Ladies!

Ladies på Östermalm levererar! Eleganta damer som vägrar be om ursäkt. Klass i en annan bemärkelse än “intimsmyckning” (som hemmafruarna i Hollywood) eller frisyrshow (som Skånefruarna).Jag applåderar.

Grete Qviberg sitter tillbakalutad i en stol i paradvåningen och säger att stil och elegans är ingenting som är likställt med att bo på – och här gör hon citationstecken i luften – “Östermalm”. Nej, stil och elegans är något vissa har, andra inte. Det är medfött.

Befriande att höra, i dessa tider där hemmafruar tävlar i att visa upp vräkigheten, den ena efter den andra. Man kan inte påstå att Grete eller de andra är modesta för den sakens skull, tvärtom så är det givetvis flärd och lyx som gäller på kartan men vad som är intressant är att saker som i andra sammanhang tycks ha stor status – som ett långvarigt förhållande, till exempel – här kommit i skymundan av karriär (i juristen/butiksinnehavaren) Gabys fall. Gaby är den som verkligen jobbat upp sin status, hon har etablerat sig som något slags modeorakel för äldre damer, vilket manifesteras i att hon blir vald till Sveriges mest välklädda dam av Svensk Damtidning, samtidigt som hon är någon slags ansedd jurist. Men en man syns inte till, istället bor hon med sin inte alls lika eleganta väninna. Befriande även det.

Till skillnad från Tone, som är en karriärskvinna av sällan skådat slag. Yngsta på olika topp-poster, och rekordinnehavare av olika karriärssteg. Hon ger ett galet osäkert intryck, i synnerhet med tanke på att hon verkar ha en säker, respekterad och väletablerad position i yrkeslivet. Hon tittar nervöst bort från kameran, hon betonar att när det gäller förhållanden är hon gammaldags, som en ursäkt för att hon är inne på sitt tredje, eller om det är fjärde, äktenskap.

Eller, äktenskap är det inte riktigt ännu. Hon träffade Niklas medan hon låg i skilsmässa. Nu förlovar de sig under helt orkestrerade och ritualiserade former, men de ska inte bo ihop förrän ringarna sitter på fingret, på den punkten är hon bestämd (och “gammaldags”). Och så ska bröllopet ske, “enligt tradition”, högst ett år efter förlovningen. Alltså, någonstans är det jättespännande att se dessa saker förenas i en och samma människa. Totalt högpresterande, samtidigt osäker och – till synes – rent naiv vad gäller förhållanden.

Bring sexy train back

Såg Unstoppable, tågaction av Tony Scott. Alltså jag vill inte vara en spoiler men titeln är lite missvisande. Filmen handlar om ett tåg som skenar iväg, utan förare. Och det är “unstoppable“…eller inte.
Based on a true story dessutom. Jag hatar “based on a true story” i actionsammanhang. Ja, men då överlever ju alla inblandade antagligen, hur skulle de annars kunna återge dialogen?
Undantag: A Perfect Storm. Också “based on a true story” fast till havs, i storm, och alla dör. Så just det där “based on a true story”-momentet är alltså att ta med en nypa salt…

"Kom då livsglädjen så går vi"

Såg två symboler idag. De gick över gatan på samma gång. En prostituerad korsade faktiskt Folkkungagatan på exakt samma gång som en likbil körde förbi.
Döden och livet. Så korsas deras vägar än en gång.

Biscottins dag!

Det är biscottins dag idag. Vilka ligger bakom detta? Inte är det väl samma krafter som ligger bakom biscottins dag, som kanelbullens dag? Den är väl skapad av Arla och Milda? De enda kapitalistiska krafter jag kan tänka mig ligger bakom den italienska skorpans dag är Barilla…fast det är långsökt….eller producenter av mandlar. Men det måste man ju inte ha i en biscotti, man kan ju ha choklad också. Italienska turistrådet? Italienska kulturinstitutet? Café Dello Sport?

Campa = butch

Såg Böda camping igår, femmans nya trivselprogram. Det var stundtals varmt och mysigt, stundtals glirigt. Lite som Ullared minus excentrisk lagerarbetare.
Det som slog mig var dock följande: campande kvinnor är butch. De har rökröst, köttbullekropp och en något aggressiv framtoning. Vissa hade skinnväst. Rätta mig om jag har fel men är inte skinnväst butchplagget nummer ett?
Till detta hör också att deras män, i den mån de hade någon, alltid var lång och spinkig. Männen gav helt klart ett mesigare intryck.
Blir man butch av att campa eller är camping något man, som butch, söker sig till?
Här är fakta i frågan: På camping fikar man mest hela tiden. Många ballerinakex, en hel del virrepinnar. Och så grillat med fet sås till. Gott förvisso, men också gynnsamt för en köttbulleformad kropp. Äppelformad är kanske ett trevligare uttryck. Denna kroppsform kan uppfattas som butch om den ikläs skinnväst.
Campingen har också inbördes hierarkier. Man får kämpa sig fram i det område på campingen som kallas “slummen”. Men visar man sig värdig blir man dock upptagen i “den innersta kretsen” och får en tröja som det står “Böda Babes” på eller “Böda Beer Bodies”. För att visa sig värdig krävs också en viss form av morskhet.

Slutledning: Camping är butch.

Den överrepresenterade reklamen

Har du munsår?
Känner du någon som har munsår?
Har du någonsin kommit i kontakt med någon som har munsår?
Jag tror aldrig jag sett någon som haft det, som inte varit pundare. Har jag vuxit upp i en priviligerad miljö kanske? För mig är det en sjukdom som inte existerar. En snabb koll i omgivningen visar samma sak. M minns att en kille i klassen hade det, någon gång på högstadiet. Okej, hur många procent av hans umgängeskrets utgör då denna f d klasskamrat, undrar jag? Säg 0,5%.
Så 0,5% av folket omkring mig har munsår. Ändå, skulle jag vilja påstå, utgör mellan fem och tio procent av tv-reklamen, reklam för munsårsmedel.

Visst, insändare i lokaltidningen-nivå på detta inlägg, men ändå. Det stör mig.

Let's go let's go ned på stan!

Hötorgets gytter på söndagarna. Jag trivs där. Om man skulle vara banal kanske man skulle kunna kalla stämningen “kontinental”. Visst vågar jag väl vara banal?
Det är en kontinental stämning, det luktar brända mandlar och känns som marknaden i Bryssel. Folk säljer gamla mattor, tavlor med kala landskap och små pannor i koppar.
Jag tror att jag också gillar känslan av att man kan gå vilse, att man kan tappa bort varandra i myllret. Och löftet om “fynd” och sen en kopp kaffe medan man blåser på fingrarna som blivit kalla. Nagellacket heter “Sinister”.

Jag tänkte på Sonja idag. Jag blev ledsen.

Jag längtar efter att prata med visa människor. Jag vill att någon ska se mig i ögonen och säga “jag förstår” och “jag vet vad du ska göra, jag vet hur jag kan hjälpa dig”. Någon som inte är en charlatan, utan en klok och kännande varelse som ser mig.

Ser mig.

Jag har ett så fint och vackert hem. Det har jag. Jag älskar det, och jag pysslar om det hela tiden. Jag tänker inte på det som städa, det är mer att pyssla om den förlängda delen av mig själv som är mitt vackra, fina hem som luktar doftljus och kokos-schampo från Kiehl’s. Här är jag säker, här når döden inte mig.

Leda och melankoli är höstens melodi

Känner för att shoppa men vet inte vad. Jag behöver ingenting. Tvärtom, jag borde sälja grejer, göra mig av med saker jag redan har. Jag köpte ett flott guldarmband i veckan.
Jag känner för att baka men vet inte vad, är inte sugen på nåt. Man borde väl baka i alla fall, frysa in. Men då är vi tillbaka på det där osexiga stadiet igen. I don’t do “frysa in”.
Gör en lista på folk jag bör skicka julkort till i år istället och börjar förbereda.

Saker man inte ska prata om

Jag är periodare vad gäller böcker. Jag läser inte så mycket, egentligen. Jag sparar inte böcker heller, de är mer konsumtionsvaror som ska ges bort till vänner om de är bra, eller till Myrorna om de är dåliga.

Jag har upptäckt att detta är en känslig sak, ungefär som politik och Erotikmässan i Alvik. Hanteringen av böcker är ytterligare en sak man i mesta möjliga mån ska undvika att prata med folk om, man vet inte vilka känslor man rör upp. Svanktatueringar är ytterligare en sak. Man ska aldrig säga något om svanktatueringar, för man vet aldrig vad folk har prytt sin kropp med.

Om böcker då, så fick jag precis en totalt skruvad komplimang/förolämpning, som gick såhär:
“Du måste läsa jättemycket”
“Nej, det kan jag inte påstå”
“Men hur kan du hänga med så mycket då i allt som händer?”
“Händer var?”
“Kulturellt!”

Jag kunde ana att det fanns en himmel

Jag ställde klockan men vaknade tidigt i alla fall. Jag tog på mig en mörkblå klänning.
Den vackraste höstdagen, en sån där lugn dag, fast fullt sprakande.

Jag och mamma valde blommor, vi tog en orange bukett och delade upp den. Jag skrev ett kort med en sista hälsning från mig och Peter. Till den tryggaste i våra liv, den som alltid kallat oss “älskade vän”, som klappat oss på kinden. En hälsning till henne.
Jag tänkte inte att jag skulle gråta. Jag tänkte att jag är härdad nu, och jag har inte gråtit hittills i alla fall. Jag grät inte när jag fick beskedet att hon somnat in, ensam på sjukhuset, precis efter att läkarna sagt att hon skulle bli okej igen.

Men jag grät ändå. När jag satt i den lilla kyrkan, kanske den ödmjukaste lilla kyrka jag varit i. Det är det där med “borta för alltid” som tar en i slutändan.

Jag har syndat, jag har ljugit. Vad mer har jag gjort? Jag har varit självisk. Jag är allt dumt och elakt någon någonsin sagt att jag är. Nu börjar jag om.
Så tänkte jag medan prästen orkestrerade ett finstämt farväl.

Sonja var bara kärlek. Hon var faktiskt det. Stor, varm och rar. Hon liksom vaggade lite när hon gick, såg alltid frisk och solbränd ut, även när hon blev sjuk. Man lurades att tro att hon skulle stå emot allt.

Det var inte så att jag kände guds dömande hand på min axel. Det var inte det. Vad jag kände var kärlek, och hur jag bara vill bli ren från allt annat, och omfamna det goda som finns kvar, nu när en av de vackraste människor jag någonsin känt gått bort.

Jag såg Sonjas ansikte i hennes två döttrar och blev sorgsen. Det kan tyckas konstigt och banalt att vara fäst vid sin gamla dagmamma men betänk att jag gick hos henne, varje dag, från att jag var nio månader fram tills jag var elva. Mot slutet handlade det väl mest om att äta mellanmål där och sen gå ut och leka, men hon har sett mig i hela mitt liv. Vi har hållit kontakten, hon har fortsatt kalla mig “älskade vän”.

När vackra, kärleksfulla människor försvinner så rubbas en hel värld.
Solen sken.
Efter begravningen blev det landgång och princesstårta.
Jag känner mig bedrövlig, både renad och vemodig. Det där med att tiden stannar till ett ögonblick ibland. Det stämmer.