Texas ain’t for amateurs

Osäker på vad det betyder men sloganen “Texas ain’t for amateurs” har vi sett. Hittills har jag inte känt mig som en heller. Heck, vi hittar bra, har åkt genom sjukt många städer nu, säger “ya’ll” när situationen kräver det och har ätit både grits och biscuits. Lokala specialiteter.

Men ikväll var det dags att sålla agnarna från vetet. Texasborna från amatörerna, och jag hamnade bland amatörerna.
Som jag hamnade bland amatörerna.

Linnéa, som är dansant av sig, ville besöka danshaket The Broken Spoke. Inte mig emot, det hela presenterades i guideboken som ett ställe med äkta western- och countryatmosfär, fullt med cowboyhattar OCH dans. Och country.
Så vi åkte dit, bara för att hamna mitt i en obligatorisk danslektion. Gah! Förnedringens timme, när “tjejerna” (de allra flesta skönt uppklädda i westernskjortor och boots) fick ställa upp sig mot en vägg och killarna (de flesta i jeans och rutig skjorta, flera i cowboyhatt) mot den andra väggen. Gah!

Jag fick en jätteung dude att dansa med som inte kunde ta ett steg för fem öre. Inte jag heller, så det hela blev stelt och jobbigt. Skulle blivit helt katastrofalt om inte stämningen ändå var så obetalbart skön. Blandade åldrar, men alla dansade med lika stor entusiasm.

Men innan dess hade jag lyckats hitta Den Heliga Graalen, nämligen en westernwear-jeansskjorta (för skitmycket pengar) i en fantastisk affär (Allen’s Boots) full med boots och kläder. Så jag var såklart på gott humör ändå.

Tropisk fisk och jultomten

Träffade en professionell tomte idag, han är med i organisationen Real Bearded Santa Association. De har riktigt skägg allihopa, inget lösskäggstjafs. De håller kontakt med varandra över hela USA, tipsar om gig etc. Tomten jag träffade berättade att han börjar odla sitt vita skägg i juli, då hinner det bli rätt tjockt och fint till jul. Sen åker det av i januari.

När han inte jobbade som professionell tomte så jobbade han med att göra mat till tropiska fiskar.

Vi har nått Texas, för övrigt. Vi är i staden Jefferson, en pittoresk liten westernstad man inte trodde fanns på den här sidan av Dr. Quinn. Antikaffärer, glassbarer och små matbutiker som stoltserar med hemgjord chokladkola. Man trycker också ganska mycket på sitt Civil War-förflutna, vilket jag uppskattar. Vår värdinna, förresten, på B&B vi bodde i, igår, i Mississippi visade oss runt och pekade på “the entertainment library” där hon hade filmer och böcker och sa att det fanns massor med filmer där om Civil War om vi vill kolla på nåt spännande innan vi somnar.

Behold!

Här är den! Världens största gjutjärnsstaty! The world’s greatest cast iron statue! Finns i Jackson, Mississippi! Gjordes till en världsutställning i St. Louis något jätteviktigt år!
Ja!
JA!

Men jag kan inte säga att jag är jätteimponerad.

Det sägs att den är homoerotisk, men jag vet inte. Jag överlåter den bedömningen till er:

Hälsningar från södern

Är proppmätt. Portionerna här i södern är ju rent av löjliga. Nu är varken jag eller Linnéa de som petar i maten och ändå klarar vi inte ens hälften. Rullade just in på vårt överdekorerade rum på andra våningen i ett stort mansion med fet porch runt hela verandan på både under- och övervåning. Frukosten serveras 9.00 och bara då, och alla gäster äter tillsammans kring ett långbord i en sal som ser ut precis som man tänker sig att en matsal från en Nord&Syd-kuliss ser ut. Överpyntat, högt i tak, virkad duk, stor centerpiece på bordet. Givetvis är housekeepern klädd i förkläde.

Tog en promenad längs tågrälsen (!) och hörde gnägg från häst, syrsor och tv-skal. Gick förbi hus efter hus med skeva dörrar, avflagnad färg och diverse bråte på gården (en madrass, en kyl, en sparkcykel, en kontrabas). På verandan till ett av de nedgångna husen satt inte mindre än sju katter och stirrade.

Twice’s a charm

Vaffan! Punka på bilen för ANDRA gången! Den första fick vi redan dagen efter vi plockade upp våran sköna Dodge. Vi var strandade på en konstig outdoor mall, en mekaniker fick komma dit och byta till reservdäcket. Vi fick vänta tre timmar på en bänk.

Sen fick vi ändå åka till flygplatsen och byta.

Nu hände det igen! Och i regnet dessutom! These cowgirls get the blues. Fick byta bil igen, blev uppgraderade till en riktig r’n’b-bil med säten stora som rymdfarkoster.

Där halvligger jag och gör bisarrt pinsamma försök till att vara Linnéa behjälplig med kartläsning (“Men är vi på väg norr eller söderut?”, “Åkte vi inte här igår?”).

I morgon lämnar vi staden. Vårt besök här fick sig ändå ett värdigt slut. Pannkaka med kolasås, rom, banan och grädde till brunch och sen ett besök på countrymuseum där jag fick beskåda Dolly Partons klänning och Elvis cadillac i guld, med guldskivor fastmonterade i taket. Fab.

I morgon kör vi alltså i riktning mot Austin. Vi kommer att stanna till på ett B&B på någon gammal plantation, som bara har fyra rum och där värdinnan klär sig som i Nord & Syd. Längtar! Vår plan var ursprungligen att stanna till på ett ställe nära Jackson där det finns en gigantisk hangar där landets “unclaimed baggage” säljs. Alltså allting som folk glömt på allmänna platser.

Men vi kanske inte hinner. Linnéas nya förslag är att vi ska ta den andra vägen istället, den som går via “the world’s largest cast iron statue” som – wait for it – också råkar stå bredvid “the world’s largest chair”. Vem är jag att säga nej?

Meatmarket

Alltså nattlivet i Nashville. Det går inte att gå förbi en bar utan att det hörs musik från något liveband där inifrån. Det är högst imponerande.
Jag och Linnéa besökte “Tootsies” och stampade lite i takt med en traditionell countrysnubbe på nedervåningen men insåg sedan att det riktiga röjet var på övervåningen. Där hade folk cowboyhatt och stövlar, rutiga tröjor och hillbillyfrisyr. Händerna i luften medan de dansade höftrullningsdans framme vid scenen där en dude med otippad douchestil (bakvänd keps, hang-loose-tecken med handen, säckiga khakibyxor) sjöng covers. I ett stick i någon låt passade han på att snyggt hoppa ned till några brudar nere på dansgolvet, ta ett kort tillsammans med dem och sedan hoppa upp på scenen igen.
Dude’s got skills.
Color me impressed.

Det luktar inte lika mycket kött i Nashville som i Memphis. Mer häst. Men det beror på att det rids häst-och-vagn upp och ned för gatan i tid och otid. Det är okej för mig, föredrar hästlukt framför köttlukt, generellt.

Och idag var det Linnéas födelsedag och vi firade med att åka ut på vischan och handla cowboyboots. Fantastisk upplevelse. En rund liten man i för stor skjorta och sävlig, långsam röst ledde Linnéa runt bland hyllor efter hyllor med boots. Women’s boots, working boots…
Jag strosade runt och kollade efter sköna jeansskjortor med lite countryfeel. De jag hittade var lite för tacky till och med för mig. Strass, utsmyckningar…Åh, herregud. Polyesterskjortor med långa snibbkragar och broderade hästskor. Den runda lilla farbrorn kom förbi och frågade med sin söderröst om jag också var på jakt efter boots. Jag sa artigt nej, jag var bara sällskap men jag kollar lite efter denimskjortor…”countrywear”…
Han förklarade snällt att de inte har så många. Höll upp den tacky skjorta jag precis avfärdat. “Men det finns några i herrsektionen” påpekade han. Jag gick dit och insåg att de minsta skjortorna där är XXXL. Utan överdrift. Alltså 3XL. Fantastiskt. Farbrorn kommer förbi, frågar hur det går och jag säger att de nog är lite för stora för mig. Han säger då att ärligt talat så är denimskjortor lite ute…

Inget säger grattis som ett skämt på demokraternas bekostnad!

We built this city on köttben i folie

Det luktar kött i hela Memphis. Överallt. Sätter sig i kläderna, i håret, i hjärnan. Kött, kött. BBQ och grill. Och som den där korven som brandmannen Berra brände upp i olika mellanstadieskolor för att visa att man ska vara försiktig med el.

Dyer’s heter till exempel en burger joint som ligger på stans festligaste musikgata, Beale Street. Där friterar man pommes och steker burgare i samma flott som man använd i hundra år. När Dyer’s bytte adress flyttades flottet i stora lastbilar med poliseskort.

Självklart åt jag där. Skulle jag lått bli?

Utanför sålde man stora, feta köttben av den sorten man ser tecknade figurer i Kalle Anka kasta efter elaka hundar. Eller blandar jag ihop det där? Köttben i alla fall, stora som hästlår. Inlindade i folie. Folk köper, folk äter on the go. Sen ser man gnagda köttben ligga på gatan lite här och var.

Och idag har jag ätit två bitar paj och besökt en av landets största utomhusgallerior. Där bestämde sig hyrbilen för att få punktering så en stor del av dagen tillbringades i solen, väntandes på nån snubbe som sen kom och satte dit ett reservhjul.

Två pajbitar, sa jag det? Fetma 2012 är inte längre en möjlighet eller ens ett skämt, det är ett faktum.
I morgon: Nashville.

Välkommen till Memphis!

Jag = den luttrade globetrottern

Försökte räkna ut hur många timmar jag tillbringat i luften och på flygplatsen baserat på enbart USA-resor. Jag hamnade på någonting runt tre veckor.
Och i morgon är det dags igen. Men jag var ju i Paris bara härom dagen?
Jag vet. Och då har jag ändå totalslutat med junkets.

Så här blir det när man väljer yrke utifrån kriterierna “resa mycket”. Min sinnesstämning illustreras av bilden ovan.

Men i morgon börjar en två veckors resa som är pure pleasure. Visst, frilansaren tar aldrig semester och så vidare men målet är ändå att äta så mycket paj som möjligt (räkna med fotobonanza) och skaffa en helt ny garderob, så lik Dolly Partons som det bara går. Jag ska alltså till Tennessee och Texas. Jag ska, i korthet, göra precis så här, fast utspritt på två veckor: