Up, up, up in the air

Ja, det är dags igen. Köpenhamn förra veckan och Paris denna. Jag reser i morgon, på jobb, och är borta i ett par dagar.
Jobb.
Igen.
Lukten av nystrukna, nedpackade och sedan uppackade skjortor och smaken av dyrköpt flygplansmat.
Jag kommer inte ha så många timmar ledigt även om övriga jobbschemat är bra och skoj och så. Men de timmarna jag har tänkte jag kanske för en gångs skull använda till att besöka Louvren. Jag har alltid bangat eftersom jag har så låg konsttolerans och i regel är så ointresserad av museum (här har jag en Beavis & Butthead-attityd, det vet jag, som går ut på att vaddå, det är ju bara gamla saker). Jag är i det närmaste konst- och museumintolerant. Feel free att analysera denna åkomma.
Nej, inte handikapp. Åkomma.
Nå. Dessutom brukar det vara så långa köer. Men jag kanske behöver köa lite mer i mitt liv, vem vet, det kanske är karaktärsstärkande. Jag funderar i alla fall på det. Överväger. Oeverevaegeur.
För visst vore det väl amazing om jag lyckades motbevisa både mig och er och hitta trevlig gammal konst att se på?
Återkommer.

Summerparty together/Summer feelings forever

Nationaldagen börjar jag traditionsenligt med att se YouTube-klippet med bröderna Herrey som sjunger Sommarparty i Sommarkrysset 2007 medan jag äter sill. Pers stuffande och Rickards hetsande ger mig alltid en nationalistisk tår i ögat varje 6 juni.
Nationaldagsfirandet fortsätter sedan traditionsenligt med att jag byter wallpaper på min data-apparat till bilden av bröderna Herreys möte med statsministern. Pers goa leende, Rickards hungriga blick, Reinfeldts avlånga skalle och Louis nervösa utstrålning är bilden av fädnerslandet. Länge leve.
Nationalfirandet avslutar jag sedan traditionsenligt med att lyssna när bröderna Herrey framför den engelska versionen av Sommarparty för publiken i polska Sopot.

Summerparty together
Summer feelings forever

Det stilla tillståndet

Som man tänker sig löv som ändrar färg från grönt till rött. Fast tvärtom. Löv som förlorar färg, som går från olika nyanser, rött och gult, tillbaka till någon försiktig, menlös grön som egentligen bara smälter in i bakgrunden. Bildar en kuliss. Inte betyder någonting annat än att de, och trädet, lever.

Jag känner att jag tappar färg.

Puzzled

Vad gör man när man känner sig som pusselbiten som inte går in? Biten som blir över och som man lägger åt sidan, suckar åt, blänger på och tänker “men ska den verkligen vara med?”. Biten som förstör. Sabbar hela spelet.

Dagar som dessa vill jag smälta bort regnet. Gå ut och visa mig vara den enda nu levande människa som verkligen inte tål regn, som smälter bort av regn. Alltså bokstavligen. Som inte hinner springa mer än några meter, knappt ens över gatan, innan jag förvandlats till ett rispapper som sedan åker iväg med en rännil ned i ett avlopp. En liten virvel och sedan är jag borta.

En lagom ovärdig sorti, det håller jag med om. Men jag föreställer mig att det går så snabbt så ingen, allra minst jag själv, ens hinner reagera. Inga barn behöver få trauman om de råkar vara i närheten när min överkänslighet mot regn uppdagas på detta dramatiska vis. Ingen behöver känna sig skyldig. Det kommer inte att dröja långt efteråt innan man talar om det som en trolleritrick för något annat kan det inte vara. Sedan, när tillräckligt långt tid har gått, kommer man att skratta och tänka att herregud så korkade vi var som trodde att det var ett trolleritrick, det var väl ingenting annat som hände än att ett papper luckrades upp i regnet och försvann? Vad var det som var upprörande över det? Ingenting.
Och sen kommer man att tänka vad var det nu som man pratade om för länge sedan. Något betydelselöst papper? Det var någon uppståndelse kring det där. Men jag minns inte varför.
Nä, det var väl ingenting.
Jag har glömt.

Ironier

“Det är inte alla som kan bära den där modellen” nickade säljaren halvimponerat åt mig.
“Nä det stämmer nog”, sa jag stolt och betalade glass en tusenlapp för världens typ vanligaste solglasögonsmodell. Wayfarer alltså.

Ps. Blues Brothers skitkonstig film?

Babel. Boom!

Första frågan i Babels quiz! BOOM! Quizzet finns här, på Babels hemsida.

I believe more in the scissors than I do in the pencil

Höguppläsning igår på Debaser Medis. Fick den skönt konstnärliga frågan efteråt av en skrivande vän om jag har en författare i åtanke när jag skriver. Jag tror frågan var så i alla fall, om jag försöker skriva som någon annan.

I alla fall så svarade jag att jag visserligen inte ser mig själv som författare och inte har några ambitioner på att bli det men visst, om det är någon jag skulle vilja skriva som och på sätt och vis försöker att skriva som så är det min favoritförfattare Truman Capote.

I det att han förenklar. I det att han förmedlar med de små medlen. I det att han skriver meningar som “He loved her, he loved her, and until he’d loved her she had never minded being alone….” och “More tears are shed over answered prayers than unanswered ones.”.

Att skriva enkelt är nog min främsta strävan. Inte snitsigt, poetiskt eller någonting annat. Jag vill skriva enkelt. Och där är Truman min absoluta förebild. Även om citaten ovan visar att han också kan skriva litterärt och konstnärligt.

Visst, Hemingway eller John Steinbeck eller någon annan sådan dude skriver kanske ännu enklare, men de skriver inte om känslor på ett så avskalat vis som Truman gör. Och de har inte samma fantastiska första meningar. Och de skriver inte om samma komplicerade sociala förhållanden, relationer och miljöer som Truman gör, vilket också bidrar till att han ligger mig närmast hjärtat och har gjort sedan jag läste Music for Charmeleons när jag var runt 21 och fattade att enkelt inte är samma sak som simpelt. Eller banalt.

Så ja, någonstans försöker jag väl att skriva som Truman. Men jag försöker inte att vara Truman. Hur skulle det se ut? Och det kan förresten ingen.

Sen känner jag faktiskt samhörighet med Truman på en annan nivå. Också han skrev om verkliga människor. De allra flesta var hans vänner och en hel drös av dem (de flesta faktiskt) sade upp bekantskapen sedan han blottade dem, en efter en, i framför allt novellerna. I de biografier jag läst över min favorit så verkar han heller inte riktigt fattat vad de blev så sura över. “Jag skrev ju bara som det var, ungefär, mer eller mindre” är väl hans förklaring.
Jag känner samhörighet med honom där. I naiviteten, i “men jag har ju ändrat namnen…?” och i oförmågan att skriva någonting utan egen förankring. Hur jag än försöker kan jag inte skapa en karaktär som inte redan finns. Det är väl därför jag har så vansinnigt svårt för scifi? Så jag skriver utifrån någon som redan finns till den grad att jag tror att han inte finns annat än på papper. Och sen blir det förvirring.

Men överlag tänker jag på Trumans ord “I believe more in the scissors than I do in the pencil” när jag skriver. Och så förenklar jag.

Exklusivt för Jazzhands: Mattias Dahlström berättar om sin Fletch-tatuering!

Mattias, du har en Fletch-tatuering över hela din vänstra överarm. Hur kommer det sig?
– Jag ville göra något roligt när jag fyllde 25. Eller, okej då 35…

Vad hände?
– Jag hade kalas och bad mina kamrater att lägga bidrag till en Chevy Chase-tatuering i en plåtburk istället för presenter. När jag vaknade morgonen därpå fann jag att den innehöll väldigt mycket pengar. Det var inte läge att banga ur då…
Sedan tycker jag att Chevy Chase är extremt rolig i framför allt Fletch och några andra klassiska filmer han gjorde under 70- och 80-talet. Jag har snott 98 % av hans skämt också, så att det är som en hyllning för att jag fått “låna” dem. Och på ett kvasiintellektuellt sätt är tatueringen också en hyllning till min pappa som alltid hyrde Chevy Chase-filmer till mig när jag var hemma och var sjuk under min uppväxt.

Har det hänt att du fått nya vänner tack vare din tatuering?
– Nej. Eller ja, en kanske. Om Maria på King Carlos tatueringsstudio räknas. Det var hon som gjorde den. Hon är grym.

Har du någonsin ångrat den?
– Ja, i fem sekunder framför spegeln när jag kom hem från tatueringsstudion.

Finns det planer på fler Fletch-tatueringar?
– Nej, men jag har gjort Chuck Norris på vänster arm nu. Det räcker med män nu, om det blir fler porträtt ska det vara av en stark, rolig, toppenskön kvinna.

Hur känner du för Chevy Chase sådär allmänt?
– Ja, nu ska ju Chevy Chase vara rätt så oskön i verkliga livet har jag hört, så jag väljer att inte tänka på det. Men jag hoppas ju att han är djurvän, betalar tv licens och är snäll.

Har du någon gång känt dig manad att vilja berätta för Chevy Chase att han pryder din arm?
– Ja det har jag. Letade rätt på hans agent och var ett knapptryck ifrån att skicka ett meddelande till honom på Fejan.

Varför gjorde du inte det?
– Jag var inte heeeelt säker på om det var herr Chases agent.

Mediokert

Jealousy is the tribute mediocrity pays to genius.

Grymt medioker Jazzhands-vecka. Grymt medioker Jazzhands-månad. Kanske år. Jag vet inte, har tappat räkningen. Känner mig omsprungen. Jaha, men vilket race springer du i då? Det vet jag ju inte ens.

Mediokert är ordet. Det blir inte bättre än så här.

Jag har världens bästa jobb, jag vet, det är inte det jag klagar på. Jag klagar på mig själv och mina ofantligt medelmåttiga prestationer. Kollar Game of Thrones och identifierar mig plötsligt med Theon. Alltså, inte på det viset att jag tänker att jag har rätt till tronen och det bästa sättet att nå dit är att döda alla, inklusive mina gamla vänner, och spela Allan. Utan det där med att vara second best hela tiden, i skymundan. Känna sig åsidosatt men innerst inne veta att det är egentligen är en större roll än man förtjänar. Second best är skitbra, egentligen är jag snarare en tenth best. Hur bluffade jag mig ända hit?

Jaja, åtminstone tolkar jag Theon så. Men jag är mottaglig för de flesta tolkningar just nu.

Italians do it better

Har haft en stressig vecka men inser att det finns föga sympati att hämta så fort man nämner att veckan också innefattat en resa till Milano och en vistelse på Armani Hotel. I tjänsten, då.
Bra grej med Armani Hotel: hotellet är doftsatt. Hi-tech!
Dålig grej med Armani Hotel: för att ta sig in och ut från rummet behöver man byta hiss två gånger. Åka upp till lobbyn på sjunde våningen i en hiss, sedan byta och åka ned till gatuplan igen.

Nå.

Tillbaka från Milano och funderar på om man skulle åka till Italien och inte LA för omväxlings skull. Fast hey, det vet ju både du och jag att det inte kommer att hända. Los Angeles är enda staden för mig. Innerst inne osv. Plus att det har ju fungerat förut, varför ändra ett vinnande koncept och så vidare.

Gud, som jag längtar.
(Och ja, jag vet. Föga sympati)