"Det är bara att bita ihop"

Det är nånting med den äldre generationen. Vännen berättar om när han handlade med sin farmor som hade erbjudit sig köpa skor och jeans åt sitt barnbarn.
Farmorn frågade expediten om “svartingarna” när hon syftade på lackskor, och när vänmnen provade jeans i ett provrum drog hon dit en expedit (jämnårig med vännen) för att denne skulle uttala sig om hur jeansen satt i rumpan. “Det var bara att bita ihop” kommenterar vännen.

Var i stan med mamma idag. Absolut inte samma kaliber, men den “äldre generationen” har ändå ett annat sätt att handla kläder. De sliter mer i reaplaggen. De kan skilja på en orange tröja och en i nyansen “tegel”. De använder ordet “koboltblå” för att beskriva nåt, och de frågar om saker är fodrade.
“Det här är hundra procent bomull, det kan man inte tro”, sa mamma imponerat om en tröja. Hon letade också efter en tröja som inte skulle ha polokrage men ändå tillräckligt med krage för att hon skulle slippa ha halsduk.

Ett annat sätt att handla kläder, som sagt.

När vilden kom till stan

Jag har tänkt mycket på Crocodile Dundee idag. Jag vill se fler filmer med vildar som placeras i civilisationsmiljö nämligen.

Så här är det. Vilden är glad och lycklig. Han lever ju i naturen. Han behöver inte oroa sig om världsliga ting. Kommer han till storstaden händer samma sak, alltid; vi lär oss att materiell lycka är förgänglig och naturen gör oss glad.
Men vad lär han sig av oss? Absolut ingenting. Han tacklar vår miljö som vore den hans egen (Mick Dundee klättrar på folk i tunnelbanan som om han var ute på walkabout i den australiensiska bushen, han frågar en svart taxichaffis vilken stam han tillhör och så vidare), och vägrar ta till sig ny kunskap. Och varför skulle han? Han är ju en lycklig vilde.

Snart har Into the Wild premiär. Sean Penns film om en slyngel som bosätter sig i vildmarken för att bevisa något. Dör på kuppen. För man kan liksom inte ha naturen och elda upp den. Man kan inte omfamna Alaskas vildmark och samtidigt använda en elektrisk filt.

Jag längtar inte efter fler sådana filmer. Jag vet redan att naturen är vacker men brutal. GrizzlyMan har lärt mig det mer än någon annan film.
Jag behöver inte fler människor som upptäcker naturen, däremot vill jag ha fler filmer om hur naturen upptäcker människan. Vilden som kommer till stan och så vidare. Gudarna måste vara tokiga och så. Crocodile Dundee i Los Angeles.
Hjälp mig. Vilka filmer ska jag se?

Och Human Nature och Nell räknas inte. De luras.

En komikers uppgång och fall

Såg Fletch igår. Slogs av journalistromantik. Dessa stora, öppna redaktioner. Journalisterna som ringer in till redaktören med ett scoop. Reportern (Fletch) som kör wallraffstil i ordets fullaste bemärkelse. Det var tider det.
Jag blir nostalgisk och längtar efter en tid jag bara känner genom film.
Inte för att jag skulle vilja bli murvel. Men tänk att snubbla på ett scoop som inte redan finns på Flashback eller någon annan obskyr internetsida.

Fick nästan en tår i ögat igår. Eller, allvarligt, jag fick en tår i ögat. Jag och vännen K körde en ny grej. Innan vi såg Fletch höll jag ett föredrag om Chevy Chase, för att ge lite mervärde till filmupplevelsen. Jag avslutade med att visa K videon till “You can call me Al”.
Jag fick en tår i ögat därför att Fletch visar så klockrent Chevys komiska talang, och man kan bara tänka sig hur enormt stor han var på åttiotalet. Dessutom är han rätt snygg “för att vara komiker på åttiotalet” och så vet man att nittiotalet, som ligger famför honom, består av idel floppar (Osynliga mannen, någon?) och depressioner och skilsmässor.
Och han har ju egentligen ännu inte hämtat sig.

Vännen K valde att kontra med en ypperlig presentation av Dudley Moore, komplett med tonsatt bildspel och allt. Det är vår nya grej. Hyllningar och föredrag för att ge mervärde till filmupplevelsen. Jag kan rekommendera det.

Att bomba eller inte bomba

Här är den. Jackan som delat hela världen i två läger. De som anser att den mycket väl kan kallas en bombarjacka och de som vägrar acceptera faktum.
Visst, den är inte ortodox. Till exempel är kragen inte av klassiskt bombarjackssnitt. Men mudden i midjan finns där, materialet är glansigt och hela jackan är puffig och gör att man ser rätt fet ut.
Dock är fodret inte orange.
Som konstaterats förut är det en uppdaterad variant.

Mer munkar

Är nog, trots allt, ganska fascinerad av de där gregorianska munkarna och deras populism. Jag tror att jag gör en kovändning och hävdar att det är ganska bra. Varför ska inte munkvärlden få uppdatera sig? Kanske finner de spititualism och budskap om Guds frid i Imagine och Wicked Game? Just Wicked Game har jag tänkt på. Eftersom man har den där svartvita videon med en halvnaken Helene Christensen i huvudet kan man ju lätt få för sig att den enda tolkningen av låten är den om kärlek mellan två människor. Kanske vill munkarna ta fasta på att det, i deras fall, faktiskt också kan handla om förhållandet mellan munk och Gud. Någon gång måste de ju stanna upp och tänka “Det här är ju ganska wicked. Varför ska jag ge upp alla mina earthly possessions utan att få någonting tillbaka? What a wicked thing to do, to make me dream of you.”
Det kan ju knappast vara helt lätt att bestämma sig för att bli gregoriansk munk och sedan inte en enda gång se tillbaka.
De förtjänar Wicked Game. Jag ger dem det. Jag ger dem Nothing Else Matters av samma anledning (inte för att jag hade några särskilda claims på den låten direkt) och jag kan av samma anledning faktiskt förlåta det alltigenom uppenbara valet av Losing My Religion. Det ger väl ändå nån slags uppenbar twist som kanske är inkörsporten till det spirituella ifrågasättandet hos den oinvigde munken.

"Vännen"

Försöker intervjua “vännen” om de gregorianska munkarna men han säger “vad mer finns det att säga?”

Jag vill ha munkar, munkar, munkar med hål i

Det här med de gregorianska munkarna. Vad är grejen? Jag kan fatta att man lyssnar på deras chantande och tycker att det är
a) avslappnande b) vackert c) exotiskt/europeisk (om man är amerikan) men hur resonerar man när man låter munkarna gå lös på Metallicas Nothing Else Matters och Dire Straits Brothers in Arms?
För ett par år sedan fick hundar skälla in Beatleslåtar och katter jama julsånger. Är det samma tänk här? Att man skojar till det genom att låta munkarna och deras synth sjunga – gasp! – “moderna rockklassiker”? Eller är det mer som när Londons symfoniorkester kör Metallica, och det är meningen att man ska uppleva låtarna på nytt samtidigt som ungdomen ska lära sig uppskatta symfonimusik?
Ett så logiskt val av gregorian monk-cover så att det är trist är att de valt att sjunga Losing My Religion. Bo-ring!
Plus att det kinappast är en kör med munkar som sjunger utan en och samma snubbe som man sedan reverbat in absurdum. Men det är ju knappast det som är “problemet”, eller hur?

Äntligen lite magi och hypnos

Inte en dag för sent. Mandrake – the movie – ligger i pipelinen, får jag höra av Steelwheels som verkar läsa nyheterna på imdb som en annan läser dagstidningen.
Men det blir varken Billy Zane eller George Clooney som “axlar manteln” (vilka varit mina förstahandsval länge nu) utan Jonathan Rhys-Myers. Det får mig givetvis att tänka.
För det första, varför går hans karriär så knackigt? Han porträtterar Elvis, gör MI:3 och knasar sig i indierullar ingen ser tills Woody Allen dyker upp. Och efter det tackar han ja till att spela hypnotisör i mantel. Ja, givetvis är pengar inblandade i hans val, men ändå. Han är snygg nog att kunna få större Hollywoodroller än så. Men han måste väl, liksom jag, tro på magikernas återkomst. Att de kommer få sin upprättelse snart. Kanske redan i år.
Och for the record tycker jag att det är ett värdligt val av skådespelare. Mandrake är rätt så fåfäng, och det är Rhys-Myers också (när han var i Stockholm inför MI:3 spände han sig och öppnade skjortan så djupt att det var genant). Han har en ihopbiten mun, vilket är bra, och han är slank om än kort. Han kan säkert få till ögonen också så att de blir “hypnotiserande”.
Jag är nöjd.

Saker jag vill se på riktigt

Jag har faktiskt sett en person halka på ett banaskal. Det är sant. Trots att jag sagt det så många gånger nu så att det lika gärna skulle kunna vara en lögn, som upprepats tills den blivit sanning.
Men i det här fallet fanns vittnen. Jag och Kennet såg en person halka på ett banaskal. Vi talar ofta om händelsen. Vi spelar upp den för varandra, som en liten enaktare. Vi spekulerar i hur bananskalet hamnade där, hur händelsen påverkat alla inblandade så här i efterhand och hur vi är lyckligt lottade som fick bevittna det hela.
Vi talar också om andra saker av liknande kaliber som vi vill se.

Jag brukar efterfråga
* Ett fyllo som ser nåt skumt och kollar på flaskan, på det skumma och sedan tillbaka på flaskan
* En öppen lastbil, gärna med hönor, som åker in i ett fruktstånd, eller ett hölass. Ingen skadas.
* Ett piano som ramlar ut genom ett fönster men missar en förbipasserande med en hårsmån.

Kennet brukar längta efter att se
* En person som får en blomkruka i huvudet, där krukan går sönder men jorden, med blomma i, stannar kvar på skallen.
* En som får ägg och bacon kastat i ansiktet så att äggen blir ögon och baconet en glad mun.

Men idag, hemma hos Kennet, kom jag faktiskt på det ultimata jag vill se. Jag vill se en St. Bernhardshund med en tunna runt halsen. Inget hellre. Det är det ultimata.

Det ska bli mitt mål 2008.

Folk jag fått höra att jag liknar