Det nyktra fyllot

Handlar en liten flaska vitt vin på Systemet, on demand från Mattias. Den ska användas i matlagningssyfte. Det är andra eller tredje gången i mitt liv som jag handlar på Systemet.

Jag ombeds visa leg. Jag har inget leg med mig. Jag påpekar att jag är 32 och att jag känner mig smickrad av förfrågan. Bakom kassan sitter en ung tjej under upplärning, bakom henne står en myndig man i fyrtioårsåldern. Han har sagt till henne att fråga alla om leg, säkert.

Han nickar till henne och säger “Det är okej, jag känner igen henne”. Så säger han, lite högre, till mig “Det är okej, den här gången, men bara för att jag känner igen dig”.

Har aldrig satt min fot på detta Systembolag. Känner igen mig? Har jag ett fyllo till doppelgänger? Vaddå känner igen mig?

“Han kanske kände igen dig från tidningen” försöker Mattias. Kanske det, men är det en garanti för att jag är 32 år?

Det här med modern "konst"

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Modern konst är skräp. Att de där glasbitarna i kycklingarna var ett “konstprojekt” hade man ju kunnat räkna ut. Passformen – alltid ett scoop före.

Jag visste inte att misslyckade tårtor kunde få mig att älska livet.

Jag har hittat en av de roligaste sidor jag sett på nätet. Någonsin. Här är den. Den samlar foton på misslyckade tårtor.

Sektionen med misslyckade Chewbaccatårtor är min favorit hittills. “Man blir inte jättesugen, det blir man inte” för att citera kollegan Niklas.

Det ofrivilliga födelsedagsbarnet

Lunch. Ser min vän och kollega Thomas sitta själv i ett hörn av restaurangen. Kommer på att han har födelsedag. Blir sprallig och entusiastisk, frågar när han ska ha kalas etc. Säger “du skulle sagt till, inte hade du behövt sitta här ensam och äta lunch!”. Frågar när det blir kalas. Frågar om det blir kalas. Frågar när man får komma och uppvakta. Frågar om jag får bjuda på födelsedagsfika åtminstone, under dagen.

Tills “någon” påpekar att Thomas faktiskt flera gånger under vårt “samtal” påpekat att han vill ligga lågt med firandet och att det faktiskt bara är jag kring bordet som är entusiastisk.

Sen när blev alla så vuxna och tråkiga?

Folkets hat – Facebookgruppens belöning!

I skrivandets stund har Facebookgruppen Stoppa Haremsbyxan 13 000 medlemmar.  En lavinartad ökning, gruppen startade för lite mer än en vecka sedan bara. Harembyxan väcker hat. När kommer första modeteoretiska analystexten om varför? Eller också är de bara fula. Också en tanke.

Några små tankar om antikhandlare och deras plagg – av Eugene Fougler

Som reaktion på dina, Carolines, tidigare tankar om den sk “antikhandlarlooken”

Finns det inte två skolor egentligen? Den ena smäcker, glänsande och inomhus-östermalmig, den andra lite mer som en jägare, som får kostymen (alltid med uddakavaj och chinos) att se ut som fritidskläder för utomhusbruk

Sen finns det en liten grupp som handlar mest med moderna danska möbler. Där är det vanligare med jeans, t-shirt och bruna, lite patinerade brogues. Ofta ser de ut lite som tandläkare med de typiskt gråa tinningarna redan vid trettio, men de saknar tandläkarnas solbränna.

MVH Eugene Fougler

Rapport från antikmässan del två

Överpriser är väl ordet som summerar det hela. Det börjar med 130 spänn i inträde och sedan fortsätter det därifrån. Fem hundra spänn för en nallebjörn. Tjenamors.

Men, det som fascinerade mest är antikhandlarlooken, och hur den är så homogen. Hur kan jag missat detta fenomen? På mässan samlas alltså utställare från lite varstans i Sverige och alla rundmagade antikgubbar ser alltså likadana ut oavsett om de kommer från Stockholm eller, säg, Bromölla. Detta är ett faktum.

Det viktigaste är en kavaj som är lite för stor, lite för långa ärmar. Skjorta under det, nedstoppad i ett par finbyxor av dubiös kvalitet (KappAhl?). Finskor.

Det enda som skiljer antikhandlaren från nygubbarna (Anders Rydell mfl) på Spy Bar är snittet på kostym och byxor. Stureplanarna bär naturligtvis exklusivare märken och snyggare kombinationer men tanken är densamma. Helt och hållet. De har stulit allt från antikhandlarna. Allt. Till och med glajjorna.

Rapport från antikmässan

Snabbsummering av lördagens besök: Antikmässan är läskig. Full av dockor som ser ut som döingar.

Jag höjer min röst mot haremsbyxan!

Det här med haremsbyxor…

Jag hade också rymliga mjuka byxor i trikå, men sedan fyllde jag tre år.

Vad är grejen? Jag fattar verkligen inte.

Jag kan förstå bekvämlighetsaspekten. Men sen när har gemene tjej brytt sig om vad som är bekvämt? Alltså måste man någonstans tycka att det är snyggt med mjukisbrallor med megahäng. Men vem kan tycka att en kroppsform som påminner om elefantitis är vacker?

Varje år kommer någon ny grej som växer sig pinsamt stor av obegripbar anledning. Singoallablusen, långkjolen i trikå, foppatofflan…det ena vansinnet efter det andra. Jag är inte emot marknadens krafter per se men någonstans måste vi inse vansinnet, och se att vi blir offer för hjärntvätt. Masspsykos. Nej, du tycker inte att det är snyggt med harembyxor. Det gör ingen.
Du tycker att det är en ny och fräsch grej på marknaden. Du får intrycket av att alla tycker det och alla har ett par. Det är fel. Du är lurad. Din uppfattning är falsk. Inse detta och du skall bli fri.

Jag har tagit ett första steg och gått med i Facebook-gruppen “Stoppa haremsbyxorna”. Gruppen har i skrivandets stund närmare 2500 medlemmar. Tillsammans är vi starka.

Livet på en redaktion, del 101

Igår hade vi glasstest på jobbet. Ännu en grej som låter strålande i teorin men i praktiken innebär glass rinnande längs fingrarna och en äckelkänsla som inte försvinner på minst 24 timmar.

Jag åt tre stycken. Eller, de första två åt jag inte helt och fullt. Jag åt halva, tuggade ordentligt och gav kvalificerade omdömen. De var för äckliga. Två ettor.

Den tredje glassen var god, i jämförelse (en trea) så därför åt jag upp den. Logik är inte människans starkaste vapen alla gånger.

Jag går alltid på buffégrejen. Nu jävlar ska jag äta så mycket att stället går back. Nu ska jag blåsa dem. Nu ska jag äta så att buffépriset ter sig lågt.

Det går inte. Huset vinner alltid. Kroppen och plånboken förlorar.

Samma här. Gratis glass låter som den bästa av arbetsförmåner. Men nu i efterhand skulle jag säga att timpenning faktiskt är rimligt för att testa glass man annars inte skulle köpa, känna sig äcklig och fet efteråt och slåss mot djupa skuldkänslor som endast kan botas med en asketisk middag och en halvtimmes roddmaskin på gymmet.

Redaktionsjobbet: inte alltd den dans på rosor det utger sig för att vara, folks! Men jag gör det för er, naturligtvis.