“En otrevlig doftsituation”

Hej Caroline!
jag fann mig själv i en otrevlig situation häromdagen: jag upptäckte att inga av mina parfymer egentligen passade mig. jag har haft följande: light blue, lancome hypnose, stella in two stella mc cartney, chloé och nu sist coco mademoiselle. de två sistnämnda gillade jag mest, men chloé är det så många som har, och jag älskar coco m, men den är för söt! jag söker en doft som är mer kryddig, men utan att vara för orientalisk (och ofta är de orientaliska för “tunga” och passar mer äldre kvinnor). jag gillar i allmänhet vanilj, och trä, och jag letar efter en doft som är mer jordnära, som inte känns så artificiell. tror du du kan hjälpa mig, trots mina virriga beskrivningar?

Hej hej!

Otrevlig situation! Hm, instinktivt tänker jag på Estée Lauders Sensuous Noir. Den är “oriental light” kan man väl säga. Milt kryddig, inte söt, hemligt lila som en nattorkidé. Jag tycker den är underbar.

Men du har också, i alla fall någon gång, tilltalats av sötare, flickigare damdofter (som Coco Mademoiselle) så kanske Youth Dew är värd en sniff? Den är också från Estée Lauder, något sötare och mindre kryddig än Sensuous Noir, men fortfarande hypnotisk. Den brukar kallas för “Opium Light“, säkert tack vare orkidén som gömmer sig i hjärtat.

Mer jordnära dofter (och här kan våra definitioner på vad som räknas som “jordnära” gå isär) hittar du kanske bland Guerlains Aqua Allegoria-dofter, de är mer “inspirerade av naturen”, och luktar saker som fikon, friska örter och mimosa. Kan det vara något tror du? De säljs i lite större flaskor, men är väldigt lätta och framför allt lättburna.

På allmän begäran…

…viasar jag upp min samling av saker med St. Bernardshundar med en tunna runt halsen. Jazzhands-exklusivt! Hemma hos! Obs! Obs!
Trots idogt samlande har det bara blivit tre objekt. Följande kan konstateras: St. Bernardshundar med tunna om halsen är en raritet.

Kronjuvelen är förstås den här imponerande statyetten.

…även om den här lilla rackaren också gör sitt bästa för att platsa i samlingen samt vakta några DVDs.

“Här vaktar jag” etc. Tavla i hallen. Den typ av konst jag gillar = man ser vad det föreställer. Och detta föreställer en hårt arbetande St. Bernardshund med en tunna om halsen. Respekt för den.

Delad gläjde

Igår var jag på bokrelease. Jag vill egentligen inte rikta mer uppmärksamhet mot Kristofer Ahlström och hans bok Bara någon att straffa, han är tillräckligt jobbigt och äckligt begåvad ändå. Om han inte vore så trevlig, älskvärd och rolig så skulle jag lätt kunna avsky honom, med ett hat byggt på grov avundsjuka. Men nu är det precis tvärtom. Jag högaktar karln.

…vilket gör det något lättare att leva. Eller i alla fall räkna honom till inte bara vän utan även del i humorkollektivet. Det är så här jag balanserar min beundran/avund. Det är en variant av “if you can’t beat them join them“. Om du inte är lika imponerande duktig som Kristofer Ahlström så bilda ett humorkollektiv tillsammans med honom.

(Fotot snodde jag från Nöjesguiden. Och det är förresten inte K. Ahlström i bild, tillsammans med mig utan ytterligare en medlem i humorkollektivet, som antagligen håller med mig i allt ovanstående)

Respekt!

Långt innan kändisparfymen fanns kändisparfymen. Old school-Hollwyoodstjärnor gjorde inte egna parfymer, de fick parfymerna tillägnade sig. Respekt.

Audrey Hepburn, till exempel, fick den mjuka blomdoften L’interdit i present av sin gode vän Hubert de Givenchy. Bara att tacka och ta emot. Tre år senare släpptes den offentligt, Audrey stod som kampanjens ansikte i en serie underbara bilder. Numera är den väl borta från marknaden? Hoppas jag har fel.

Grace Kelly, den kanske vackraste av dem alla, kan mycket väl ha haft världens mest romantiske make. Till deras bröllopsdag lät han (det i alla fall då ytterst förnäma ) Creed göra en parfym åt henne. Det blev Fleurissimo, en blommig, feminin och – självklart – romantisk doft. En kunglig gest om någom, skulle jag säga.

Marlene Dietrich fick Angelique Encens i present av Creed, i en fin, knubbig flaska som inte klär henne. Men ändå.

Mae West stod modell för Shiaparellis Shocking, som faktiskt var chockerande på sin tid. Inte bara för den sexiga flaskan, som i förlängningen också inspirerat Jean Paul Gaultiers Classique och Femme Rochas) men också den chockrosa färgen (Shiaparellis signatur) och den erotiska (faktiskt!) doften.

Josephine Baker har fått hur många parfymer som helst tillägnade sig. En som gjordes inför hennes första  besök i Paris någon gång på 30-talet är rätt spektakulär. Den finns i ett parfymmuseum i Grasse. Jag såg den förra året, och det är inte en vacker syn med dagens mått mätt – en vild hottentott med bastkjol och galna ögon. Tjenare.
Bättre då med Guerlain Sous le Vent från 1933 som fortfarande säljs, eller – faktiskt – vår egen Byredo Bal d’Afrique som sägs inspirerad av Baker. Säkert en ordlek på Bal Négre, som hon uppträdde i.
Häromåret lanserade stora kedjan Sephora tillsammans med Etat Libre d’Orange en egen hyllningsdoft till henne, med namnet Josephine Baker. Rekord i hyllningsparfymer? Jag gissar det.
Hon sägs för övrigt ha promenerat runt på Paris gator med en tam leopard, men det är säker bara en myt.

Frilansdefinitioner

Hamnar på stan vid lunchtid, bestämmer mig för att, av outgrundlig anledning, äta kinabuffé. Sushi “ingår” varpå jag resonerar som så att om jag bara äter sushi så blir det som om jag äter största sushitallriken för 95 kronor, vilket alltså betyder att jag tjänar på det.

Vad jag inte räknar med är att jag också äter fyra friterade räkor, och att det vilar något vansinnigt tragiskt över någon som sitter ensam på en kinabuffé.

Pengabad

Jag behöver ett renande pengabad. Antingen ett som Joakim von anka, eller ett som renar mig från pengar. Har inte bestämt mig.

Jag vet inte vad det är med mig men jag har börjat uppskatta pengar på senare tid. De små papperslappar vi kallar “lön”. Jag ser dem som något som är på låtsas, som små lappar något ritat en snäll gumma på, eller en farbror med stort vitt hår.

Jag går in i affärer som jag tidigare föraktat och köper saker jag tidigare garvat åt. Jag har lärt mig att allt jag föraktar tillräckligt hårt kommer jag till slut att älska. Som seglarskor, sill, tv-program om brott och – slutligen – Svenskt tenn.

Det måste banne mig vara den sista utposten. Det finns nog ingenting annat jag hyst så starka känslor mot, sett det som en symbol för allt jag har svårt för. Stått utanför och höjt en knuten näve för Hagsätra, Rågsvedsskolan och allt som byggde detta vackra intellekt. Aldrig att jag skulle svika min bakgrund.

Men nu har det alltså hänt. Jag har börjat handla på Svenskt tenn och jag vill späka mig själv för det. För att jag trampar på min pappas ideologier. Eller, inte för att han någonsin talade om ideologier med mig. Han hade bara inga pengar, och gillade bra deals i stil med tre munkar för en tia.

Eller är det jag som försöker rättfärdiga nu? “Hade han haft pengar hade han också handlat en glaskruka för 1800 kr”.

Jag behöver ett renande pengabad, som kan få mig att se nyktert på monetära värden (och andra värden) igen. Det är inte okej att tycka att 800 kronor är rimligt för en enkel glasvas.

Eller?

Eau so fresh!

Marc Jacobs lättare, gladare och flickigare version av Daisy har landat på parfymdiskarna nu. Flaskan är enorm – minsta är 75 ml – och ser ut som en syster till original-Daisy, med samma bubbliga flaska med samma knasiga blommor på toppen.

Jag hade först svårt att tänka mig någon som tycker att Daisy är för “vuxen”, “tung” eller för “svårburen”. Alltså, varför gör man en lättare version av en redan lättburen blomdoft, tänkte jag. Original-Daisy är vad jag skulle kalla ett “säkert val”, det är en doft som inte förargar, som är varken för stark eller för mesig, som passar kontorsutstyrseln likväl som leisure-klänningen. Varför behövs en lättare variant av den?

Jo, men jag tror jag vet.

Daisy Eau So Fresh (som den nya versionen heter) tillhör den fruktiga och blommiga doftfamiljen, den sägs rikta sig till den yngre parfymbäraren. Däri ligger lite av svaret. Eau so fresh är ung, glad och luktar faktiskt sommarlov på det sätt som vuxna (?) parfymer inte kan eller får göra. Noter av päron, hallon och plommon gör den faktiskt…glad! Och äppelblom kan mycket väl vara ett av svenskans mest poetiska ord. Som doftingrediens är den underbar – lätt mustig, men väldigt grön. I den här kompositionen lägger sig det gröna som en girlang runt allt det färgglada, blommande, prunkande och saftiga.

För den vuxna bäraren blir detta en sommarvariant på Daisy, en soligare, krispigare, fräschare sådan. En som man kan splasha på (priset – runt 649 får ses som bra för 75 ml, en stor flaska alltså). Det är också en sommardoft utan citrus, vilket alltid är intressant, anser jag. Och för yngre – jag kan tänka mig tweens till och med – en mjuk, härlig, glad introduktion till en väldoftande värld.

Den funkar alltså på två sätt, anser jag – som en parfym för en yngre målgrupp (hade jag, säg, en brorsdotter på tolv hade hon kunnat få denna av mig i födelsedagspresent) och som en sommardoft till oss andra som gärna använder lätta, soliga dofter på sommaren, men som i regel kan känna att citrus är överrepresenterat i summer editions.

Där ser man, säger jag. Där ser man.

På upptäcksfärd

Ett litet inlägg om två upptäckter som jag vill dela med mig av.

Skulle vilja börja med att slå ett slag för genidraget att sälja torr kroppsolja på sprayflaska som Peggy Sage gör. Ett ypperligt sätt att få rätt dos olja på kroppen. Mindre kladd, mindre krångel. Genidrag, som sagt.

Jag får genast idéer om att hälla upp alla möjliga oljor i sprayflaskor. Varför kör inte Nuxe med spray?

Gillar också idén bakom nystartade, svenska Manasi Makeup, och produkten Lyster Cream Bronzer (349 kr), en slags allroundprodukt som ger lyster, bronze och samtidigt är lite täckande. Ska kunna användas på både kropp och i ansikte. För mig som är blek funkar den (bara) som bronzerrouge, men den täckande effekten döljer de annars så vindbitna och illröda kinderna. Utan parabener och utan mineraloljor. Bonus: luktar choklad.

Slutligen vill jag bara skänka ett litet skönhetsråd i största allmänhet. Krämprodukter, som krämrouge och highlighters, når en helt ny nivå om de appliceras med borste. Try it, you’ll like it.

Mer naglar

Det är naturligtvis inget unikt i att förarbetet sätter tonen, det gäller ju för det mesta. Med naglar handlar det om att finjustera nagelbanden, polera naglarna och ge dem en fin form innan lacket kommer på. Tro mig, det är skillnad på naglar och naglar.

Efter ett tag kommer den här rutinen gå som en dans. Kör lite nagelvård framför teven, eller vid matbordet medan du läser tidningen (en handduk under förstås).

1. Tvätta händerna, använd gärna en scrubbkräm, kör den på händerna och nagelbanden.

2. Klipp och fila naglarna. Har du en crystal-fil så går det bra att lätt fila ner små förhårdnader runt om nageln också. På huden alltså.
Går också att försiktigt peta ned nagelbanden med den.
Polera upp naglarna med en speciell nagelputsare.

3. Återfukta. Naglarna och nagelbanden älskar olja, det finns nageloljor överallt där det säljs nagellack och produkter.
Massera in och låt verka en stund.

4. Borsta bort lätt, i alla fal så mycket att du kan lägga på ett lack. Torka överflöd med en handduk eller en torr, ren tandborste.

5. Nu har du en bra grund! Lägg på en specialprodukt, om du behöver en. Det finns utmärkta specialare för till exempel gula naglar, sköra naglar, naglar med ränder…

6. Baslack-tajm.

7. Färgat lack. Ett mörkt kan behöva två lager. Att det första blir tunt eller randigt är helt okej, det fixar sig. Lager nummer två tar hand om det.

8. Lägg till lite attityd och/eller lady-beteende och du är redo att möta världen ännu en gång.

Läs mer om naglar i det här inlägget och det här inlägget!

Foto förstasidan: Ceen Wahren

Makeup: Linda Gradin

Pizza = diplomati

Idag invigdes Diplomacy, strategispelet om världsherravälde.

Jag var Österrike-Ungern (Hainer is my name!!!!).

Så här såg det ut efter att vi hade spelat i sex (!) timmar. Man ser det inte på den här bilden men faktum är att Österrike-Ungern har ett starkt tag om Tyskland, eller står i alla fall enad, som en järnridå, mot Tysklands gräns, redo att invadera.

Min främsta allierade, Ryssland, ses till höger i bild.

Vi hann inte spela klart idag. Vi fotograferade spelet, och alla arméer och flottor, skrev upp våra positioner och avvaktar till nästa lördag.

Det är liksom ett steg, eller möjligtvis två led, bort från lajv. Men det är okej.