Sommar och telefonköer

Från att ha varit en person som aldrig blir arg är jag plötsligt en person som alltid är arg. I alla fall senaste dagarna, senaste veckan.

Allt handlar om två saker:
1. PostNord
2. Folk som gör saker som pajar hela systemet

Jag väntar ett paket från USA, det väger tjugo kilo och innehåller grejer från sju års kustliv. Eller dubbelliv. Eller Kalifornienliv. Gamla kläder, gamla skor, billigt krams från antikaffärer (som egentligen inte alls är antikaffärer utan loppisar). Till värde för ingen annan än mig själv.

Det var två månader sedan det skickades, över en vecka sedan det kom till Sverige i fastnade i tullverk och posthantering. Efter många, många minuters telefonköer (“Du har plats…65 i kön…Vi tar strax emot ditt samtal”) och många samtal i stil med “Hej, jag undrar om du behöver mer information från mig som kan underlätta att jag får mitt paket?”, “Nej, vi hör av oss i så fall” skulle paketet plötsligt köras ut igår. Till mig. Wow!
Jag var givetvis hemma hela dagen. Och till ingens förvåning får jag ändå ett meddelande om att man inte kommit in i porten (jag har en porttelefon, bara att trycka på mitt efternamn dvs samma som på paketet) och att mottagaren inte gått att nå….

En stackars sommarvikarie, ung av rösten att döma, fick ta emot min samlade vrede. Speciellt när hon, efter att jag stått i telefonkö i fyrtio minuter, bad mig vänta i luren – i ytterligare tjugo minuter – för att sedan komma med beskedet “Det var ingen hemma”. (“Jo, jag var hemma”).

Och speciellt när jag skulle bokstavera en e-mejladress (vilket var konstigt eftersom jag e-mejlat med dem fram och tillbaka i en månad men hur som helst…) och sommarvikarien trodde att det jag sa “at” om var en del av min mejladress. Jag tänkte förstås inte på att man också kan säga “snabel-a” men känner inte folk, särskilt unga, till att man ibland också kan få höra “at?”

Hur som helst. Hon fick ta en del, det fick hon.

Men då hade jag också redan uppdämd vrede i mig. Från när jag var på Lidl och såg en dam helt fräckt ta en banan, äta upp den och sedan lämna butiken med ett högljutt “Jag har inte köpt något” och händerna utsträckta och “Hallå, släpp ut oss! Släpp ut oss NU” vid snabbkassorna där det behövs ett kvitto för att gå igenom spärrarna.

Numera tror jag att det är någon slags Lidl-kultur för igår såg jag en ung kille ta en liten chipspåse, äta innehållet och sedan glida förbi kassan.

Jag är också irriterad på folk som gymmar barfota.

Jag är irriterad på en dam (förlåt men här skulle jag hellre vilja använda ett nedsättande ord för äldre dam om det är okej) som väntade på hissen på bottenvåningen. Jag skulle till vinden, jag bor på första våningen. Jag tryckte på hissen, hörde sedan att någon verkade stå en våning ned, alltså bottenvåningen och vänta, och eftersom jag är en omtänksam person eller gärna vill tro det, så lät jag hissen komma ned till min våning och sedan tryckte jag ned den till BV.
Hörde en demonstrativ suck och någon börjar gå upp för trappan. Det är en vitklädd “dam” (ni vet vilket ord jag vill använda). Jag säger “Väntade du på hissen där nere?” och hon svarar “Ja, det gjorde jag” med den mest martyiga röst du kan tänka dig. ÅR av träning låg bakom den leveransen. Masterclass.
Jag sa “Jag tryckte ned hissen åt dig” och medan hon går upp för nästa trappa, till andra våningen, säger hon (igen, med högklassigt martyrskap men denna gång också med snäsighet – oklart hur hon lyckades!) “Det var ju inte så smart gjort”.

Men det som retar mig mest av allt är inte bara det faktum att jag avskyr när folk pajar systemet, när man gör saker som man kan göra bara för att andra sköter sig. Som att sno en banan. Kan alla som besöker Lidl sno en banan? Nej, det går inte. Då lägger butiken ned.
Kan alla träna barfota? Ingen aning. Men då skulle gymmet förlora minst en kund i alla fall (jag). Men troligtvis fler.

Nej, det som retar mig mest är att jag själv är ett sånt mähä. Att jag själv är så rädd för aggressivitet – inklusive min egen – att jag står frusen som ett rådjur i billyktans sken och inte får fram ett ord.
Sedan blir jag Geoge Costanza och kommer på både det ena och det andra som jag borde sagt.

Min terapeut säger att det handlar om att öva. Man blir van, man kommer över en tröskel. Man slutar hindras av någon rädsla. Det handlar om övning och vana. Och efter det släpper irritationen som lägger sig i och över bröstet som ett kloss.

Hon har säkert rätt. Men jag måste i så fall i första hand öva upp reaktionsförmågan, den som gör mig helt förstenad av ren förvåning över att det finns folk som helt enkelt inte är som jag.

Värker framåt

Vaknar med enorm träningsvärk i benen och ländryggen. Ingen överraskning, hade räknat med det. Kanske hoppats lite också. Även om det är omtvistat så känns träningsvärk i alla fall som ett kvitto på att man gjort någonting för kroppen.
Det var den första bra känslan. Den andra var att jag vaknade ur vad som kändes som en djup sömn. Jag drömde till och med någonting weird om att en yogainstruktör skickade mig livsbejakande bilder på sig själv när han dansade naken i Central Park i New York.
Nå.
Jag gick inte och lade mig igår förrän midnatt för det är liksom ingen idé längre. Jag ligger bara klarvaken och vrider mig, känner hur det kryper i kroppen och faktiskt, reell klåda. Så jag tog en näve magnesium och lade mig vid midnatt. Lyssnade på en halvtimmes avslappningsgrejer och kände hur mina ben verkligen ville vila efter alla marklyft och hopp och varv med den där tunga släden som man lägger vikter på och sedan knuffar fram och tillbaka. Vet inte vad den väger i sig men min alltid så härligt optimistiska PT lade på 30 kg. Och fick mig att lyfta 75 kg i marklyft. Benen är trötta, är vad jag säger.
Så jag somnade väl då någon gång innan ett och vaknade strax efter sju vilket ändå är en skön, lång natts sömn för mig i jämförelse. Igår såg jag så trött ut att jag blev generad. Jag smög runt i solglasögon och hoppades att jag inte skulle möta någon. Det gjorde jag ju, förstås.
Men nu: Visserligen huvudvärk (antagligen för att jag som vanligt inte druckit nog med vatten, speciellt efter ett pass) men också träningsvärk, sömn med dröm och fint väder dessutom. Det goda uppväger det onda. Lovande!

Admin admin

För ett tag sedan var jag med Alfen till veterinären. Taxin tog en hundring extra för att Alfen räknades som ledarhund.

Ja, jag vet.
Orimligt är bara förnamnet.

Alfen är alltså ett marsvin som satt i en liten väska i mitt knä. Ingen hade ens märkt att han var där om jag inte påpekat det. Av hänsyn till allergier och sånt. Sa det när jag bokade också.

Man ringer kundservice.
Nej, man ringer det enda numret som finns listat och man ber att få numret till kundservice.
Man ringer kundservice. De hänvisar till något formulär på nätet. Man ska ladda upp kvitton. Man får fota kvitton.
Sedan händer ingenting.

Man betalar dyra räkningar hos veterinären. De säger att handläggningstiden är 30 arbetsdagar. Man ska ladda upp kvitton och intyg.
Jag ringer efter sex veckor och frågar om ärendet är på gång. De säger att 30 arbetsdagar mycket riktigt är sex veckor men de har långa väntetider nu.
Jag säger att det är okej. Jag vill bara veta att det är på gång. Det är det, men försäkringen täcker inte medicin och inte det ena och det andra.

Jag ringer taxibolaget och frågar om de sett min anmälan? Det var snart två veckor sedan. De har sett den. Den ska tittas på igen.

Varför tar det sådan ork med allt admin ens dagliga liv kräver?

Före och efter

Det är en speciell känsla när man är klar med en bok. Den gick i tryck i onsdags så nu finns ingenting mer att sitta och skruva till, putsa på. Nu är produkten färdig och har åkt iväg till industribandet.
Men tomheten och det där “jaha, var det inte mer/vad ska man göra nu då” är inte här än. Först ska ju boken komma ut, man ska prata om den med både tidningar och potentiella läsare och sedan ska den läsas av någon och sedan försvinner den. Det är först då den där “jaha”-känslan kommer.

Jag provar kläder, hatar att jag behöver be om en större storlek numera. Jag identifierar mig med stl 38. Jag avskyr att jag är stl. 40 nu.
Två rara expediter hämtar champagneglas med vatten och kommer smygande med skjortor som “skulle passa mig perfekt” och som jag bara kan prova om jag vill, bara testa och se. Jag kom in för att handla en kavaj (inte superlätt när man är bystig, man får lätt formen av antingen köttbulle eller låda) och gick ut ifrån affären med kavaj, blus och tröja motsvarande en månadshyra i kostnad.

Jag har skrivit en bok, tänkte jag. Då får man.
Jag har förresten skrivit tre böcker.

Kom hem, träffade A över en middag och hade kavajen på mig. Han sa att jag borde testa en mindre storlek och sedan sa han att jo den var väl snygg men på ett lite 80-talssätt. Så nu ligger den i en kasse tillsammans med kvitto och lappar och ska lämnas tillbaka. Lika bra, det är ändå vulgärt att handla kläder för så mycket pengar.

Jag har skrivit en bok. Jag kan inte leva som om jag skrivit ett verk, en bestseller för det har jag inte.

Kvällar, nätter och sedan morgon

Tre parallella sisyfosarbeten på en och samma gång nu: VISA-ansökan, letande av festlokal och skissa på bok. Ja, just, så ska man ju deklarera också. En gång i tiden fanns det yngre förmågor i min närhet – min kusin och brorsans kompisar till exempel – som kunde tänka sig hjälpa till att sortera kvitton men de är ju stora nu så skokartongen med papper måste jag ta hand om själv.
Och så fyller jag ju jämna år i december och jag har ju aldrig varit främmande för att fira bemärkelsedag så nu jävlar slår jag på stort. Varför inte? Nej, precis.

Jag = prisbelönt förortsskildrare

Äntligen kan jag ta bladet från munnen och utropa mig själv som vinnare i Högdalen Centrums novelltävling. Eller, det är ju egentligen inte jag som utropar mig som vinnare, det är juryn vars motivering lyder…

“En annorlunda bild av förortsromantik. Skicklig och målande betraktelse över en tung sommardag med märkliga och bisarra inslag, ackompanjerad av vardagliga bilder. Hög igenkänning och ett roligt uppslag med en oväntad vändning”.

Novellen finns att läsa här och den är baserad på verkliga händelser. Detta hände. Där och då. Och att jag vunnit den här tävlingen är faktiskt stort för mig. Eftersom jag skriver på Åsneprinsen som utspelar sig i Hagsätra, två tunnelbanestationer därifrån, så blev det här liksom ett kvitto på att jag är på rätt spår. Jag kan skildra förorten, med andra ord. Okej, bra, då fortsätter jag med det.

Confessions of a F-skattare

Kvittona på golvet skriker efter min uppmärksamhet. Räkna oss! Bokför oss! Jag har något dygn på mig innan mitt uppskov från Skatteverket går ut och jag måste rapportera in mina intäkter.

Men samtidigt finns ju ett nytt avsnitt av Game of Thrones att beskåda och jag har dessutom ett högre kall, a little something called författarskap att ägna mig åt.

What do to, what do to. Ogillar för många val. Well, det gamla Hainer-mottot lyder: När valen för många är, håll dig till tv-serien du har kär.

Go then, to Gothenburg

Är i Göteborg. Äter citrontårta. Ska presentera film. Lever drömmen.

En annan grej förresten. En viss butikskedja som skall förbli namnlös i detta inlägg stal 300 spänn från mig. Fuckerz. De vägrade erkänna ens när jag visade dem kvitto.

Jag ser därför ingen annan råd än att snatta från dem. Jag tänker bara snatta tills jag snott varor som uppgår till summan 300 kr. Jag har inget intresse av att stjäla för mer än så. Jag vill bara ha rättvisa, balans. Det är allt.

Har hittills bara lyckats sno för 45 kr men jag har tid på mig. Rättvisa har ingen deadline. Och Hainer hath fury.

Men annars är allt ok.

Du vet att det är sant

Film-Björn brukar skriva på sin blogg (en favorit för övrigt) att han får kvitton oftare när han har kavaj. Och att folk oftare frågar om vägen.
Jag tycker folk håller upp dörren mer när jag har scarf. Nu, i och med skinnpajens inträde i mitt liv, så upplever jag ännu en dimension i människans komplexa sinne – folk nickar oftare åt mig.

Skinnpaj ÄR en nick på stan. Unga män i träningsoverallsjacka nickar. Mäklarsnubbe ler och nickar. Inte så många tjejer nickar, mest killar. De ler på ett “välkommen in i klubben”-sätt och ger mig en lätt nick.

Går man automatiskt som John Travolta i Grease när man har skinnpaj? Det kanske man gör, och nickar omedvetet. För mig veterligen har jag inte nickat till en endaste människa idag men har fått mottaga en handfull nickar själv. Kan vi prata om det här?

Klädkoderna – ser det här som ett modeblogginlägg

En god vän hävdar att när han har kavaj på sig så får han oftare kvitton. Folk tänker kanske att kavaj lika med koll på pengarna?

Vidare noterar han att när han har överrock börjar fler människor, mest panchon, prata med honom på bussen eller på Sabis. Folk tänker kanske överrock lika med ordning och reda?

Jag har märkt en liknande grej. När jag har scarf (det händer att jag har scarf) så håller folk upp dörren mer. Folk tänker väl scarf lika med röra sig i kretsar där man är artig?

Förr om åren fick jag alltid fyllon bredvid mig på tunnelbanan men numera händer det sällan. Är det min mognare klädstil som skrämmer bort dem och får dem att lockas till yngre tjejer med jeans?

Jag skulle också kunna tänka mig att det handlar om en ny generation fyllon. Borta är den generationen som kunde spela gitarr och som alltid ALLTID hade något slags förflutet inom boxning. Borta är de fyllon som frågar om man vill dra fingerkrok med dem. Dagens fyllon är det ingen ordning på alls, de ska bara ha pengar och sticka kniven i en. De kan inte ta en ton på ett instrument, de vet inte ens vad en trubadur är för något.

Jag gillar inte denna utveckling.