Överjaget får sig en törn

Jag har tackat nej till att recensera Luftslottet som sprängdes. Bra. Jag ska fortsätta tacka nej till skit och därmed rena min värld. Jag ska bara tacka ja till vackra saker. Milda, fina saker. Som New Moon och Mammas pojkar.

Igår tackade jag också nej till att gratis avvara två timmar till att svara på frågor om trender för någon trendspanarbyråas räkning. Jag må vara helt omedveten om mitt värde (hej, jag är nästan gratis) men inser att det är en dålig idé att bjussa företag på två timmar. Mina trender behåller jag för mig själv. Här är en som jag bjuder på: det är skittrendigt att dricka Afternoon Tea! Alltid fullt på Esthers sedan jag skrev om det i DN På stan. Kom i tid och bli först med det senaste.

It always comes as a surprise

Jag lyssnar på Pet Shop Boys. Det finns något lugnande över Pet Shop Boys. Artiga, väluppfostrade och intellektuella män som sjunger om att det alltid kommer som en överraskning.

Idag är jag lätt melankolisk som om jag skulle resa bort i övermorgon. Min reseångest brukar börja såhär. Men nu är det inte reseångest det är tal om. Ingen ångest alls faktiskt, bara lite melankoli i allmänhet, sånt som människor lidit av i århundraden. Inget konstigt.

Jag ska ha ett F2F ikväll. Filmen heter Outrage. Handlar om amerikansk, snedvriden homopolitik. Efteråt blir det snack med filmens regissör.

Har man “övereaktioner” på någonting eller ens reaktioner som kanske inte står riktigt i proportion till vad som händer så är det något gammalt som det är frågan om, säger min schrink. I det här fallet är det glasklart. Melankolin handlar om förra årets F2F med Wong Kar-Wai som gick myckt bra (tycker jag) men som fick en så sorglig ton när “ingen” var där och dunkade mig i ryggen efteråt. Pappa är död så han är ursäktad. Mamma kunde inte. A drack öl vill jag minnas och M var på jobbmiddag. Så vad kunde jag göra? Och ja, jag är 32 och borde kunna klara mig utan stolt förälder i publiken men hey, vi behöver alla kärlek, eller hur?

Eko från mellanstadiepjäser utan förälder i publiken, uppvisningar med improvisationsteatern och så vidare. Buhuhu, jag vet. Vore detta en film så skulle stråkarna kicka in.

It always comes as a surprise. Att jag ens bryr mig. Att det är en “deal”. Ja, fan, melankolin. Kommer alltid som en överraskning, pojkar. Ni har helt rätt.

Älskade undermedvetna!

Jag älskar när mitt undermedvetna släpper loss och går bananas. Hej Frued, jag har något åt dig!

Idag spelades första avsnittet av tidningens Cinemas webb-program in. Snack om film. Runda bordssamtal. En trevlig form. Jag fick prata om New Moon vilket gladde mig oerhört. Jag har massor att säga om New Moon. Och svar på frågan om varför Twilight-sagan blivit så populär bla bla. Nu har ju detta ältats fram och tillbaka i snart varenda tidning förutom, möjligen, lokaltidningen med annonser för falukorv men i alla fall.

Svaret heter Edward, kort och gott. Han är perfekt. Ung och stilig och totally high school. Samtidigt 109 år gammal och därmed världsvan, vis och trygg. Inte nog med det, han är också galet djurisk (Hej Kristofer, jag vet att du älskar texter om “sexiga” vampyrer).

Här skulle jag säga att han, Edward, måste hejda sig för att inte de djuriska drifterna tar över, vilket är spännande. Snacka om att känna sig åtrådd.

Men jag sa “dra över” istället.

Så:

Hej Freud!
Hej “sexiga” vampyr!
Värst vad vi var “på hugget” idag då!

Lista för själen

Saker jag ännu inte gjort men vill:
1. Be någon (som förtjänar det) att dra åt helvete.
2. Sagt “Nej, jag tror inte att jag har tid att skriva den artikeln”.
3. Kommit på en titel till min roman.
4. Gå och se ståupp på Big Ben eller Norra Brunn. Kvittar vilket.

Saker jag skulle vilja men vet att jag inte kommer att göra:
1. Ringa upp gamla skuggor från förr som jag aldrig bad dra åt helvete då men som jag skulle kunna be dra åt helvete nu. Å andra sidan har de varit ute ur mitt liv i en evighet så vad är poängen?
2. Läsa Ejvind (Öjvind?) Jonsson. Eller Clownen Jack. Eller Martin Bircks barndom.
3. Reka kolonialtid.nu och göra en vacker hemsida där alla kan trivas.
4. Intervjua Robert Wells.

Är inte det här en konstig bild, förresten?

 

Ett massbröllop med katter.

Släpp kylskåpet!

Såg New Moon idag. Hela Rigoletto var som en stor folkfest. Folk var uppsluppna, lite spralliga och förväntansfulla. Gulliga Erika kom med i stort sett hela ELLE-redaktionen. Biografen var ganska så full trots att visningen var mitt på dagen.

Nå.

Utan att avslöja för mycket, jag vet att det är en efterlängtad film, så vill jag bara säga att deffade överroppar är väl ändå ingenting man kan förvänta sig i en film om vampyrer? Va? Ska det vara såhär? Kolla bilden ovan. Släpp kylskåpet, grabbar och fram med mer taniga, bleka killar.

Besvikelse.

Så här tycker jag om Twilight: jag älskar allt med den utom vampyerna. Edward undantagen. Men alltså, vampyrfamiljen Cullen är bara jobbig och “skurkvampyrerna” är allt annat än skrämmande. De ser ut som musikalversionen av en vampyr – överdrivna, överdramatiska och SÅ inte trovärdiga. De förstör en annars så ljuvlig high school-skildring.

New Moon? I stort sett samma sak. Plus viss kritik mot för mycket deffad överkropp i bild.

Another day in the life…

Huvudet snurrar. Måste lägga mig ned. Såg Coenbrödernas A Serious Man i morse (nyckelord: det judiska arvet). Webbrecension direkt efteråt.

Såg New Moon (nyckelord: smörigt), hann inte äta lunch innan. Webbrecension direkt efteråt.

Nu hemma. Nu ont i huvudet. Nu te och artikelskrivande.

A day in the life of…

Terapisession. Åtta på morgonen.

Skriver klart artikel om Wes på Wayne’s, Götgatan medan jag dricker te och äter en fralla. Skickas till tidning.

Pressvisning av Precious. Efter filmen gör jag en videorecension för webben. Jag vet inte vem som ser den men jag körde allt i ett svep, en enda tagning. Jag hade ytterrocken på. Gav den spontant en stark fyra.

Ringer läkaren. Man måste ha intyg på meds om man ska stanna i USA i tre månader eller mer.

Hem. Tänder lampan i köket som exploderar. Okeeeeej…fixar propp och sånt. Det blir en konstig lunch som till största delen består av te, banan och lussebulle.

Skriver klart en jättetrist notis. Mailar den till tidning. Kollar www.folkvett.se/buskisbloggen som belöning.

Börjar transkribera en timmes lång intervju. Hinner halvvägs innan jag tröttnar på min röst och min förmåga att vara alldeles för ivrig i mina frågor. Jag inser att jag måste låta intervjuoffren tänka efter lite längre innan jag kastar på dem nästa fråga. Usch, jag hatar att transkribera.

Åker till en fotostudio på Söder och kollar en beautyplåtning som jag bestämt temat på. (Yay!) Jag beundrar makeup-killens enorma resväska full med smink. Kollar polaroider. Pratar med fotograf. Pratar med makeupartist och antecknar allt han använt i bilderna. Sätter på Pet Shop Boys medan de tar sista bilden. Jag får godkänt för mitt musikval.

Tar en taxi till Kungsholmen. Middag hos Linda och Fredrik. Hälsar på nyfödda Bianca. Tvättar händerna med decificeringsmedel först. Börjar känna mig trött.

Åker hem. Svarar på jobbmail. Kastar saker som ser konstiga ut i kylen, bland annat ett salladshuvud som läcker.

Duschar. Borstar tänderna. Överväger att läsa ett kapitel i The Game men filar lite på den transkriberade intervjun istället. Skriver detta inlägg.

Släcker lampan.

God natt.

A vision of love

Är Mariah Carey snygg? Nej, jag tycker inte det. Kanske mest för att hon påminner om en bossig och otrevlig tjej i min mellanstadieklass.

Men inte bara därför. För att jag fått intrycket av att hon är jobbig, porrig och divig också. Och jag hatar det där jobbiga ljudet hon gör med sin röst. Inte sjunger, men wailar och tar skyhöga toner. Det ska låta som en lärka säkert.

Hon är definitivt inte snygg i Precious som jag såg idag. Hypen kring SFFs öppningsfilm har inte varit nådig. Men den är bra, Precious. Om tjejen med alla odds mot sig, om en misär och ett liv man glömmer bort finns. Hur ofta kommer jag i kontakt med sexuellt utnyttjade tjejer som lever på soc och väntar sitt andra barn, vid sexton års ålder? Aldrig. Som socialarbetare gör man det betydligt oftare, och det är här Mariah Carey faktiskt imponerar. Hon lyckas bra med att förmedla den där skeptiska uppsynen som hör soc-tanten till. “Jaha, du är här för att tigga pengar”. Men samtidigt en äkta sympati, för det är ganska uppenbart att personen mitt emot henne i det lilla, fula socialkontoret inte mår så bra. Hon lyckas imponerande bra med balansen, Mariah, jag börjar nästan tycka om henne. I alla fall hennes stora, bruna, mandelformade ögon som trött och ledset försöker fatta hur saker hänger ihop.

Sen tänker jag en ytlig tanke: om Mariah Carey kan fula till sig sådär, så finns det tusen kvinnor därute som skulle kunna snygga till sig och se ut som Mariah Carey i full glam om de bara ville. Jag antar att det inte är filmens budskap även om den handlar om att ta kontroll över sitt liv. Men som sagt, jag kommer ju sällan i kontakt med den fruktansvärda misar Precious kallar sitt liv. Och jag är pinsamt och generande tacksam för det. Herregud.

Uppåt, framåt

Jag såg Upp i helgen. Jag påmindes brutalt om varför man aldrig ska se film på en lördagkväll. Ett skäl är för att folk (“ungdomar”) lägger upp sina fötter på sätet framför, i det här fallet mitt.

Nå. Filmens otippade teman gjorde att publikens stoj, sorl och neadertalarbeteenden faktiskt snabbt la sig. Det är faktiskt lite chockande med animerade, färgglada filmer som utan startsträcka levererar barnlöshet, död och ålderdom. Och det innan det ens gått tio minuter!

Jag grät, som alltid. Alla variationer på “…och så är livet plötsligt inne på sista versen” är läskiga, sorgliga och jag grinar.

Parantes: Lite otippat är King Kong (Peter Jackson-versionen) den film jag utan tvekan grinat mest till. En halvtimme ungefär, nonstop. Jag har också gråtit jobbigt mycket till MASK, när Rocky Dennis tar stundenten. Hela grejen med att klara någonting mot alla odds.

Men Upp, alltså. Det är gråt som påminner om att livet är skört och att man ska ta tillvara på alla chanser bla bla bla. Och just då, i biomörkret, kom jag på precis hur jag ska börja min bok. Bort med den gamla inledningen. Jag har en totalfräsch ny, början där vi snackar filmatisering, USA-version, “stor i Japan” och August-priset.

Sen grät jag lite till, såklart.