Nä nu! Nu blir det argt blogginlägg!

Här går man ut en tisdagskväll för lite fräsch mat. I mitt fall betyder det thaimat. Eftersom A inte gillar take away-thaien på Folkungagatan lika mycket som jag gör blir det Koh Phangan.

Jag kommer dit först. Jag frågar efter ett bord för två. Hovmästarn (eller vad han nu är) säger “det fixar vi, häng av dig så länge och sätt dig och vänta”.

Jag frågar om jag kan få vänta vid ett bord. “Nej”, säger hovmästarn/vagabonden, “vi bordsplacerar inte förrän gästerna är fulltaliga”.

Jag sa “Men det är ju bara en person jag väntar på”.

Han upprepar det han precis sagt och ber mig hänga av mig kläderna och vänta. Garderoben kostar 20 spänn. Sånt hatar jag. Jag frågar om man måste hänga av sig. Han pekar med hela handen och säger “Varsågod”.

Nä, nu blir det ett argt blogginlägg om det här, tänker jag och knyter näven i fickan.

(Sen kommer A och vi ber demonstrativt att mitt namn ska strykas från listan och sen går vi därifrån. Hela Skånegatan ned pratar vi om hur ruttet det är med “fullt bordssällskap” på en person och garderobstvång på restaurang)

Men…!

Fyra vändor till vinden med lådor fulla av grejor och ingen som helst skillnad i lägenheten. Jag försöker “tömma lite” för att vara artig mot mina kommande hyresgäster. Verkar lönlöst. Vindsförrådet är nu helt fullt men lägenheten ser fortfarande ut som en loppismarknad.

Den politiska inkorrekthetens man

Förresten vägrar Kennet att handla på The Body Shop eftersom de “inte testar sina produkter på djur”.

Ja, säger han. Hur ska man då veta att de funkar?

Gammelprovokatörer som Ulf Nilson har ingenting på Kennet vad gäller politisk inkorrekthet. Ingen annan heller, som jag kan komma på. Ståupparna på RAW är rena scouterna jämfört med honom. Respekt.

Clowner som gråter

Community. Rolig serie. Men jag kan tyvärr inte längre se Chevy Chase utan att bli lätt berörd.

Jag och Kennet har haft många projekt för oss, varav de flesta strandat på första försöket. Ett av dem var att varje gång vi hyrde en B-rulle (och det gjorde vi ofta, alldeles för ofta) så skulle vi hålla ett litet föredrag om någon skådespelare som var med eller något relevant ämne.

Det fixade vi två gånger sedan rann det hela naturligtvis ut i sanden. Kennet höll ett föredrag för mig, inklusive YouTube-klipp och ljudupptagningar, om Dudley Moore. “Om hans karriär skulle börja gå dåligt kan han alltid falla tillbaka på sitt pianospel” var en av meningarna jag minns.

Jag kontrade med ett föredrag om Chevy Chase. Detta var innan vi satte på Fletch 2 som inte på långa vägar håller Fletchs höga standard.

Nåväl. Det jag upptäckte, under min research, har tyvärr påverkat min syn på Chevy för alltid. Numera kan jag tyvärr inte se på honom utan att få en tår i ögat. Hela hans liv var kantat av tragik, depressioner och alkoholism. En gråtande clown if there ever was one. Det är Chevy det. Efter en uppslitande skilsmässa hamnade han i en så djup depression att han inte ens lämnade hemmet. Jag undrar om det inte viskades om självmordsförsök också.
Kokain på 80-talet, självklart, men inget fick honom på bättre humör. Tvärtom, drogerna försatte honom bara i en plufsig dimma och han lär ha spelat in Caddyshack i ett rus.
Barndomen innehäll pikanta detaljer som örfilar i sömnen från mor, och “instängd i källaren i en vecka” av far.

Commuity må vara en bra serie, riktigt rolig. Men Chevy gör mig ledsen. Jag ser bara en man vars enda utväg ur grymheten och depressionen, är och förblir humorn.

Åh vilket party!

Knasig helg. Lördagens loppisgrej var galen, jag sålde den ena prylen efter den andra på löpande band (jag hade antagligen söders billigaste priser men hey, jag har aldrid påstått att jag är ekonomiskt lagd), svettig och hyperventilerande.

Jag satt inte ned en enda gång mellan 11-18. Inte heller åt jag någonting.

Det var därför med stor optimism som jag idag gick tillbaka, med ytterligare en kasse vindsfynd. Okej att de bästa grejorna gick på lördagen men idag sålde jag bara för en tredjedel av vad jag gjorde igår. Vad är grejen med det?

Resultatet: sjukt trött i benen. hyfsat mosig i huvudet. Marginellt mer utrymme i vindsförrådet.

Och nu något helt annat…

I helgen, alltså i morgon lördag 5/12 och söndag 6/12 kommer jag att stå i Skrapan och kränga loppisgrejor. Det kallas “Vintagemarket”. Det kommer att vara fullt av folk som säljer good quality stuff där.

Jag säljer filmer, kläder och husgeråd. Några highlights: en Marc Jacobs-väska, filmen “Where the buffalos roam” med Bill Murray som Hunter S. Thompson och en rund lampa från 50-talet eller tidigare.

“Kompispriser”.

Öppet: 11-18.

Kvinnor som stirrar på George Clooney

Han är naturligtvis en förbaskat stilig karl, den där Clooney. Han ser till och med bra ut i vildvuxet hår och sluskmustach.

Jag vill dryfta några tankar om Men who stare at goats. Det är en underhållande film om mystiska paranormala experiment (PSI) som den amerikanska armén utförde på 70- och 80-talet för att skapa supersoldater som kunde döda med sina inneboende krafter. Eller, ännu hellre, inte döda utan undvika konflikter och skapa fred.

Jeff Bridges spelar hippie-soldaten som efter en nära-döden-vision i Vietnam vill skapa en ny armé byggd på kärlek och inre kraft. Han har långt hår, indianfjärdar, krimskrams runt halsen och solsken i blick. Samt en förkärlek till droger, i synnerhet LSD.

Kevis Spacey spelar PSI-strebern som aldrig riktigt lyckas hitta den där inre superkraften lika bra som George Clooney, som spelar den bästa PSI-soldaten aka “Jediriddaren” som jorden någonsin sett. Han lyckas till och med stirra ihjäl en get.

Ewan McGregor, med sin alltid så barnsligt nyfikna blick, spelar journalisten som inte riktigt kan bestämma sig om detta är vansinne eller fantastiskt. Om det verkligen händer eller inte. Om krafterna faktiskt finns eller om det bara rör sigom den ena slumpen efter den andra. Men visst känns det som en lite väl stor slump att just Ewan sitter mitt emot Clooney i en öken och frågar “Men vad är en Jediriddare för nåt?”

Som om du inte vet, sötnos.

Metacasting? Jag vet inte. Och varför Jeff Bridges i ännu en hippieroll? Han ser precis ut som The Dude när han, i skägg och gråa lockar, hoppar fram över en äng i en särk och ser drogsalig ut. Ska man inte försöka undvika sånt? Vore det inte roligare och mer intressant om man kastade om rollerna lite där? Kevin Spacey som hippiemaster kanske? Jeff Bridges som naiv men skeptisk journalist?

Det enda som är säkert är detta: George Clooney ser lika bra ut vad han än tar sig an, och att se honom i slapp khakiskjorta och crew cut är en njutning. Han ger visserligen filmen än standardkomisk touch snarare än en känsla av att detta faktiskt hänt. Men å andra sidan – med Bridges som laid back dude så får man ändå en känsla av igenkänning.

Jag förlåter mig själv

Jag bor i SoFo.
Jag ligger på soffan och skriver.
Jag jobbar “inom media”.
Jag har en lång halsduk och dyra sneakers.
Jag har amerikanskt godis hemma och en uppsättning dyra knivar på väggen.
Just nu brinner det två dyra doftljus här hemma. Jag är lite kall, funderar på att ta ett varmt bad. “Med en sån där badbomb i kanske?”.
Jag är högskoleutbildad.
Jag använder ibland ordet “diskurs” om jag vill vara rolig.
Jag äger ca tre Marc Jacobs-plagg.
Mina möbler är mest i teak.

Jag skulle inte kunna vara klyschigare om jag så ansträngde mig.
Åh, detta ger mig en känsla av obehag och välbefinnande på samma gång. Skum kombo. Men sann.

Grattis till mig, mig, mig!

Idag fyller jag år. Grattis till mig! Jag får ett födelsedagskort med lemurer från mamma. Jag är imponerad. Jag får också en blandskiva och ett kort stort som ett A4 med posten. Inte av mamma, dock. Men fortfarande imponerande.

Jag inleder dagen med att se Men who stare at goats och konstaterar, än en gång, att George Clooney och Ewan McGregor är två av de vackraste män vi har på den här jorden.

När blir det tårta, tro?

Skrivarlyan hägrar

Måste medge att det känns lite galet att allt är klart inför LA nu. Lägenheten är uthyrd, biljetten betald och allt det där. Det enda som ska göras är att packa ned allt jag äger i kartonger som ska upp på vinden. Det ska väl inte ta så lång tid…zzzzzzz….

I morgon fyller jag år. Från det startskottet brukar resten av december vara förbi på cirka trettiofem minuter. Sen är det januari och jag går omkring på 3rd St Promenade och undrar vad som precis hände. Jag vet att det är så det kommer att bli. Och jag kommer drabbas av den stora resedarren som vanligt och jag kommer att göra mormor ledsen för att jag drar och lämnar henne ensam i en trist servicelägenhet hon inte känner sig hemma i.

Men vad är alternativet, undrar jag. Att ständigt stanna hemma och vara till hands? Men inte ens det skyddar mot stora resedarren, den stora rädslan för att Det Hemska plötsligt ska hända. Någon dör. Någon överger. Och allt förändras. Igen.