Saknad (lång och tråkig läsning. Spoiler: ingen dör i slutet)

De senaste tre åren har döden varit väldigt närvarande i mitt liv. Jag får en kommentar på Jazzhands från “Flemming” om att dödens närvaro kan påverka oss  mer än vad vi inser. Jag blir glad för kommentaren, men också vemodig. Den rör något.

Vad dödens oinbjudna närvaro gjort för mig de tre senaste åren vet jag inte riktigt men jag fattar, vet och känner att den gjort något med mig och den där grundstabiliteten man har någonstans i maggropen.

Pappa dog först. Helt oväntat och chockartat.
Min sambo sedan fyra år lämnade mig i samma veva. Dubbel sorg.

Sen dog min farbror. Jag träffade honom på pappas begravning för första gången i vuxen ålder. Jag tyckte om honom. Han var en liten bit pappa. Sen försvann han. Tomt.

Sen dog vår katt Marius, vilket kan tyckas trivialt i sammanhanget men det blir en markering av något som avslutas, kanske ännu tydligare. Ett djur som funnits där i nästan tjugo år, helt självklar och oförändrad, när allting annat förändras. Kattens utseende åldras ju inte, som på en människa. Så en dag blir katten gammal och dör. Bara en dag.

Min dagmamma dog nyligen. Det kanske också låter trivialt men hon spelade en stor roll i min och min brors liv. Hon var trygg, stabil och bra. Det är jättekonstigt när en trygg och stabil person blir svag och försvinner.

Snart kommer mormor att göra det också, hon är så liten och svag nu. Skinnet på hennes armar är så tunt att man ser alla blå ådror under det, de sticker upp som om de var kablar under ett rispapper.

Vad gör det med en person. Det är en bra fråga. Vad gör det med mig?
Jag vet att jag, de senaste tre åren, rensat upp hela min bekantskapskrets. Jag har många och fler vänner nu. Fler nya. De som inte kände mig innan döden. De som känner mig nu.

Jag tänker mycket på döden. Och saknaden. Den kommer man inte ifrån.
Jag tänker på bräckligheten. Ibland är det en ödmjukhet, men så stannar man upp och liksom trampar lite snett och hamnar helt ur balans. Och känner att ingen är där att ta emot en. Sant eller inte (troligtvis inte) så är det en känsla som etsar sig fast.

Verklighetens catchphrases

Som konnässör inom trash-tv skulle ja vilja ta upp det här med “catch phrases”. Det finns vissa uttryck och formuleringar som bara hör reality-såpan till. Allra tydligast märks dessa i Kungarna av Tylösand, men så är den reality-showen också exceptionellt trashig. Kanske smutsigast, snuskigast och mest illaluktande i svensk tv just nu.

Därför är det alltså inte så konstigt att man där också hittar en hög koncentration av dessa uttryck:

1. “Som människa” (alt “Som person”)
Exampel: “Jag gillar honom som människa, men han är skitjobbig när han är full”.

2. “-mässigt”
Exempel: “Städmässigt är det nog jag som gör mest”.

3. “Jag kan tycka”
Exempel: “Jag kan tycka att det är snyggt med restylane-läppar, på rätt person“.

4. “Jag är spontan”
Exempel: “Jag är spontan och säger alltid vad jag tycker”.
Variationer: Jag är oförutsägbar/crazy/står för mina åsikter.

Det här med, ja ni vet…

Det här med självkänsla.
Varför har jag en sån bristande sådan när jag, rent objektivt, borde ha en rätt så bra sådan?

Skånezzzzzzzzz

Alltså, Skånefruar är det minst actionfyllda programmet som går just nu. “På Malmös finaste gata ska Nancy göra sig vacker…” och så tio minuter av att Nancy färgar ögonfransarna.
Zzzzzzz…..

Apropå sömnpiller, förresten, så såg jag La Danse. 95 kr och två och en halv timme jag aldrig får tillbaka igen. Jesus. En dokumentär utan storytelling, berättarröst, intervjuer eller huvudpersoner. Bara alldeles för långa scener av seniga människor i blå kroppsstrumpa som dansar modern dans.

Om man tycker att det är “fantastiskt vad folk kan göra med sina kroppar” är det säkert en utsökt film. Om man, som jag, inte begriper någonting av modern dans, är det ett misstag att sätta sig i salongen.
Okej att de där franska balettmänniskorna anstränger sina kroppar otroligt mycket, hela dagarna. Men att sitta i en biostol  i två och en halv timme är liksom ingen lek heller.

Shake it!

Milkshakekoma!

Oreo-milkshake på Marions på Kungsgatan. Gah! Jag är plötsligt ungefär tretton kilo tyngre. Vore det socialt accepterat att gå runt med uppknäppta jeans skulle jag göra det.

Inte bra att dricka sig tjock, slö och snurrig på milkshake innan man ska iväg på reportageresa.
Ja, det stämmer. Dags igen.
Frankrike även denna gång, men skönhetfokus och inget annat på artikeln.

Jag är mesta möjliga globetrotter.

Kvarleva

Går förbi sneakers’n’stuff. Ser två fyrtioåriga män därinne, tror dessvärre att de jobbar där. De har lite trivselmage, runda kinder. Och klär sig som om det fortfarande är 1997 och coolt med limited editions.

De har stickade mössor på bakhuvudet.
Och skägg.
Givetvis skägg.

Min mardröm är att bli en kvinnlig motsvarighet i en nära framtid.
Sorgsen kilar jag vidare hem.

Frilansvardag. Bok. Grubbel. Del 112

Boken. Artiklarna.
Hela den grejen.
Jobb.

Jag har inte gett upp på boken. Det har jag inte. Och den dagen det blir npgonting av den (har fortfarande förhoppningar) dedikerar jag den till alla underbara människor på Jazzhands som ger underbara ryggdunkningar.

Den ligger i frysen just nu. Jag tar fram den och tinar den snart, måste bara svälja kritiken. Eller, snarare ta den till mig. Den är liksom två böcker i en, jag måste bestämma mig för vilken jag ska skriva.
Kill your darlings etc.

Och efter att ha sett ännu en rutten romcom i morse (för er skull, så att ni slipper) så inser jag att ursprungsplanen – en smart romcom i bokform – kanske är okej ändå. Tänkte att det var för ytligt men wtf, med tanke på det crap som produceras…

Hälsade på Kennet efteråt, vi kollade på Kungarna av Tylösand, garvade som alltid åt att Nemo ser ut som ett sånt där gummiansikte man stoppar fingertopparna i.

Kom hem. Mailade, ringde folk, ägnade en tanke eller två åt boken som ligger i frysen.
Se, den är inte död.
Jag är inte utslagen.
Än.

Gårdagen och framtiden

Jag är van vid junkets men ovan vid dygnslånga pressevents för nya, revolutionerande teknikgrejer. Men allt har en första gång och igår fick jag och sextio andra journalister från hela Europa en första glimt av den här grejen.
Det är ett hemvideosystem, en platt-tv med allting inbyggt. En platt-tv med extra allt: Blue-Ray, högtalare, spela-upp-musik-från-iPod…och med bara en enda fjärrkontroll med typ sex knappar på, för hela kalaset!

Imponerande. Liksom priset: 70 tuss (!).

Några roliga saker och observationer från ett dygn tillsammans med geeks:
1. Ljudman ska demonstrera hur bra ljudet är, och hur enkelt det är att gå från till exempel tv till Blue-Ray, och spelar upp ett klipp med “lovely Shakira singing for us“.
2. Han visar en annan grej, med fantastiskt ljud, och väljer här en framförande av Michael Bublé. Den fantastiska ljudtekniken gör Bublé rättvisa och låter oss uppleva “the experience you have come to expect from Michael Bublé“.

Lunchrapporten

Är i Paris. Jag vet inte var. Utanför Paris, på ett ruttet hotell i något businesscenter. Chauffören som hämtade mig hette Pierre. Det tyckte jag var fint. Han hade volontärarbetat i Mexiko ett tag, nu var han hemma igen. Sökte jobb. Finns inga jobb. Så han kör limo för tillfället.
Jag är trött, gick upp kvart i fem i morse. Trodde jag skulle bo i stan, men icke. Businesscenter. Men det är okej för man har utlovat en båttur på Seine.

Om jag har anledning…

…att oroa mig och tro att allt ska gå käpprätt nedåt?
Ja, det har man alltid.

(Några påminnelser: har fått sparken från minst två jobb, sagt upp mig från jag vet inte hur många. Det är “dåliga tider” nu, tydligen, jag är trött på junkets, min bok fick avslag och jag har blivit plötsligt besatt av hundar)