A day in the life of…

Terapisession. Åtta på morgonen.

Skriver klart artikel om Wes på Wayne’s, Götgatan medan jag dricker te och äter en fralla. Skickas till tidning.

Pressvisning av Precious. Efter filmen gör jag en videorecension för webben. Jag vet inte vem som ser den men jag körde allt i ett svep, en enda tagning. Jag hade ytterrocken på. Gav den spontant en stark fyra.

Ringer läkaren. Man måste ha intyg på meds om man ska stanna i USA i tre månader eller mer.

Hem. Tänder lampan i köket som exploderar. Okeeeeej…fixar propp och sånt. Det blir en konstig lunch som till största delen består av te, banan och lussebulle.

Skriver klart en jättetrist notis. Mailar den till tidning. Kollar www.folkvett.se/buskisbloggen som belöning.

Börjar transkribera en timmes lång intervju. Hinner halvvägs innan jag tröttnar på min röst och min förmåga att vara alldeles för ivrig i mina frågor. Jag inser att jag måste låta intervjuoffren tänka efter lite längre innan jag kastar på dem nästa fråga. Usch, jag hatar att transkribera.

Åker till en fotostudio på Söder och kollar en beautyplåtning som jag bestämt temat på. (Yay!) Jag beundrar makeup-killens enorma resväska full med smink. Kollar polaroider. Pratar med fotograf. Pratar med makeupartist och antecknar allt han använt i bilderna. Sätter på Pet Shop Boys medan de tar sista bilden. Jag får godkänt för mitt musikval.

Tar en taxi till Kungsholmen. Middag hos Linda och Fredrik. Hälsar på nyfödda Bianca. Tvättar händerna med decificeringsmedel först. Börjar känna mig trött.

Åker hem. Svarar på jobbmail. Kastar saker som ser konstiga ut i kylen, bland annat ett salladshuvud som läcker.

Duschar. Borstar tänderna. Överväger att läsa ett kapitel i The Game men filar lite på den transkriberade intervjun istället. Skriver detta inlägg.

Släcker lampan.

God natt.

A vision of love

Är Mariah Carey snygg? Nej, jag tycker inte det. Kanske mest för att hon påminner om en bossig och otrevlig tjej i min mellanstadieklass.

Men inte bara därför. För att jag fått intrycket av att hon är jobbig, porrig och divig också. Och jag hatar det där jobbiga ljudet hon gör med sin röst. Inte sjunger, men wailar och tar skyhöga toner. Det ska låta som en lärka säkert.

Hon är definitivt inte snygg i Precious som jag såg idag. Hypen kring SFFs öppningsfilm har inte varit nådig. Men den är bra, Precious. Om tjejen med alla odds mot sig, om en misär och ett liv man glömmer bort finns. Hur ofta kommer jag i kontakt med sexuellt utnyttjade tjejer som lever på soc och väntar sitt andra barn, vid sexton års ålder? Aldrig. Som socialarbetare gör man det betydligt oftare, och det är här Mariah Carey faktiskt imponerar. Hon lyckas bra med att förmedla den där skeptiska uppsynen som hör soc-tanten till. “Jaha, du är här för att tigga pengar”. Men samtidigt en äkta sympati, för det är ganska uppenbart att personen mitt emot henne i det lilla, fula socialkontoret inte mår så bra. Hon lyckas imponerande bra med balansen, Mariah, jag börjar nästan tycka om henne. I alla fall hennes stora, bruna, mandelformade ögon som trött och ledset försöker fatta hur saker hänger ihop.

Sen tänker jag en ytlig tanke: om Mariah Carey kan fula till sig sådär, så finns det tusen kvinnor därute som skulle kunna snygga till sig och se ut som Mariah Carey i full glam om de bara ville. Jag antar att det inte är filmens budskap även om den handlar om att ta kontroll över sitt liv. Men som sagt, jag kommer ju sällan i kontakt med den fruktansvärda misar Precious kallar sitt liv. Och jag är pinsamt och generande tacksam för det. Herregud.

Uppåt, framåt

Jag såg Upp i helgen. Jag påmindes brutalt om varför man aldrig ska se film på en lördagkväll. Ett skäl är för att folk (“ungdomar”) lägger upp sina fötter på sätet framför, i det här fallet mitt.

Nå. Filmens otippade teman gjorde att publikens stoj, sorl och neadertalarbeteenden faktiskt snabbt la sig. Det är faktiskt lite chockande med animerade, färgglada filmer som utan startsträcka levererar barnlöshet, död och ålderdom. Och det innan det ens gått tio minuter!

Jag grät, som alltid. Alla variationer på “…och så är livet plötsligt inne på sista versen” är läskiga, sorgliga och jag grinar.

Parantes: Lite otippat är King Kong (Peter Jackson-versionen) den film jag utan tvekan grinat mest till. En halvtimme ungefär, nonstop. Jag har också gråtit jobbigt mycket till MASK, när Rocky Dennis tar stundenten. Hela grejen med att klara någonting mot alla odds.

Men Upp, alltså. Det är gråt som påminner om att livet är skört och att man ska ta tillvara på alla chanser bla bla bla. Och just då, i biomörkret, kom jag på precis hur jag ska börja min bok. Bort med den gamla inledningen. Jag har en totalfräsch ny, början där vi snackar filmatisering, USA-version, “stor i Japan” och August-priset.

Sen grät jag lite till, såklart.

Jag tar åt mig

Här skriver jag om Gekås. Roliga kommentarer. Det tackar man för. Speciellt den om att jag skulle vara en “respekterad kulturskribent”.

Poetic justice

Såg Bright Star idag, av Jane Campion (Pianot). Svårt att motstå – ett kostymdrama om 1800-talspoeten John Keats och hans kärlek Fanny Brawne. Sånt måste ses. Trots att man vet att det inte slutar väl när ordet “turberkulos” nämns inom de första fem minuterna.

Det är intressant det här med äktenskap. Hur man förr om åren bara liksom bytte titel och pengar rakt av. Eller avstod kärlek för att pengar saknades (som i Keats fall). Att ha ett förhållande i alla fall var tydligen otänkbart.

Därför är det i det närmaste kittlande att se hur en kärlekshistoria mellan en kvinna med pengar och en poet utan pengar bara kan sträcka sig till en kyss. Längre en så och hon vanvördas. Och är man (gentle)man nog låter man inte detta ske.
Keats säger “Jag har ett samvete” och avböjer så möjligheten att tillbringa en natt tillsammans med henne, trots att båda vet att det troligtvis är deras sista. Ingen diskussion om saken. Bara “Jag har ett samvete”, en uppsträckt handflata och så ett farväl.

Här är det sedan fritt fram att reflektera över “Tänk om John Keats besökte Stureplan efter tre en lördag” eller “Samvete, visst, men lusten då?” eller något annat vitsigt. Dela in er i gruppen och diskutera.

Att känna en kändis

Var med Kennet på stan. Att vara med Kennet innebär många saker. En ständig blandning av högt och lågt och en aldrig sinande källa av konstiga och/eller briljanta oneliners han antagligen inte är medveten om att han häver ur sig.

Det är väl därför han är med på tv. Hade jag ett produktionsbolag skulle jag göra en Truman Show av honom, bara följa Kennet dygnet runt. Kennet Show.

Vi går på Drottninggatan. Två rara kickerstjejer kollar på oss. En säger ”Ursäkta, har du varit på tv?”. Jag säger “Jajamen! Den här killen är med på tv!” och pekar på Kennet som spelar generad. “Ser jag snygg ut i rutan, tycker ni?” säger han och lägger på ett charmigt Kennet-garv på det. Brudarna drar sig bort från oss och Kennet skriker “Bara för dig! Bara för dig!” och garvar.

Men gud, usch, vad håller jag på med”, säger han sen uppriktigt förvånad.

Vi går vidare.

Över Drottninggatan hänger banderoller för Stockholm filmfestival. Susan Sarandon kommer hit för att motta Lifetime Achievement Award. “Jaha, hon från Rocksystrar” säger Kennet.

Vi går in på Åhléns. Jag vill kolla in sminkmärket Smashbox. En säljbrud börjar prata anti-oxidanter och beautybluffen nummer ett: “innehåller rent guld för att ge huden lyster“. Hon är, som det brukar heta, väldigt på. “Du kommer älska det” säger hon till Kennet och pudrar hans ansikte. “Jag vet att du kommer älska det”.

Kvinnan är tröttsam. Vi besöker avdelningen för porslin och husgeråd. Kennet spanar in en servis han är säker på att hans pappa har och bestämmer sig för att köpa en kompletterande tallrik till farsan i fars dag-present. Men så får han syn på priset och skriker i högan sky av ren förfäran. Han blir alldeles chockad och känner sig nödgad att skicka ett sms till sin pappa och meddela att hans servis är häpnadsväckande dyr. Pappan ringer upp. Kennet uttrycker panik i luren. 
“Jag tänkte köpa en tallrik till dig men vet du vad de kostar här på Åhléns? Gud, det är så dyrt, det har han inte gjort sig förtjänt av tänkte jag”. Kennet meddelar sin pappa att nu när han vet priset på servisen kan han omöjligen komma till dem och dricka kaffe ur de dyra kopparna igen. “De borde du ställa in i finskåpet istället”, säger han, “och aldrig använda”.

Mitt feta köttbevis

Jag har en avsersion och inbyggd rädsla för billigt kött. För det första har jag läst Snabbmatslandet så jag vet vad jag talar om. En hamburgare som kostar tio spänn kan ju inte innehålla prima nötkött. Vi snackar snarare koöga med smaktillsatser.

Jag är också ytterst skeptisk till pressad skinka och idag fick jag min skepsis bevisad. Tror jag. Kolla, bara att man på typ City Gross kallar det för “Plånbokspålägg” bevisar väl att det är nåt skevt med det hela? Annars skulle man ju skriva att det var “delikatesspålägg” eller kanske det mer modesta “frukostpålägg”? Men nej, “plånbokspålägg”. Det skriker ju malen grisfot i salt. “Bra för plånboken” i första hand. Nyttigt eller ens ätbart i andra.

För övrigt…

…hoppas jag på medlidande från exakt alla håll och kanter. Tandläkaren skrapade mina tänder, under tandköttet. Bedövningen håller på att släppa nu, tandköttet dunkar och munnen är full av rispor och sår. Nice.

"Tjuvlyssnat"

Courtesy of A som hörde följande konversation mellan två tjejer:

“Hon ska spå mig igen sen. Hon spår i latteskum. Alltså de finns de som spår i teblad och kaffe och sånt men hon kan spå i kaffe latte! Hon spådde mig, hon kollade i min latte och det var helt sjukt, hon såg…en utomjordning! Hon sa att det aldrig hade hänt henne förut, det var helt unikt!”

Last night a DJ saved my life

Det var fler än jag som upplevde något stort igår. Själv halvlåg jag i sängen med ett glas te i handen när det hände. Jag kollade på  Mammas pojkar. Bobby hade tagit med sig några tjejer på en gruppdejt, de skulle dansa salsa. En konstruktör visade hur man skulle vicka på höfterna, en tjej skröt om att hon hade värsta försprånget eftersom hon dansat förut.

Det är då det händer. Bobby säger att han ska presentera tjejerna för “sin stora kärlek”.
Han tillägger ödesmättat “…och det är Michael Jackson“.

Han gör en gest han antagligen väntat hela sitt liv på att göra och ropar “DJ! Hit it!”. Då ljuder de första tonerna av Billie Jean och Bobby börjar dansa.

Han börjar dansa. Han rör sig mjukt, händerna knutna bot bröstet. Han moonwalkar light. Han ser allvarlig ut. I hans ögon lyser ljuset av det barn som aldrig fick mima till sin idol på skolavslutningen. Han tar sig i skrevet.

Jag tänker “Det här är det bästa tv-ögonblicket i mitt liv”.

Och precis som Jane Timglas i slutet av programmet inser att hon är störtkär i Bobby och meddelar att hon nu “fattar varför jag är här” så förstår jag också, mot programmet slut, varför jag har tv. Allt jag sett på tv i mitt 33-åriga liv har bara varit en ren transportsträcka till detta ögonblick. Jag fattar nu. Och tomheten – besvikelsen – över att aldrig kunna se något så bra igen är enorm.