Jazzhands

All hail etc

Grace_Jones_Cover
Igår kväll åkte jag och Roni till Book Soup som är en supercharmig bokhandel på Sunset. Det var länge sedan jag var där. Synd, för den är verkligen härlig. Lite sned och vind, känns som ett piratskepp. böcker och grejer överallt. Jag köpte en kasse som det står Los Angeles på.
Vi åkte dit för att se Ronis mamma intervjua två författarinnor som skrivit om kvinnlig vänskap. Grace Jones var där och signerade böcker. Såg henne bara på avstånd men jävlar vad cool hon såg ut. Jävlar. Hon bara ägde. Allt.
EfterÃ¥t gick vi till The Eveleigh som är en mysig liten krog som känns som en lyxig stuga pÃ¥ landet, kanske Hamptons. Jag Ã¥t friterad ansjovis och hade det supertrevligt. Jag älskar att vara den svenska kusinen som dyker upp med jämna mellanrum. Ronis familj visste inte att jag var i stan men de reagerade bara med ett “ah, du är här” och Ronis pappa sa “Okej, sÃ¥ vi ses pÃ¥ middag pÃ¥ fredag eller?” och sen gick han, allt precis som vanligt. De äter alltid familjemiddag pÃ¥ fredagar. Och jag blev sÃ¥ lycklig, jag älskar denna känsla av sammanhang. Av att ha skapat en alternativ tillvaro, en alternativ familj. En vald sÃ¥dan. Och de har valt mig.

  • Postad 2015-09-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Höga berg och djupa dalar

Celeb
Gör absolut ingenting och samtidigt allt möjligt. Träffar Lotta som är här och lever en alternativ dröm, den om att jobba med film. Promenerar i Griffith Park, hittar ett lantligt och lugnt fik som heter The Trails Café. Det är Lottas fynd, jag gillar det. Ser ekorrar och rådjur. Vi delar på en choklad- och lavendelscone.
Vi skiljs åt, jag går tillbaka. Vandrar lite på Hollywood Blvd som är så vansinnigt trashig. Scientologi, sexshops och butiker för olika former av röka. Och så de där stjärnorna i gatan som blir mer och mer okända ju längre bort från själva epicentrum man kommer. En gång när jag gick där mötte jag en enbent man som har som arbete att varje dag putsa varenda stjärna.

Äter pasta pÃ¥ ett nyöppnat ställe som det visar sig att bÃ¥de jag och min vän spanat in. Jon & Vinny’s. Sedan te och kaka pÃ¥ Tavern. Där man kan välja mellan “crisp” och “chewy”. Bless them.

Tar bussen till Farmers’ market. Strosar. GÃ¥r till Melrose Ave, besöker Marc by Marc Jacobs-butiken och blir glad över att jag inte hittar nÃ¥got jag vill ha och därmed sparar en massa pengar. GÃ¥r förbi Sweet Lady Jane som säljer obegripligt höga och mäktiga kakor men det känns fel att äta en bit utan Roni sÃ¥ jag gÃ¥r vidare. Skickar ett meddelande till fotbollskillen där jag förklarar att jag älskar när gubben vid tidningsstÃ¥ndet kallar mig “kid”. Han ber mig skicka en massa foton frÃ¥n Stockholm och pÃ¥minner mig därigenom pÃ¥ att min tid här är temporär, för denna gÃ¥ng.

  • Postad 2015-09-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Alltings mitt

Parken
Från en svettig plats till en annan. Ingen fuktighet här, som i Miami, men väl runt 30C ändå. Märkligt hur hetta kan kännas så annorlunda. Hur 30C kan kännas så annorlunda.
Äter middag med Josie i downtown. Hon är den stora ambassadören för området, tar med mig på guidade turer och visar upp de coolaste nya restaurangerna i DTLA. Hon hade länge en superpopulär matblogg, hon blev till och med erbjuden något slags tv-kontrakt, så hon har koll. Hon är underbar. Pigg som en studsboll, förkärlek för korta kjolar och knasiga frisyrer. Hon hade rosa hår alldeles nyss. Nu var det blont. Vanligtvis är det svart. Hon är stolt över sitt latinska ursprung.
Roni är den som visat mig alla fashionabla platser och restauranger i LA. Det är hon som fått mig förtjust i Brentwood och Beverly Hills. Med henne pratar jag mode, populärkultur och stil. Och ambitioner.
Sheila älskar, precis som jag, hamburgare och gamla diners. Hon föredrar det nedklädda, det avslappnade. Och hon är den som tagit med mig på utflykter till ställen jag annars inte hade kunnat ta mig till. The Getty, Observatoriet, Huntington Library. Alla knyter de ihop LA åt mig och jag är såklart tacksam. Och när jag tänker på dem är mitt beslut rätt. Jag flyttar hit nästa år. Tre till sex månader. Får se hur det går. Men jag gör det.
Sedan sms:ar jag med fotbollskillen jag träffade på reunion och tydligen har jag en dejt att se fram emot också om jag kommer hit snart igen. Ja men då så.

  • Postad 2015-09-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Motto

Det händer då och då att jag får frågan om vilken min favoritfilm är. Oftast svarar jag Chinatown. För mig är det en fulländad film, det finns inte en replik som inte sitter som en smäck och hur kan man inte älska den unge Jack Nicholson som springer runt med ett plåster över näsan i nästan hela filmen?
Slutrepliken ocksÃ¥. Slutrepliken. Tror inte det är en spoiler, den säger ingenting om filmens handling eller klimax men det är en replik som jag ofta använder när jag pratar med mig själv har jag märkt. “Forget it Jake, it’s Chinatown“.
Något som inte är värt besväret.
NÃ¥got som bara kommer leda till mer trubbel.
Något som inte är värt att riskera.
“Forget it Jake, it’s Chinatown”, säger jag till mig själv i sÃ¥dana situationer och gÃ¥r därifrÃ¥n.

Chinatown movie
(Och som en parantes vill jag nämna att jag borde anat oråd när mannen jag dejtade sa att han tyckte Chinatown var överskattad och egentligen inte ens särskilt bra. Jag borde insett att vi var inkompatibla där och då).

  • Postad 2015-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

“Disappear here”

los angeles
Okej, Miami var ju supertrevligt och när jag var där tänkte jag att jag inte skulle ha nÃ¥got emot att komma tillbaka. Fresno var fint och gulligt och jag tänkte att det är riktigt synd att jag inte Ã¥ker dit oftare men sen kommer jag till Los Angeles…Och jag vet inte hur jag ska fortsätta den meningen utan att lÃ¥ta som en total fÃ¥ne men alltsÃ¥…jag börjar nästan grÃ¥ta av lycka.
Jag gör det. Och det låter såklart urbota fånigt men jag gör verkligen det.
Jag vet inte vad grejen är, det är väl en känsla av ett andra hem, men min lyckonivå höjs med flera enheter så fort jag bara knallar runt lite på gatorna här.
Jag ler åt expediter som säger hej, hur mår du och svarar jag mår superbra, hur mår du?
Jag träffar kompisar och de pratar med mig som om jag aldrig åkt hem sedan jag var här sist, refererar till saker som hände förra veckan och som de är övertygade om att jag närvarade vid.
Jag springer pÃ¥ en bekant pÃ¥ Starbucks, bara en sÃ¥n sak, och känner mig bofast. “Men du bor här, eller hur?”.
Och jag bara känner att så här måste det vara, varför kan jag inte få känna så här oftare eller hela tiden? Och planerar givetvis att vara här längre nästa år. Kanske ett halvår i alla fall. Särskilt nu när jag och fotbollskillen snackar mest varje dag. Stundar ett Green Card månne?

  • Postad 2015-09-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kärleken, vemodet och tacksamheten? Här är den.

Carli

  • Postad 2015-09-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Återkomst och adjö

Hainer reuinon
Herregud, jag är fortfarande helt yr och lite hög sedan helgens aktiviteter. Jag älskar förstås att bo hos mina pensionärer men de går upp supertidigt och jag kom i säng sent och sov inte så bra eftersom det är ugnsvarmt i Fresno och i mitt rum.
NÃ¥.
Jag vet inte ens var jag ska börja. Försöker fortfarande smälta att…
…jag träffade vänner jag inte sett pÃ¥ tjugo Ã¥r och som för tjugo Ã¥r sedan var mitt epicentrum mer eller mindre.
…Jag pratade med en av de coolaste killarna i klassen. Alla som sett en amerikansk high school-film vet att popularitet pÃ¥ ett amerikanskt campus verkligen är nÃ¥gonting pÃ¥tagligt och hierarkiskt. Jag hade inte ens en tanke pÃ¥ att vÃ¥ga prata med nÃ¥gon av fotbollskillarna i sina snygga collegejackor när jag gick i skolan. Triumfen nu. Triumfen.
…Jeff tog med sig sitt gamla maskothuvud. Och satte det pÃ¥ sig.
…sa “Hej, jag heter Caroline Hainer, jag är frÃ¥n Sverige och jag hatar Ace of Base” när jag presenterade mig första dagen i skolan. Tydligen. Blev pÃ¥mind/upplyst om detta.

Nu ligger jag på en säng i LA och är illamående från tåg- och bussresan hit. Har tagit piller, druckit vatten och gjort det där man gör om man mår riktigt illa. Det blir vila ikväll och nya LA-tag i morgon. Och så ska jag försöka komma över vemodet. Att det egentligen inte alls är särskilt svårt att ta sig till Fresno. Och ändå är jag där så sällan. Bland folk jag älskar och folk som format mig.

reunion

  • Postad 2015-09-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Drove my Chevy to the levee but the levee was dry

Hainer big deal
Tillbaka i Smallville. Som inte är särskilt litet längre, det tycks mig som om Fresno fördubblats varje gång sedan jag var här sist. Bor hos pensionärerna Pam och Andy som vanligt. Inte en pinal har flyttats sedan jag var här sist för fyra år sedan. Jag sover i sängen med supermånga kuddar och fluffigt vitt överkast med volang och har sällskap av ett berg av gosedjur och ett gammalt dockskåp som jag antar att det var ett tag sedan barnbarnen lekte med nu. Eftersom de snart är tonåringar.
Andy var supersnygg i ungdomen, när han skickades till Vietnam. Han har köpt en militärjeep som står i garaget och som han meckar med om dagarna. Han ser ut som en avlägsen Kennedy, samma kraftiga käke och ordentliga hår. Ställde han upp i något slags senatorval skulle han vinna. Han ser ut som en senator.
Pam har vackra, nötbruna ögon och har ofta en skärm på sig. Hon blir yr av fläktar. Går vi på en restaurang som har fläkt i taket måste hon ha skärmen på sig så att hon inte distraheras att kolla på fläkten som snurrar för då blir hon yr och mår illa.
Jag gillar dem, jag gillar att bo hos dem. Jag gillar att Pam går upp klockan sex och bakar kakor även om det innebär att jag vaknar och får sträcka mig efter öronpropparna. Jag gillar Andys bekväma jeans och slitna keps. Jag gillar inte att de är gamla nu, över sjuttio. Jag gillar inte att det var tjugo år sedan jag bodde här och att tiden går. Jag gillar inte att de inte kommer finnas här för alltid och hålla gästrummet i perfekt, orört skick.

  • Postad 2015-09-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Ett första steg, ett sista steg

Key west
Sista dagen på beachen känns vemodig och det som såg ut att bli fem superlånga dagar i Fresno verkar nu, med allt pusslande, bli alldeles för få. Alla man ska hinna träffa, allt man ska hinna göra. Jag försökte planera så att Fresno-ledan inte skulle hinna infinna sig och nu verkar det som att det blir på bekostnad av att jag inte hinner tillbringa tillräckligt mycket tid med alla jag vill träffa.
NÃ¥.
Vaknar och hittar mailboxen full men mail. SÃ¥klart. Dagen innan jag ska resa och vara superupptagen i fem dagar. SÃ¥klart. Herregud.
Men ett av mailen innehåller också förslag på bokomslag. En märklig känsla det där. Att det är på gång, att det verkligen händer. Och samtidigt händer det inte alls eftersom jag är här och allt jag gör är att skriva ned saker på en dator.

  • Postad 2015-09-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

När det drar ihop sig

Hainer fresno class of 95
Jajamen, här kommer den. Reseångesten. Ska lämna Miami om två dagar och åka till den andra kusten. En relativt kort flygning på strax under sex timmar. Till ett ställe jag varit på förut många, många gånger. Men det spelar ju ingen roll, i vanlig ordning. Darrandet kickar in ändå, alltså detta är ju löjligt.
Försöker rulla med ögonen Ã¥t mig själv. Detta är ju löjligt. Tänker pÃ¥ terapeutens rÃ¥d ocksÃ¥ om att lindringen ligger i acceptansen. Att jag fÃ¥r inse att detta är nÃ¥gonting som kommer att finnas i mig alltid, det gÃ¥r inte att bota. Men jag behöver inte – bör inte – agera pÃ¥ detta. Inte ringa folk och grina, inte be folk att trösta mig. Och allt annats om är svÃ¥rt att stÃ¥ emot.
Jag vet ju att detta är det sunda alternativet. Men konstigt nog är det också det svåraste.

  • Postad 2015-09-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen