När koalor viftar på öronen

Någon som utan tvekan säger ja till att kolla på djur på årets första dag ligger förstås extra bra till i min bok. Nu är zoo egentligen en förlegad institution och man borde se djur i det fria eller i nationalparker istället men om det finns en chans att se en koala, en livs levande koala, så är det svårt för mig att motstå.

Vi vaknade sakta och lite sent den 1:a januari. Han var varm, vi höll om varandra. Jag föreslog zoo och han sa “let’s go”. Vi åt frukost på dinern och sedan körde vi till zoo. När jag såg koalorna höll jag nästan på att svimma, jag sa “Alltså…nä, jag…alltså, nä…” i en kvart. Deras fluffiga öron, deras söta små munnar som tuggade på blad. Vi gick parken runt, det är en stor djurpark, och sedan tillbaka till koalorna igen. Fast då sov de mest.

Det är fortfarande helt fascinerande tycker jag, det där fenomenet där någon blir vackrare och snyggare ju mer man börjar gilla dem. Nu tycker jag att han är enormt attraktiv, att han har ett så fint leende och vackra, bruna ögon. Jag gillar hans sneda tand, jag har alltid tyckt att det är någonting snyggt och lockande med en liten defekt med tänderna. Vet inte varför. Jag älskar det. Mellanrum mellan framtänderna, en sned tand eller någon liten, liten avslagen bit på tanden. Fråga mig inte varför.

Han är så sportigt maskulin, på ett sätt som känns klassiskt amerikanskt. Varför gör det det? Det lite rakryggade, bredbenta och samtidigt artiga. De slappa chinosen och den kortärmade skjortan. När jag såg honom på klassåterträffen tyckte jag han var gullig, nu tycker jag att han är både snygg och söt. Och attraktiv.

Och i de stunderna då vi skrattade, låg nära varandra, höll om varandra och lät en mjuk hand glida ned längs ryggen, nästan som av en händelse, så tänkte jag att detta är bra, detta är bra, detta är bra. Nu försöker jag tänka att detta ska jag minnas, detta ska jag spara. För jag vet inte vad som väntar. När jag följde honom till bilen tidigare i morse var vi aningen tysta. Inget sas, inget lovades. Vi kramades, jag höll honom en sekund för länge. Jag pussade honom en gång för mycket. Vad som nu är för länge och för mycket.

Jag bockar och bugar, Arbetarbladet

Ett inre jubel

Jag hann besöka Anette innan jag reste, hon bjöd på lax och hembakad mjuk pepparkaka. Hon visade mig ett riktigt fult foto av mig från runt 1997, av frisyren att döma. Det är det fotot jag håller i på bilden ovan som Anette tog av mig när vi var inne på teet. Jag har fula, “diskreta” glasögon, en alldeles för tajt t-shirt med något slags “vintage”-tryck och en manchesterkjol. Eftersom det var 1997.
Det som är fint med fotot är att det alltså är tagit för snart tjugo år sedan och jag och Anette fortfarande är vänner. Jag vet inte hur gammal hon är, hon gick i pension för ett bra tag sedan och är mest i Afrika numera. När hon inte tvingas vara hemma eftersom hon är sjuk. Ont i leder och rygg och knän. Operation, smärtstillande och jämna plågor.

Jag älskar att ha kloka, mogna och avslappnade kvinnor omkring mig. Som säger att saker ordnar sig och att det är bara en bonus om man hittar en man att tillbringa en del av sitt liv med men det är ingen nödvändighet. Sådana saker.

Jag sätter mig på planet och får en lugn ingivelse när jag tänker “Det finns inte någon endaste sak jag kan göra för att nå LA snabbare än så här, just nu. Jag är på väg. Så snabbt jag kan”. Jag landar och blir rippad av taxichaffisen som tar helt fel väg till hotellet men jag mår för illa för att kunna prata. Halvligger i baksätet och anstränger mig för att inte gå under av illamående. Lägger mig raklång på sängen, blundar och känner LA-förälskelsen skölja över mig. Den slutar aldrig. Varför bor jag inte här?

Strartsträckan

Och för alla som undrar hur det står till så här i finalen så kan jag säga att jag löper goda chanser att bli den som alla avskyr på planet i morgon bitti eftersom jag känner att jag håller på att bli förkyld.
Äter vitaminer, tar Alvedon och försöker sova supermycket. Jag vet inte vad mer jag ska göra. Annat än att snyta mig och ignorera symptomen, inte beklaga mig, det blir bara värre då.
Men det är kanske inte det som är främsta intresseområdet just nu inför resa?
a) Resenervositeten är närvarande men inte alarmerande hög. Möjligen för att sällskap väntar, i form av fotbollskille och senare också bror med fru.
b) Fotbollskillen är ytterst närvarande. Men flirtnivån är fortfarande låg. Men han fortsätter att vara rar, hör av sig och frågar hur dagen varit, om jag fikat (svenskt ord han lärt sig) och om jag ska äta fisk till middag. Inga jubel för att vi snart kommer ses, inget sånt. Mest bara konstaterande. Men jag tänker att det antagligen är bra. Hålla förväntningar OCH press nere. Vi ska ses, hänga, antagligen se Star Wars-filmen och typ dricka en kopp varmt någonting. Te.

På förfrågan från mig skickar han bilder på sig själv som barn och tonåring. Han fotar av bilder i ett fotoalbum när han är i familjehemmet över jul. Och jag ser en förvånansvärt vacker ung man, alltså verkligen, med ett rart men kanske blygt leende. Håret är kolsvart och han poserar med ett fotboll. Givetvis. Och det skulle förvåna mig oerhört om han inte var oerhört uppvaktad av tjejer under den tiden. Nian. Jag hade gjort det, helt klart. Uppvaktat.

Där har ingenting ändrats, tydligen.

Juletid

Mamma hade som vanligt gått all in. Hon lever efter devisen att valfrihet är superbra, hellre åtta olika sillsorter att välja mellan än, säg, tre. Och så har det alltid varit. Och så blir det. Och det vilar förstås något rörande över det, alla ska kunna få precis som de vill ha det.
Vi var fyra personer runt julbordet. Jag åt cheddarost som om det inte fanns en morgondag. Vi öppnade den hemgjorda musten som exploderade och dekorerade hela köket, från golv till tak, i brunt sockrigt bubbel. Det blev ingenting över att smaka på. Snopet. Istället fick vi ta fram en stege och tvätta taket och köksluckorna innan vi belönade oss med korintkakor och mandelmusslor enligt mormors gamla recept. “Det är viktigt att hålla på traditionerna”, sa mamma och för en gångs skull höll jag med henne. Vissa traditioner länkar oss bakåt, håller vårt band med de som är borta levande. Jag fick vackra och fina presenter, de var fulla av omtanke. Varma sockor och ett årskort på Skansen.
Jag scrollar Twitterflödet och ser den ena åsikten efter den alla om julen. Jag vet inte, folk få säga vad de vill men julen gör mig ödmjuk och får mig att vilja bli en bättre människa. Förtjäna optimismen i mammas blick, den som hoppas att alla har det bra och tar lite extra av det hembakade godiset. Ömheten i de omsorgsfullt dekorerade juletiketterna på paketen. Det finns en kärlek och ett hopp i det som jag har i det närmaste svårt att ta för att det känns mig övermäktigt. Säga vad man vill om julen men jag känner bara värme och tacksamhet. God jul.

Årssummering

Okej, så det där med självkänslan som årssämsta handlar om att jag fortfarande går med på saker fast jag vet att det känns fel. Eller, okej, mer konkret så handlar det om att fortsätta träffa någon man inte vill träffa eftersom alternativet att göra slut ter sig så mycket hemskare.Detta är värdelöst. Helt enkelt värdelöst. Det gör att man sitter i en soffa och fejkar intresse medan en dude visar sina vinylskivor. Det gör att man nödgas försöka skratta åt något som är supertråkigt. Eller hålla en konversation igång som dött för länge sedan.
Jag lägger ingen skuld på honom alls. Det här är helt och hållet mitt ansvar. Eller snarare brist på. Jag arkiverar detta under Årssummering med en ilsken, röd markering som betyder FEL och SKÄRP DIG. Och tar med mig detta in i 2016.

Årssämstalistan

Det sämsta som hände mig 2015 hade med hälsa att göra. Och lite självkänsla, jävla skit. Att bli bemött av en läkare på det viset jag blev på Rosenlund är hemskt. Jag anmälde honom och sedan överklagade jag klinikens svar. De valde att helt missförstå min kritik, att ge mig svar på kommentarer jag inte ställt. Säga att “läkaren hänvisade till den så kallade Kloka Listan” när han i själva verket bad mig att gå hem och “googla” och “kolla upp vilken medicin jag vill ha”.
Det är inte på något vis samma sak. Och att han sa “Om du inte har självmordstankar, varför behöver du då medicin?” var enligt överläkaren en kontrollfråga, något man alltid måste ställa till patienter med depressionsproblematik. Det var inte alls så att han reducerade mina livslånga besvär till bara ett enda, allvarligt symptom. Enligt hans överordnade.
Det var det sämsta. För annars är jag riktigt bra på att parera depressionen numera, jag vet vad jag behöver i form av medicin och rutin. För mig är det viktigt att lägga mig i tid, att följa något av ett schema och så vidare. En inte på något sätt ovanlig strategi. Men en beprövad och effektiv.
När någon då kommer och behandlar en som om man är delvis okunnig och kanske lite galen, samtidigt som de inte tar en på något som helst allvar och visar en grov brist på respekt så faller en hel del. Och jag vill inte vara en person som misstror sjukvården eller landstinget. Jag vill inte det. Så detta gjorde mig ledsen på så många nivåer.

Årsbästalistan

Det absolut bästa som hände mig 2015 var min reunion. Inte bara på grund av efterspelet (som fortfarande pågår) utan för den påtagliga känslan av att ha gjort avtryck.
Är det inte det som driver oss i många fall? Känslan av att låta världen veta att vi finns, att vi funnits och att vi inte vill bli glömda? Kanske finns något av detta i skälet till varför vi skaffar barn. Kanske är det därför vi skriver, tecknar, skaffar blogg eller gör annat som Sätter Vårt Avtryck.
Jag åkte till USA både för att försvinna och för att upptäcka. Som så ofta är fallet. Jag behövde komma bort från livet hemma (skilsmässa och slit) och jag behövde skapa mig någonting eget. Och det gjorde jag, och tjugo år senare finns det jag skapade kvar. I form av kärleksfulla vänner, äkta band och tillit. Det var det bästa som hände mig 2015.

De andras liv

De andra klasskompisarna hade alltid bättre matsäckar med sig på utflykterna. De hade dyrare bröd, dyrare yoghurt och dyrare drycker i små tetrapack med sugrör. Hur jag än gjorde var deras matsäckar alltid godare. Mina var tråkigare, saften i termos och limpmackorna smakade som de alltid gjorde.

Tidigt börjar man fantisera om andras liv. Jag räknade kallt ut att om jag fick välja en annan familj, ett annat par föräldrar, än mina egna så skulle jag välja Julias. Om jag tvingades välja. Julia hade det bäst. Detta var min övertygelse.

Det tråkigaste med att behöva vänta i kompisars rum medan de åt middag med sin familj var att bli exkluderad. Inte att sitta där hungrig och inte våga röra någonting men att höra de andras bestickskrammel, småprat och gemytlighet. Och veta att vad de än åt – spagetti med köttfärssås? – så skulle det smaka helt annat än vad jag var van vid. Men jag var inte inbjuden att smaka. På det som de åt.

Lite av den känslan dyker upp igen då och då. Julstjärnorna i fönstren hos grannarna. Det milda ljuset, som vittnar om att det med all säkerhet är mysigt därinne. Julefrid, goda juldofter och härliga paket under en gran kanske?

Ju äldre jag blir desto större möjlighet har jag naturligtvis att på egen hand forma min tillvaro. Det är jag som bestämmer innehållet i matsäcken numera. Det är jag som lagar spagettin. Och även om känslan av att De Andra säkert gör det bättre än mig, har det finare hemma eller mysigare i jul är mindre påtaglig nu än tidigare, så dyker den ändå upp ibland. I synnerhet i jultid. Jag KAN inte sluta drömma om en stor, bubblande, härlig Disney-jul full av släktingar och vänner trots att det ju faktiskt är en omöjlighet. Eftersom min släkt är minimal. Och mina vänner har egna familjer. Men det är en seglivad dröm. Men, faktiskt, en av de sista drömmarna om De Andra. För när jag halvligger i soffan som vanligt, dricker te och ångrar att jag åt en hel näve pepparkakor när A var förbi tidigare så känner jag att det inte är mycket annat jag avundas eller föreställer mig som så mycket bättre. Än detta. Än det Jag Har.

Mer humor

Fikar med min kompis Erik som ger mig en efterlängtad t-shirt. Hur länge har jag inte drömt om denna KLASSIKER bland skämttröjor?