“Vad är ‘triangel'”?

Game ON!

Den svåra tiden

Snart kommer jag att intervjua mig själv här på Jazz, om den här svåra, introverta författartiden jag just nu upplever, då jag tvingas att gå på djupet hos mig själv, undersöka de mörka delarna av mitt inre bla bla bla.

Intervjun som var nödvändig.
Framför allt angelägen.

Snart kommer den. Och jag kommer att använda begreppet “inre resa“. Jag kommer att dra handen genom håret och prata om “en tuff tid“.

Men innan dess ska jag fila på ett embargo att presentera för min mor och min bror. Ett bindande avtal där de – mot någon form av kompensation (hembakade semlor?) förbinder sig att aldrig läsa min bok.

I morgon kör jag mitt sista gig/arbetsdag på halvtidsjobbet på förlaget. Blandade känslor, flyga utan skyddsnät etc.

Kvällen kommer därför att ägnas åt att baka paj.

Lyckad handviftning

I fredags besökte jag Cliff Barnes. Nej, jag tycker inte att det behöver någon vidare förklaring. Däremot poängterar jag gärna att man på Cliff haft samma låtlista varje fredag sedan tidernas begynnelse. Cp säger vissa, briljant säger jag. Att låta sig överraskas på dansgolvet är i mångt och mycket överskattat.

Vill man önska en låt – mot förmodan, eftersom Thriller, Så Klart och diverse schlagers redan är med på listan – så kostar det tusen spänn. Eller, nej, det kostade en tusing men det var så många som önskade så nu har man höjt priset till elva tuss.

Man får inte dansa på borden eller i fönstren, som man kunde förr. Däremot får man stå på stolarna om man vill. Och man dansar med fördel med händerna i luften. Sköna dudes i piké, svart skjorta och röd slips och ladies som dansar med händerna ovanför huvudet och böjda knän.

Utslag på den Hainerska party-o-metern? Fem av fem.
Party on, Cliff.
Party on.

Kärlek och andra brott

Läser Tomas Böhm och funderar på den destruktiva relationen. Sådär generellt alltså.
Min terapeut berättade en gång om krigsflyktingar som blir stressade och stissiga när de kommer till en lugn och fridfull miljö, de känner inte igen den. De vet inte hur de ska agera i den. När de flyttas till en stressig, bullrig miljö blir de mycket lugnare, den är mer bekant för dem.

Jag skriver ett kapitel om den destruktiva relationen idag. Den som bara sliter och drar. Den som lånar pengar, inte ringer, säger Skiter väl jag i och sen klappar en på kinden och säger Jag kan inte leva utan dig. Har du en hundring?

Det är ett viktigt kapitel, och ändå ett av de lättaste jag skriver. Svårare med fin, rak, ärlig kärlek. Faktiskt. Svårare att bryta ned i små beståndsdelar och nyfiket kolla på vad som håller ihop dem, vad kittet och limmet består av. Hur funkar det egentligen?

Böhm har några idéer, i boken. Det handlar om det gamla vanliga förstås, som kommunikation framför allt, sammanfogande intressen och projekt och en öppenhet för Det Egna.
Sånt är svårare ändå, att göra om till ord och berättelser. Det är mer känslor, blickar, världar och den där gesten som bara vi vet vad den betyder. Det kapitlet är absolut svårast.

Det destruktiva är så slitigt, där orkar man nästan inte med känslorna. Lättare att beskriva på så vis. Jag vet att mina gamla ungdomsidoler har sagt att det är mycket enklare att skriva en sorglig ballad än en riktigt glad låt, i synnerhet om kärlek. På nån slags intern utmaning skrev de därför Shiny Happy People som ju är hysterisk och som REM (därför?) vägrar spela på konserter. Jag förstår dem. Ur flera aspekter.

“Är du säker på att du ska ha de där jeansen?”

Här är förresten en artikel – skriven av mig – om ett hyfsat roligt fenomen nämligen negativ publicitet inom mode, alltså när “fel” person bär ett plagg.

Ungefär som när jag skulle få ett par J Lindeberg-jeans som nån promogrej men efter en syning meddelade de att de inte gör jeans “i så stora storlekar”.

Dagdrömmar

Dagdrömmer om mitt liv som författare. Alltså när jag verkligen är författare. Man kan säga att jag är det nu eftersom jag har ett bokkontrakt (!). Men riktig författare är man väl ändå inte förrän boken kommit ut.

Nå.

Då ska jag i alla fall ändra min titel i telefonkatalogen. I den mån telefonkataloger fortfarande finns.

Jag ska ha min panamahatt oftare.

Jag ska skaffa en signaturnånting. Det bästa vore kanske en signaturdrink, och här funderar jag på Kir Royal, men eftersom jag inte dricker (excentriskt!) så hamnar det lite inom parantes. Signaturdoft går också bort eftersom jag aldrig skulle kunna hålla mig till enbart en parfym. No way. Kanske skaffar jag mig en signaturgångstil?

Jag borde väl också skaffa en yngre älskare eller börja röka men jag tänker nog gå mot strömmen där och låta bli.

Min livsstil

Annars är jag mycket nöjd över att ha en redaktör. Att kunna säga “Jag mailade min redaktör…” hör till livets absoluta privilegier. Förut hade jag “min revisor”, det har jag inte längre.
Saknar också “min advokat”.
Men en redaktör smäller ändå högst.

De södra åsikterna

Knäckebröd gjort på surdeg. Jag är måttligt irriterad över att det är så gott.
Lika måttligt irriterad över att Urban Deli gör så gott bröd.
Kan jag få bli överraskad någon gång, är det för mycket begärt. Alltså, hitta något som inte bekräftar och bygger på min image som söderförfattare. Jag försöker mörka surdegsknäckebrödet, tar det ur sin lifestyleförpackning och lägger dem i en vanlig, anonym burk istället. Eller är det precis vad man förväntas göra? Gud, jag vet inte längre. Och igår hade jag solglasögon på mig. På söder.

På begäran

Många av er har mailat och sms:at för att fråga hur det går med min rättvisekamp. Min balansakt, där jag eventuellt snattar saker från en viss butik eftersom de stulit 300 spänn från mig.
Jo tack, det går bra. Jag är halvvägs där. Och folk från oväntat håll har trätt fram och visat mig support. Jag filar i detta nu på mitt försvarstal i tidningarna Dagens Media och Resumé då de antagligen kommer bli först med att rapportera om mina förehavanden i samma stund som jag åker fast.

Synad

Oklart om jag kan stå för att jag är “skönhetsskribent” idag efter en natt med alldeles för lite sömn och alldeles för mycket lunch.

Det borde egentligen inte spela någon roll – jag är ju också författare, då ska man se sliten ut – men just i kväll ska jag träffa vänner och gå på en releasefest för Johannas seriealbum. Då hade det ju varit skönt att inte se ut som Mickey Rourke i The Wrestler.

Apropå det, läste förresten i Södermalmsnytt att Paolo Roberto ska öppna crossfit i mina kvarter. Det ska vara “riktigt träning, inget larv”.

Sömnbristen gör att min associationsförmåga works in mysterious ways.