Såg Cornelis.
Såg mina skäggiga kompisar Klas och Karl medverka. Dock inte i samma scen.
Såg min far i Cornelis där “på slutet”. Samma tjockmage, söta tjockrumpa och gråa skägg. Samma look. Grå stickad tröja, stora jeans.
Ogillar fortfarande den där låten där barn sjunger LalalalalalaLALA men kan tåla Felicia adjö. Fortfarande svårt för sånger om “etablissemanget”, men gillar “Hajar du det då Jack”-låten. Jag är en förändrad person, jag vet.
Är också imponerad, nästan förälskad, i Amir Chamdin. Vilken ömsint man han måste vara. Och varm. Och estetisk. Allt en kvinna vill ha (skoj).
Extra roligt att Fred Åkerström framställs som omöjlig. Varför ska de alltid vara omöjliga? Verkar inte spela någon roll om de är rockstjärnor eller trubadurer. Ett kontrakt och en hel del framgång senare och de blir omöjliga, både att leva och jobba med. Man ska aldrig bli ihop med en up-and-coming-sångare. Kan bara sluta illa. Är det på samma sätt för rock/trubadurbrudarna?
- Postad 2010-10-28
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Recent Comments