullning, en riktigt kramvänlig bakdel. Fem av fem glada skinkor i betyg!

En gång rövhånare, alltid rövhånare!
Rövhånare unite!!!

Gröna dofter

Fantastiskt bra blogg du skriver! Jag undrar vad man ska satsa på i doftväg om man är ute efter något som är så “rent” som möjligt, utan konstigheter, åt det naturliga hållet (gärna eko)?

Rebecca

Hej Rebecca!

Du menar rent som i rent utan kemikalier? Det finns en del parfymföretag som satsar på detta varav det tuffaste kanske är Honoré des Prés. De säljs just nu för ganska mycket pengar på NK. Kollektionen I love NY innehåller bland annat en ganska spektakulär parfym som luktar morot, och som säljs i en take away-coffee-mugg.
Ett annat alternativ är förstås doftoljor, och eteriska oljor som man köper i till exempel hälsokostbutik. Här brukar man kunna hitta fina patchoulidofter, och Ylang Ylang, om man gillar den typen av dofter.
Kiehl’s har också “rena” parfymoljor. Jag tycker att de luktar rätt syntetiskt, men smaken är olika. Deras grapefruktolja är poppis, men den kostar runt 375 kr för ett litet rör. Korres har också, om inte 100% så närapå, ekologiska parfymer.
Den som är intresserad kan göra egen parfym från blommor och oljor, på Shenet finns intressanta recept.

Säkert finns det läsare med andra tips?

Någon annans smärta

Ibland lägger man sina egna sorger åt sidan en liten stund, och tar på sig någon annans. Det är aldrig så att man planerar det, ofta dyker den andra sorgen bara upp och kräver sin plats.

Igår såg jag Dear Zachary. Med lite tur ligger den kvar på SVTPlay ett tag till så att fler har chans att se den. Jag minns nämligen inte när jag blev så (illa) berörd av en dokumentär sist.

Varför ser man en film som får en att må dåligt, undrar en vän på Facebook, utan ironi.

Jag tror att det är för att man vill bli berörd. Och för att man inte vill känna sig ensam. Delad sorg är halv sorg, som bekant, och ens egna mörka moln drar sig undan för en liten stund när någon annan tränger sig på. I det här fallet en börda och sorg som är så enorm att filmen lämnar tittarna med en förstummad beundran för de som orkat ta sig igenom den.

Jag syftar på paret Bagby, som är de som främst lotsar filmen framåt. De förlorar sin enda son, Andrew. Han blir mördad, eller snarare avrättad, och vem som gjort det står snart mycket klart. Men frustrerande ofta kommer rättsliga lagar och procedurer i vägen för det man upplever som rättvisa. Dear Zachary visar upp detta i den fulaste, jobbigaste, äckligaste formen. Jag tror det kallas byråkrati. Eller, så kallas det bara tragedi, ren och skär.

Jag blir så berörd att jag får ont i magen, måste ta en sömntablett innan jag kan somna. Vänners FB-walls vittnar om samma upplevelser. “Jag har aldrig gråtit så mycket…”, “Det värsta jag sett” och “Jag kunde inte sova”.

Så varför ser man den då, undrar min vän uppriktigt. Varför ser man den.

Tja. Jag kanske är ute och cyklar men varför ser man Romeo & Julia när man vet att den kommer att sluta olyckligt? Varför ser man Schindler’s List, eller valfri dokumentär om andra världskriget? Man vet ju att det kommer gå åt helvete i slutet. Men någon gen inom oss vill ändå utforska människans grymhet, världens absurda orättvisa och varats olidliga lätthet. Kanske känner vi oss både mindre och större då. Små, obetydliga utan några egentliga sorger, om man jämför. Efter att min SVTPlay släckt ned och jag gick in på FB blev jag initialt äcklad av statusuppdateringar, länkar, tips om dyra köp och annat som tycktes så banalt i stunden.
Men sen känner man sig stor. Jag gick in på Dear Zacharys hemsida, skrev en hälsning i gästboken och inser att många, många fler redan skrivit sina hälsningar där. Folk kan ha empati. Folk världen över kan beröras på samma sätt, känna samhörighet, ödmjukhet och beundran – av en film och av ett par människor. Det gör mig rörd. Jag antar att det är därför jag ser filmer som denna.

Ögonblicket

Morgonen började angenämt med romcom-prat i P3 Populär. Jag citerar den älskvärde Niklas Eriksson när jag, med hänvisning till bilden, konstaterar att “åtminstone en av oss fattade vilket dag vi firade”.

På eftermiddagen kom brevbäraren. Hörde att han hade problem med ett stort kuvert så jag öppnade och kikade ut. Då tog den unge brevbäraren ut sina hörlurar ur öronen och sa “Förlåt, jag är lite nyfiken men var du på P3 i morse…?”.

Sann historia. Gjorde min dag.

Ord som doftar

För att fira att det är alla hjärtans dag idag lutar vi oss tillbaka och läser några fina citat om parfym.

Jean-Paul Guerlain
”When a woman is in the arms of a man she loves, in the dark of the night, the perfume she is wearing plays a very important role”.

Coco Chanel
”Wear perfume wherever you want to be kissed”.

Jean-Paul Guerlain quoting Pierre Louys
”When all the laces are undone, when all the petticoats have fallen, the woman is dressed only in her perfume”.

Christian Dior
”Long after one has forgotten what a woman wore, the memory of her perfume lingers”.

Is there life on Melodifestivalen?

Jo, jag vet att jag har en deadline att möta men vi måste tala om Christer Sjögren.

Vi måste prata om hur han klev upp på scenen och sjöng Life on Mars. Om hur han presenterades som “androgyn” trots att en manligare och stadigare bit inte äntrat scenen under hela kvällen (med undantag för Brolle).

Dansbandskungen presenterades som helt omgjord, som att han fått en makeover. Den enda “skillnad” jag kunde se var att han hade en liten silverblixt målad på kinden, och att man hade satt på honom en silvrig sammetskavaj.

Nå. Det spelar ingen roll, för där stod han – Sveriges Frank Sinatra – på scen och levererade Life on Mars. Fyrtiotalist-uttal på engelskan, minimalistiska moves, snurrande tak-kamera som i I Love Europe och en bekymrad blick. Det var som om han verkligen tänkte på frågan han levererade – is there life on Mars?
Bekymrad blick, frågande ögonbryn. KÄNSLA!!! Hundra procent KÄNSLA!!!

Jag var såld naturligtvis, som alltid när det gäller Christer Sjögren. Undrar stillsamt, så här i efterhand, om han inte hade gjort bättre i att sjunga Heroes? Ensam spot, motljus, kanske rökmaskin?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag kommer att se klippet igen och igen och igen och aldrig sluta fascineras över hur man någonstans ansett att Life on mars förtjänar Christer Sjögren, nycirkus, gycklare och män i enorma rockringar.

PS. Har för övrigt aldrig tidigare fattat vilken utstuderat konstig bebisröst Christian Waltz besitter. En ögonöppnare!!!!

Det våras för rymden

Sci-fin bör vara pampig, svulstig och överdriven för att jag ska gilla den. Ge mig Star Trek och Apornas Planet. Ge mig Stålmannen också, om det inte är fantasy. Bladerunner, för all del och så vidare. 2001 somnar jag till men det beror mer på filmens sövande tempo än innehållet.

Är Harry Potter fantasy, förresten?
Både ja och nej, va?

Nå. Jag har helt enkelt aldrig kommit överens med sci-fin, om inte jag och sci-fin först kommer överens om att det vi ska se är ett påhittat rymdäventyr. Då kan vi acceptera varandra, till och med njuta av varandras sällskap.

Det jag har svårast för är “what if”-filmer och moraliska tankenötter utplacerade i en “alternativ framtid”.

Jag har tänkt en hel del på varför jag inte kan se sånt. Jag sitter och himlar med ögonen, men samtidigt har jag inga problem att svälja romantiska komedier eller svulliga dramer som är minst lika overkliga och “what if”.

Har också svårt för domedagsfilmer och tillhör den absoluta minoritet inom filmkritikerskrået som inte gillar Children of Men. Tvärtom, tycker den är vedervärdig. Tror det beror på att det är ett slags lajvande men som inte går hela vägen ut (som Star Trek). Att “rebellerna” alltid är sunkiga hippies med dreads, och att domedagen alltid går i samma grå silverskala och enligt min erfarenhet är analogierna och metaforerna alltid skrivna i alldeles för stora bokstäver, känner mig underskattad och idiotförklarad. Eller har jag sett fel filmer? Jag tror inte det, tror det hör genren till lite, om man ser till filmgenrens början med 50-talsrullarna som en slags skrämselfilmer mot den hotande ryssen.

Visst, det är ju som att klaga på att huvudpersonen i en romcom alltid har en sidekick, det hör väl det dramaturgiska i genren till, men ändå. Jag har så svårt att acceptera det. Alternativa världar, tänk om jag inte styr mitt eget öde, snart tar regeringen över hela världen och så vidare. Någonstans i mig så kliar det och skaver. Vad är det meningen att man ska känna? Den kittlande känslan av att det “kan finnas mer”? Den kittlande känslan av att vi “inte vet allt”, eller vad? Den känslan rör inte mig.

Jag tror inte att det är för att jag är krass. Tvärtom, jag ser mig själv som aningen romantiskt lagd. Kanske är det så att den alternativa värld jag hellre tänker mig (om jag måste) snarare kantas av självklara hjältar, gulliga djur och världen som vi ser den nu fast med mindre kemikalier i luften.
Inte tillräckligt fantasifullt? Då vet jag inte vad jag ska göra. Antar att jag bara inte gillar tanken på en alternativ värld, och om en sådan finns varför innefattar den då alltid olika mutationer av hippies?