Gud vilket svamligt inlägg

…om Cornelis. Den tjockisen.
Jag ber att få utveckla.

"Jag är som trubadurer är mest – håller på för länge"

Såg Cornelis.
Såg mina skäggiga kompisar Klas och Karl medverka. Dock inte i samma scen.
Såg min far i Cornelis där “på slutet”. Samma tjockmage, söta tjockrumpa och gråa skägg. Samma look. Grå stickad tröja, stora jeans.
Ogillar fortfarande den där låten där barn sjunger LalalalalalaLALA men kan tåla Felicia adjö. Fortfarande svårt för sånger om “etablissemanget”, men gillar “Hajar du det då Jack”-låten. Jag är en förändrad person, jag vet.
Är också imponerad, nästan förälskad, i Amir Chamdin. Vilken ömsint man han måste vara. Och varm. Och estetisk. Allt en kvinna vill ha (skoj).
Extra roligt att Fred Åkerström framställs som omöjlig. Varför ska de alltid vara omöjliga? Verkar inte spela någon roll om de är rockstjärnor eller trubadurer. Ett kontrakt och en hel del framgång senare och de blir omöjliga, både att leva och jobba med. Man ska aldrig bli ihop med en up-and-coming-sångare. Kan bara sluta illa. Är det på samma sätt för rock/trubadurbrudarna?

Dit pöbeln vägrar gå

Fick en överraskande insikt idag. Om man vill bort från pöbeln, slippa trängas, och istället handla sina vinterkläder ifred så ska man åka till Barkarby.
Jag trodde, och säkert många med mig, att det var precis tvärtom. Svenne härjar i Barkarby, där trängs man och hamnar i dragkamp om någon rosa piké av märket Boomerang innan man, förvirrad av rådande stämning, köper ett par mockabrallor på Marlboro Classics innan man får kämpa för livet för en plats på bussen tillbaka till pendeln.

Icke.

På Barkarby Outlet var idag inte en människa, förutom jag och Erika. Och visst fanns både Marlboro Classics och Boomerang representerade, men också hipstermärken som Hope och Acne. Inte en människa i sikte, vi hade hela den lilla outletbyn för oss själva. Detta förvånade mig.

Så – om man vill undvika kreti och pleti så är det svenneorkanens öga man ska söka sig till.
Omvänd psykologi? Förlegad världsbild?

Och på tal om förlegad världsbild, på Barkarby finns också Filippa K-outlet där dealen är “30% på ordinarie pris”. Det är väl ingen outlet-deal? Man vill ju ha förra säsongens osålda varor för halva priset, det är dealen!
Eller så är det samma sak här – omvänd svenneism. Man tror att vissa saker gäller i Barkarby, som att det är fullt av muppar i träningsoveraller och keps, men så är det precis tvärtom.

Insikt!

Ordet ingen kan säga fem gånger på raken!

Nu blir det festligheter! Helgen börjar nu!
Först filmfestivalstidningsfest! Längsta ordet!
Och i morgon besök hos kvacksalvaren! Ja!
Och sen visning av en film om en fet trubadur! Och jag som hatar trubadurer, tänk om jag lär mig något? Tänk om det är en ögonöppnare! Det vore spännande!
Hur jag lärde mig älska Hönan Agda.
Som när Jack Vreeswijk (tänker inte dubbelkolla stavning, jag är bohem) spontant tar fram guran hos Skavlan, och lirar Cecilia Lind, medan Hank von Helvete sjunger och Cajsa-Stina Åkerström sitter bredvid med slutna ögon och vaggar lite fram och tillbaka medan hon sjunger med!
Ja!

Om jobbiga stämningar

Idag lyckades jag ofrivilligt bli vittne till en blinddate, eller något slags första möte. Stod utanför Åhléns och väntade. En man med skägg, och friluftig, senig stil kommer rusande fram till kvinnan bredvid mig. Han ställer sig snabbt lite för nära henne och säger “Är det du som är Marie?”
Hon svarar ja, och han kramar henne. Hon är lite sen med att krama tillbaka så det hela blir aningen tafatt. Hon är nysminkad och klädd i blå kappa.

Jag ser på honom att han luktar illa. Lite så där unket, som folk som har ett äpple i ryggsäcken gör.

Jag ser att hon är besviken. Ganska så jättebesviken.
Jag ser att han inte är det. Tvärtom, han är supernöjd.
Den jobbiga stämningen som infinner sig är rätt så påtaglig.

Love strikes Hainer

Har som smått tagit upp boken igen. Nu är det bestämt, jag återgår till ursprungsidén och skriver en romcom i junketmiljö. Ursprungsidén alltså. “I dessa One Day-tider”, för att citera Klas Ekman.

Klas verkar skriva böcker med samma lätthet som en annan byter strumpor. Vi tog en lunch förra veckan och han frågade artigt hur de går med boken. Jag svarade trött att den ligger i frysen. Lär inte tinas upp det här året.

Klas frågade på. Jag berättade om kritiken den fått av insatt bokförlagsfolk. Klas åt sin köttfärslimpa och kom med lite kreativa förslag. “Skriv så här istället då”.

Huh!

Och “just like that”, som de säger i SATC, så fick jag skrivpeppen tillbaka. Nu har jag strukit halva boken, minst, rakt av, och ska kasta dit lite nya, färska grejor istället. Jag ska skriva in en mediasnubbe, som jag inte tänker namnge, som pratar hetsigt, hans andningar är som små miniflås. Jag ska skriva in bästa kyss-scenen of all times, och gärna också en “När skämt inte går hem”-scen från verkliga livet som jag gärna bearbetar på detta vis.

Just like that, som sagt. Just like that.

Ett LAGOM inlägg

Trots sprängande huvudvärk i morse blev det en bra dag idag också. Ibland behövs det så lite, eller i alla fall till synes lite. Vänner som kommer över, lagom spontant, chokladbiskvier och en omgång 90-tals-TP.

Om någon hade hissat upp en kamera utanför mitt köksfönster hade de kunnat knäppa en bild av detta: en tjej som skrattande skalar en satsuma, en kille som sträcker sig efter en pepparkaka och en annan som läser på ett frågekort.

Bilden av lycka. En sorts lycka. En flyktig, tunn, behaglig lycka.
Man ska aldrig bagatellisera eller glömma sådana stunder. De bästa.

Min första runa

R.I.P. Holger!

Höjden av värdighet

Igår bevittnade jag det som kan varit höjden av värdighet. Eller ovärdighet. Troligtvis det sistnämnda.

Jag var på Hamburger Börs och såg Joe Labero, Magic Master. Hans show heter Being Joe Labero/The Magic Inside Me. Ja, det går bra att läsa den meningen en gång till.
Jag var alltså på Hamburger Börs för att uppleva illusioner. Och för att min mamma önskade sig detta i 65-årspresent. Vem är jag att neka min mor Joe Labero?

Jag kan alltså idag svara på frågan “Vem betalar tusen spänn för att se Joe Labero?”. Förutom jag själv (hänvisar än en gång till min mamma), så är det firmafolk (Joe läste upp namnen på alla firmor som hade kick-off eller nåt där igår. Applåder följde efter varje firmanamn), i regel berusat firmafolk, snubbar i trettioårsåldern och “folk från landet”.
många dudesi t-shirt med tryck, med kavaj över.

Jag är, som vana Jazzläsare vet, inte främmande för magi och trollkonst. Illusionister anses ju vara lite mindre fina än trollkarlar, inom magin, som jag förstått det. Jag har talat med amerikanska trollkarlar om detta. Joe ligger nog kanske i mittfåran, han liksom blandar old school magic och illusionism. Lite korttrick, lite duvor och vita kaniner. Men också – på illusionisters vis – bredbent rock på hög volym, en Playboy-bunny och borttrollning av sig själv.

Några firmasnubbar blev fullare och fullare. en av dem blev utkastad, under pågående “klippa av slipsen på random gubbe i publiken”-trick. Vi som satt längst bak såg allting, från de två vakternas fasta handtag om den överförfriskade arbetaren, till uppviglarens tomma, glasartade blick. Gråmelerad huvtröja, noterade jag.

Alltså, att bli för full – och utkastad – från Joe Laberos show på Börsen…ja, det är nog det minst värdiga jag bevittnat. Fantastiskt.

Förlåt men…

…är vi inte lite lika ändå? Säg ja.