Problem?

Pappas frus hund är sjukt ful.
Han heter Kroken. Också fult.

Släktingar och bröllop: en reflektion

Mormor fyller 94 idag. Vi är fyra stycker som firar henne. Jag, mamma, moster och hennes man.

Mormor hänger inte med riktigt när vi pratar, hon hör dåligt. Jag ser hennes artiga leende och blicken som försöker följa munnen på den som pratar. Hon hör inte, allt vi säger är ett mummel för henne. Hon är inte döv, inte alls, men hon har svårt att ta in vad man säger om man inte pratar högt och tydligt en och en och det är det ingen som orkar göra särskilt länge.

Jag drar ut i köket och hyperventilerar då och då. Kokar vatten och agerar butler. det är bra, då kan jag roffa åt mig lite andrum mellan allt prat om cancer (mormors bror är döende) och hemtjänsten som ännu inte tagit med mormor ut på promenad fast mamma har ringt och sagt till flera gånger.

Ibland tänker jag på ett bröllop jag var på en gång, och varför jag själv längtar efter att gifta mig. I stunder som dessa påminns jag.

Det var en fin kyrka. Jag kände inte paret så bra. Situationen var högtidlig och vacker, full av hopp och nervositet. Prästen ställde sin fråga och paret svarade JA med höga, stela röster. Sen fattade prästen deras händer och sa “Ni är nu varandras närmaste släkting”.

Whoa. Prästens ord gav mig både hopp om och ett vapen mot den ensamhet som ibland sköljer över mig som en överraskande våg.

Det är sant.

Jag kände då – och känner fortfarande ibland, flyktigt när jag tvingar mig att känna efter – att alternativet, alltså att inte bli lämnad ensam kvar i världen, är en möjlighet.

Man väljer inte sina släktingar. Men man kan välja sin familj.

Jag – en enkel själ

Det är skitlätt att köpa presenter till mig, anser jag.

1. Antika klockor, 30-60-tal.
2. Antika huvuden (skyltdockor och sånt).
3. Kolonialstilsgrejer.

Jag har, i mångas ögon, kanske lite för många klockor för vad som anses som normalt. Men det hindrar mig inte från att köpa flera. Jag köpte ju en icke-fungernade tung pjäs i Dublin för att den var så snygg. Den visar fem i fem 24 timmar om dygnet men hey, jag har ju arton andra klockor som visar rätt tid.

I helgen köpte jag ett nytt huvud. Vem visste att Sveriges i särklass bästa antikaffär ligger i Töreboda? Inte jag. Nu vet jag. Köpte ett exotiskt huvud för sex hundra. Man kan aldrig ha för många huvuden i sitt hem.

English muffin, som sagt

2. Nigella Lawson

På andra plats i listan på folk jag vill vara som hamnar Nigella Lawson. Inga konstigheter där. För det första har jag nämnt det förut, för det andra så är det väl helt naturligt att man vill busäta sundae mitt i natten och behålla gracen fast man river ost?
Nigella behåller alltid gracen. Det är alltid rent i hennes kök och städat i hennes skafferi. Hennes spis är alltid nyskrubbad och Nigella själv en air av brittisk elegans. Hon är kurvig som få, satan vad hon är kurvig! Slår man upp ordet “kurvig” i en ordbok viks det ut en liten dataskärm där som visar ett YouTube-klipp på Nigella som lagar kolasås. Så kurvig är hon.
Jag vill vara Nigella. Jag vill kunna möta tragedi på tragedi med högburet huvud (hennes man, mamma och syster dog i cancer), på allvar finna tröst i mat och lära mig konsten att finna lugnet i en kycklinggrytas trivsamma puttrande.
Jag vill uttrycka mig civiliserat, ha bus i blick och alltid vara oklanderligt sminkad, även när ångan ryker från potatismoset.

Min hemliga hobby – DN-journalisten avslöjar!

Min nya, smutsiga hobby går ut på att lyssna på ful musik. Alltså verkligen ful musik. Jag lyssnar i lurar, på jobbet, ungefär ett vinylskivskast från DN Kultur. Om de visste vilken musik som strömmade ut ur min dator och in i mina öron medan de satt och diskuterade Andrew Bird eller nåt. Det roar mig något obeskrivbart mycket.

Okej att priset för mitt lilla joke är att jag tvingas lyssna på Enya och Cranberries.

Tippar därför att min hobby blir ganska kortlivad. Typ 24 timmar.

Och om vi ska vara positiva istället…

Okej, jag lämnar listan över folk jag inte vill vara som och koncentrerar mig på listan på folk jag vill vara som istället.

1. Charlotte York
Jag gjorde ett test på Facebook som gick ut på att ta reda på vem man är i Sex & the City. Jag blev Carrie. En grym besvikelse.
Jag vill inte vara Carrie, jag vill vara Charlotte. Åh, söta, rara Charlotte! Jag vill nämligen också vara snäll, omtänksam, alltid tro det bästa om människor och ha oklanderlig, klassisk stil, precis som hon. Där har jag mycket att lära.
Charlotte är romantisk också, ser hemmet som en självklar punkt och lider säkert av någon slags sjuklig kontrollfixering. Där är vi lika, hon och jag. Där förstår vi varann.
Sen gillar Charlotte visserligen modern konst också men hey, ingen är perfekt.

Listan som växer

Den ligger på mitt köksbord. Listan där jag skriver upp folk jag inte vill bli som. Jag målar säkert in mig i ett hörn nu men jag vill inte bli en sån där tjej som har en fot, snarare en lilltå, med i någon slags mediadrev och ser sig själv som en vital del av någonting och droppar namn som om de vore medaljer.

“Staffan Hellstrand var där”.

Jaha?

Någonstans, i någon slags parallellvärld betyder detta antagligen någonting. Men jag har svårt att se vad.

Fakta: Jag går i stort sett aldrig “ut”. Jag vet inte, jag blir bara bortkommen. Jag dricker inte heller. “Kända namn” får jag nog av “i tjänsten”.
Fakta: Jag går i stort sett aldrig på några slags releasefester eller sånt man får en “personlig inbjudan” till eller “namn i dörren”. Bara om det är mina vänner som ordnar det, då går jag dit för att träffa/stöda dem. Sen råkar jag umgås med många journalister men det är ju för att de ingår i mitt skrå. Lärare umgås med lärare, läkare med läkare osv.

Varför behöver jag ens skriva det här? På någon slags förekommen anledning, tror jag. Visst droppar jag kändisnamn. Dagligen till och med. Men jag skulle gärna vilja tro att de inte har med mig att göra, att deras eventuella glans, hur liten den än må vara, skiner tillbaka på mig, utan snarare för att de underlättat för mig i mitt jobb, kanske var de sköna och gjorde att det blev lättare och roligare att skriva den där intervjun, eller att jag genom en snilleblixt kom på ett så bra namn att ha med i artikeln etc. Detta bevisar jag genom att inom kort öppna en ny blogg med två kollegor.

Förtydligande: Jag är inte kändisintresserad, per se. Åtminstone lever jag i den tron.
Person jag inte vill bli som: kändisimponerad. Den dagen är jag slut som journalist, skulle jag tro. Och människa.

Mina listor. Del 13: "Folk jag inte vill bli som"

Nu måste jag göra en lista på folk jag aldrig vill bli som. Högst hamnar en lärare som alltid försökte vara down with the kids, snacka obegriplig slang och ha sig. Han sa till en elev, som mitt i terminen fick beskedet att han skulle få en tvåa, och som då frågade “men är det någon idé att jag ens går till lektionerna resten av terminen då” att “Tänk dig att du befinner dig i en helikopter över havet. Där puttas du ut, i vattnet. Du vet att du ska drunkna, men visst fan fortsätter du simma?”

Okej, han hamnar överst på listan.

Eller i alla fall högt upp.

Sen kommer nog alla mongon som säger “Välkommen ut till verkliga livet”, “Men kan du försörja dig på det du gör?” och olika varianter på “Men har du utbildning för det?” till mig i tid och otid. Oftast är det samma bittra människa (Hej medelålders kvinna med tantfrisyr och brosch!).

Eller, förresten, en sån kan jag gott bli. Generationen efter mig ska också få smaka på det där. Åttiotalisterna. Det kan de ha, de små friåkarna. En generation det är synd om? Ha! Jag ska maila Gustaf Fridolin genast och säga precis de sakerna.

Och stå för det! Japp, det är mitt strå till stacken. Och bara ett bevis för att man förvandlas till den man hatar förr eller senare.

Tiden hinner ikapp

Det gick precis förbi en gymnasieklass, på rundvandring på redaktionen. Jag hör Axel köra en “…som jobbar med kalendariebiten i tidningen följt av en “Där sitter Rolf som är redigerare och Caroline som är reporter” varpå jag höjer en hand och vinkar en käck  “Japp, det är jag det”-vinkning.

Jag har blivit den sortens människa jag en gång hatade.

Vägen till världsfred går via Lidl

Det är inte så att jag älskar Lidl. Tvärtom, jag får tvångstankar om tjocka, tyska barn med choklad runt munnen när jag är där. Men jag går dit ändå eftersom de är tillgängliga (ny butik på Folkungagatan) och säljer sköna saker som dessa: “Men’s jeans” och “Men’s briefs”.

Jag är frestad. Mycket frestad. Hur sitter Lidl-jeansen?

Grejen är att jag blir rörd när jag tänker på tysken som stoppar ett par inplastade blåbyxor i korgen eftersom han behöver ett nytt par. Jeans som jeans, liksom. Spela roll. Billiga är de i alla fall. Storlek M, kanske L? Är de stora får man väl köpa hängslen till.

Eller tyskan som lägger upp ett trepack briefs på bandet, bredvid glasburken med surkål, för att maken Heintz därhemma börjar få ont om kallingar. På Lidl säljer man äver inplastade hamburgare, alltså med bröd och ost och allt, bara att värma.

Sånt ger mig en tår i ögonvrån och tankar om öppna gränser mellan nationerna. Faktiskt. Att hålla ett par inplastade, tyska “Herrjeans” i handen gör mig rörd.